Väljer vänstern den måttfulla eller stjärnan?

Beställningen är klar – vänsterförbundets nya ordförande ska vara en ung kvinna. Om galluparna håller streck blir det så. Partifolkets val står mellan Aino-Kaisa Pekonen, som anses vara den måttfulla och Li Andersson, som ses som stjärnan.

Letar man skillnader mellan kandidaterna är det lättast att hitta dem hos Jari Myllykoski.

Han har tydligt försökt profilerat sig som den traditionella arbetarrepresentanten. Han vill att de fackanslutna och arbetarna ska höras mer i partiet.

– Vill man locka den unga hipstergenerationen att rösta på Vänsterförbundet är Jari Myllykoski inte rätt person, säger Janne Wass, chefredaktör på vänstertidskriften Ny Tid.

Wass menar att Vänsterförbundet kanske inte särskilt aktivt bevakat de traditionella arbetarklassyrkens förhållanden.

Men han påpekar också att de som tidigare var fattiga industriarbetare i dag har både högre lön och bättre anställningsvillkor än den unga generationen med osäkra anställningsförhållanden.

De rödgröna kvinnorna

Det är på partikongressen i Uleåborg i juni som Vänsterförbundet väljer ny ordförande. Förväntningarna på den nya ordföranden illustrerar hur partiet ser ut i dag.

Anhängarna har blivit allt yngre och partiet försöker profilera sig därefter.

Om snuttjobbarna utgör den nya arbetarklassen är det Li Andersson eller Aino-Kaisa Pekonen som är deras kandidat. Dessa två kandidater representerar en urban rödgrön falang.

Men medan Andersson har kallats för alltför renlärig sägs Pekonen vara för måttfull.

– Jag tycker att ordförande ska vara måttfull. Man måste kunna samarbeta över partigränserna både i opposition och mot regeringen, försvarar sig Aino-Kaisa Pekonen.

– I det skedet jag meddelade att jag kandiderar visste jag vad det innebär. Blir man vald är ens roll att tala för hela partiet och föra fram partiets riktlinjer. Inte att föra fram sina egna synpunkter, kommenterar Li Andersson.

Trots likheter siktar Andersson och Pekonen på partiledarposten från rätt olika utgångslägen.

Aino-Kaisa Pekonen gör det med erfarenheten av sin andra pågående period i riksdagen i ryggen.

Hon är partiets viceordförande och riksdagsgruppens ordförande. Hon har även lång erfarenhet från kommunalpolitiken i sin hemkommun Riihimäki.

Aino-Kaisa säger sällan något som får mig att haja till.

Janne Wass

Pekonen har tre barn och i familjen ingår också fem hundar. Hon anses vara expert på vardagen, förutom sakkunnig i social- och hälsovårdsfrågor.

Li Andersson har lång erfarenhet av att leda Vänsterunga som är en betydligt brokigare skara än moderpartiet. Hon är den enda av kandidaterna som har en universitetsexamen.

Röstdrottningen från Åbo är första periodens riksdagsledamot. Det kan anses som en svaghet att hon har så kort erfarenhet av riksdagspolitiken.

– Aino-Kaisa har mer erfarenhet och har varit med längre på den här nivån i politiken. Det är hennes styrka gentemot Li, säger Janne Wass.

Däremot menar Wass att med Li Andersson som ordförande kunde partiet locka nya väljare på ett sätt som de två andra kandidaterna inte kunde klara. Hennes raka stil går hem även hos andra än vänsterväljare.

– Det är imponerande hur Li sätter sig in i frågor hon diskuterar. Hon kommer aldrig oförberedd till en debatt.

Jari Myllykoski med sin bakgrund som fabriksarbetare och huvudförtroendeman kan räknas ut ur spelet, menar Janne Wass. Han har helt enkelt inte tillräckligt stöd.

Understödet säckar i mitten som en kamel

Ser man sig omkring på tillställningar där kandidaterna uppträder är det lätt att se den så kallade kameleffekten.

