Filmrecension: Bakfull Tom Hanks i Saudiarabien

I en ofullbordad stad, mitt i öknen, väntar Alan på sitt affärsmöte med kungen. Men kungen dyker aldrig upp. Inte ens Alans egen kontaktperson dyker upp. A Hologram for the King är en underhållande mardröm om förlorad livsgnista.

Det går utför för Alan (Tom Hanks), det har det gjort ett bra tag nu. Äktenskapet sprack. Cykelföretaget gick omkull, produktionen flyttades till Kina. Som försäljare av avancerad it-apparatur röner Alan inga framgångar.

Att han överhuvudtaget får resa till Saudiarabien för att förhandla med kungen beror på att chefen fått för sig att Alan känner kungens brorson. Nu är Alans sista chans att visa sitt värde. Inför sin chef, sin exfru, sin dotter och, inte minst, sig själv.

Men uppdraget tar form som i en bortglömd roman av Franz Kafka. Längs avenyerna i kungens nya huvudstad är husen antingen inte alls byggda eller också är de bara ytterväggar. Det administrativa centret är visserligen i bruk, men inte ens den lägsta nivån av personal lyssnar på Alans allt mer förtvivlat frustrerade frågor.

Affärsmötet skjuts upp till morgondagen. Och så till nästa morgondag och nästa, alltmedan Alans arbetsgrupp försmäktar i sitt tält, utan vare sig luftkonditionering, mat eller wifi.

Depressionens mardröm

Filmen inleds med en mardröm. Frun, huset, grannarna går – ordagrant – upp i rök, medan Alan beskriver upplösningen i en rap. Så vaknar han upp på ett flyg, som ensam amerikan bland bedjande araber.

Allt är tillspetsat i manusförfattar-regissören Tom Tykwers (Perfume) filmatisering av Dave Eggers roman. Alans karriär, hälsa och privatliv, allt är på sammanbrottets rand. Först känns det hela som billigt köpt dramatik: släng in tillräckligt mycket konflikt så har vi en story.

Men så begriper jag att Alan egentligen aldrig vaknar upp.

Han hasar sig fram i den vakna mardröm som kallas depression. I depressionen är varje liten arbetsuppgift ett avgörande och övermäktigt duglighetsprov. Kroppen blir en svulst. Inte ens sex är lustfyllt. Spriten är en tillflyktsort, men också den leder bara till sorg och samvetskval. Och är dessutom strängt förbjuden.

I det sinnelaget finns ingen mottaglighet för den vänskap och glädje som sitter rakt framför näsan. Här i form av Alexanders Blacks underbart stolliga taxichaufför Yousef.

Som en pophit

Tom Hanks ansikte växlar mellan baksmällans degiga uppgivenhet och leenden, spända till bristningspunkten. Sarita Choudhury är värdig och varm i sin stora lilla roll som motparten i den minst väntade av kärleksaffärer.

Särskilt stor betydelse för filmens stämning har Alexander Berners känsliga klipparbete. Med skenbart enkla medel skapas en fri rörelse i tiden, med korta, tysta återblickar – detta ofta använda men så sällan lyckade filmatiska berättargrepp. Tajmingen, rytmen, är alltid rätt. Som när en scen tar slut liksom lite för sent, så att Yousefs fåniga leende hinner synas länge nog för att den komiska effekten ska förstärkas.

För sitt tunga ämne till trots är filmen rolig. Jag ser på den med ett leende, som om jag lyssnade på någon av de klassiska pophittarna som ljuder i Yousefs bil. A Hologram for the King är högklassig hollywoodunderhållning, med spår av kontinentaleuropeisk filmtradition (alla i kärntruppen bakom kameran har inlett sina karriärer i Tyskland).

I slutändan är filmen ett lustspel. När meningsfullheten återupptäcks, faller allt på plats.

Men är det verkligen så ljust? Undervattensglädjeruset i filmens klimax – är det inte lite för vackert? Tog drömmen kanske aldrig slut?