Publiken består mest av gamla partiveteraner. Många har en liten pin på kavajslaget med Finlands och Rysslands flagga i kors.

Den andra delen av publiken är unga, under 30-åringar. Om de röstar på vänstern eller röstar alls är svårt att veta. Det är i alla fall bland dem partiets tillväxtpotential ligger.

Men medelålderspubliken och också väljarna lyser med sin frånvaro.

Att det ser ut så har historiska orsaker, säger Wass. Det äldre gardet var med under arbetarrörelsen storhetstid på 1970-talet och deras traditionella band till vänstern är starka.

De unga däremot är tillräckligt unga för att inte ha upplevt Sovjetunionen och kommunismen och tiden då vänstern hade som allra sämst rykte.

Li är en person som kan locka folk som inte annars röstar på vänstern, till partiet.

Janne Wass

Li Andersson representerar generationen under 30 och kan därför locka till sig nya väljare. Men Janne Wass menar att risken för personkult blir stor om Andersson blir vald.

– Nackdelen är att om hon blir ordförande personifieras partiet starkt i en person. Om det blir någon av de andra kommer partiet att ha två eller tre partitoppar, med ordförande, med Paavo Arhinmäki och Li Andersson som flankstöd, säger Wass.

”Dåliga tider” syns inte i väljarstödet

Oppositionstiden och sittande regeringens försämringar av arbetslivet syns inte i Vänsterförbundets understöd. Medan Socialdemokraterna och De gröna går framåt i galluparna, stampar Vänsterförbundet på stället.

Vänsterförbundet vill vara partiet som motarbetar växande klyftor i samhället. Men tron på metoderna sviktar och det syns i väljarstödet.

– Man tror på partiet i anden, men ser inte att de kan omsätta ideologin i trovärdig realpolitik, säger Janne Wass.

Det råder en stark konsensus i Finland att folkets uppoffringar är nödvändiga för att vända den ekonomiska krisen. Då faller krav på ökad grundtrygghet inte i god jord.

Jari är inte direkt den som lockar hipstergenerationen att rösta på vänstern.

Janne Wass

Jari Myllykoski menar att partiet har missat att ta initiativ i arbetslivsfrågor och hänga på den förändring som skett.

– Bilden av oss i offentligheten är att vi är passiva i arbetslivsfrågor. Vi ses verkligen inte som innovativa i de här frågorna. Våra kontakter med facket är inte heller vad de kunde vara, säger Myllykoski.

Enligt Aino-Kaisa Pekonen är det just via nya initiativ i arbetslivsfrågor man i fortsättningen övertygar landsbygdens arbetarmän om att Vänsterförbundet fortfarande är deras parti.

– Arbetslivsfrågor berör alla människor som jobbar, både på landsbygden och i städerna. Det är genom att hålla oss framme i de frågorna vi kan inspirera folk med vår politik, säger hon.

Li Andersson efterlyser mer mod att ta ställning. Det är enda sättet att visa på vilket sätt partiet skiljer sig från De gröna eller Socialdemokraterna.

Avsaknaden av diskussion om framtidens samhälle kan stå partiet dyrt. Hittills har hoten om tvångslagar och dylika utspel bara gagnat Socialdemokraterna.

– Vi måste ha djärva men realistiska förslag för hur vi ökar sysselsättningen, arbetsvälmåendet och hur vi minskar ojämlikheten i landet. Det är de värderingar jag uppfattar som kärnan i Vänsterförbundet, säger Andersson.

Partifolket avgör

Den rådgivande medlemsomröstningen pågår som bäst och resultatet av den offentliggörs på måndag den 6 juni.

Officiellt är det partikongressen som väljer ordföranden veckan efter, men Aino-Kaisa Pekonen och Li Andersson har båda sagt att de drar sig ur ordförandekampen om de inte vinner medlemsomröstningen.