Skildringar från ett krigshärjat Syrien

I boken Resan till tomheten – en berättelse från Syrien slår den syriska författaren och journalisten Samar Yazbek följe med motståndsmän och kontrarevolutionärer. Författaren Niroz Malek skildrar en vardag präglad av skräck och ångest, vägspärrar och krypskyttar, arresteringar och arkebuseringar.

Inbördeskriget i Syrien är inne på sitt femte år och FN uppskattar att den pågående konflikten har drivit över 3 miljoner syrier på flykt till länder runtomkring och att ungefär 6,5 miljoner syrier befinner sig på flykt inom landets gränser. Minst 280 000 människor har dödats sedan konflikten mellan regimstyrkor och olika oppositionella grupper ledde till väpnade sammandrabbningar våren 2011.

Författaren Niroz Malek hör till dem som vägrar lämna sin hemstad Aleppo – trots att staden är sönderbombad flera gånger om.

I introduktionen till samlingen Under krigets himmel skriver Niroz Malek att det är otänkbart för honom att lämna sitt hem och sitt skrivbord. Han kan inte lämna sin själ:

”-Skulle kroppen kunna överleva utan själ? (---) Det är därför jag inte ger mig av. Det finns ingen väska stor nog för att min själ ska få plats i den. Allt du ser i det här rummet är min själ, tusentals böcker, hundratals LP-skivor, teckningar, tavlor, bilder.”

Jan Henrik Swahn (som översatt Niroz Maleks bok till svenska) vittnar i tidskriften Karavan (1/2016) om hur han upprepade gånger försökt övertala Malek att komma till Sverige, men att Malek tålmodigt avböjt hans inviter med att konstatera att det är hans skyldighet att stanna kvar och att rapportera om allt han ser och upplever så länge som hoppet om demokrati inte är alldeles dött.

Ett dåraktigt krig

Den nyligen utkomna boken Under krigets himmel består av 56 rapporter som Niroz Malek ursprungligen publicerat på sin Facebook-sida.

De kortfattade texterna skildrar en vardag i Syriens största stad där brevbäraren utför sitt arbete med risk för att bli prickad av en krypskytt, där ljudet av flygplan betyder bombnedslag och död, där tv-skärmen fylls med nyheter om ständigt nya attacker och bilder på drunknade kvinnor och barn som spolats upp på stranden.

Niroz Malek vandrar runt i Aleppo som under de senaste fem åren av ”detta dåraktiga krig” genomgått en påtaglig förändring: lekparken där han gungade som barn har förvandlats till en gravgård och valnötsträdet där han och hans kompisar ristade in sina namn i barken har huggits ner för att bli ved i en stad som kämpar med ständiga strömavbrott, kraftigt begränsad tillgång på livsmedel och andra förnödenheter.

Niroz Malek är en pseudonym där ”niroz” syftar på det kurdiska nyåret och ”malek” är det arabiska ordet för kung. Egentligen heter han Nouri Hasso och är född 1946 i Aleppo på nationaldagen den 17 maj.

I ett flertal texter i Under krigets himmel återkommer Malek till hur han tillsammans med sin pappa brukade gå till det centralt belägna al-Jabiri-torget för att fira såväl sin födelsedag som landets nationaldag genom att se på den årliga militärparaden – en sed som tog slut i samband med statskuppen 1963.

Förr var torget en livfull och färgrik samlingsplats – i oktober 2012 sprängdes tre bilbomber på torget som dödade minst 40 och skadade över 120 samt blåste ur två kaféer som Malek ofta frekventerade. Idag är torget en ödslig plats strängt bevakad av soldater och pga. risken för bombattentat är det förbjudet att stanna till på den öppna platsen.

Vägspärrar och kamouflageklädda män

När Niroz Malek går ut på stan möts han av tiotals vägspärrar och hundratals kamouflageklädda män ”som inte har någon som helst anknytning till landet och som tillhör en värld helt främmande för mig! De hejdar dig bryskt, rotar igenom dina fickor, för den händelse du skulle ha stoppat ner några rebeller där, en bil med apterad bomb eller en säker flyktväg för en desertör. Och när du tillåts fortsätta och går snabbt, nästan springande därifrån, skjuter de några salvor i luften över ditt huvud och skrattar åt alla som vettskrämda rusar iväg åt alla håll.”

En dag slår tre förlupna bombgranater ner precis utanför Maleks hus med den påföljden att en balkong rasar liksom en del av fasaden på huset intill. En av projektilerna slår upp en krater mitt i gatan och glassplittret från granaten dödar en tioårig flicka. Maleks barnbarn var på besök när explosionen ägde rum, och barnbarnet som hittills älskat att rita rosor, fjärilar, träd, sol och blå himmel har börjat teckna ”hus som rasat, förkolnade träd och döda som ligger spridda på marken. Men det mest hjärtslitande är att alla de döda hon ritar är barn, pojkar med ballong i handen eller flickor som krampaktigt håller en barbiedocka i famnen.”

Syrier - inte alawit eller sunnimuslim

Niroz/Nouri är kurd och yazidier och hör därmed till två minoriteter i Syrien – 4% av Syriens befolkning är kurder, och antalet yazidier bosatta i Syrien har sjunkit kraftigt under senare år.

Också den syriske författaren och journalisten Samar Yazbek hör till en religiös minoritet, nämligen alawiterna som utgör 6-12 % av befolkningen i Syrien.

I Syrien är de flesta sunnimuslimer (ca 70%) och av sunnierna betraktas alawiterna som kättare. Under århundradens lopp har det förekommit förföljelser och trakasserier av alawiter, och konflikten mellan sunnimuslimer och alawiter har ytterligare förvärrats pga. att majoriteten av den styrande eliten i landet, med presidenten Bashar al-Assad i spetsen, är alawiter.

När Samar Yazbek reser runt i de nordöstra delarna av Syrien och träffar folk från olika oppositionella grupper blir det tydligt att hennes religiösa hemvist är ett problem – inte så mycket för Samar själv som helst av allt vill se alla syrier som just syrier, men för dem som för en outtröttlig kamp mot regeringsstyrkorna och den sittande presidenten blir Samars religiösa tillhörighet ett rött skynke, och något som hon gång på gång tvingas dölja för att inte riskera att bli misshandlad och/eller dödad.

Från fredliga demonstrationer till beväpnat motstånd

På grund av dödshot tvingades Samar Yazbek fly från Syrien till Paris sommaren 2011, men under ett flertal tillfällen har hon i hemlighet återvänt till sitt hemland.

I boken Resan till tomheten – en berättelse från Syrien, som har formen av ett litterärt reportage, skriver Samar Yazbek att hennes ursprungliga avsikt var att starta mindre projekt för och med kvinnor för att stödja dem i deras vardag – framför allt krigsänkor, eller kvinnor vars män inte har möjlighet att sörja för familjens utkomst. Förhoppningen var att grunda en organisation i de norra delarna av landet som skulle ha som uppgift att stärka kvinnorna såväl ekonomiskt som utbildningsmässigt. Avsikten var att uppmuntra kvinnorna att syssla med småskalig handel med produkter som de med lätthet kunde tillverka i hemmet. En central tanke var att satsa på skolprojekt där kvinnorna kunde undervisa barn i olika färdigheter. Att bygga upp civila, demokratiska föreningar utanför Assadregimens kontroll, såsom hon uttrycker det.

Tre gånger under perioden augusti 2012-augusti 2013 korsar Samar Yazbek gränsen mellan Turkiet och Syrien. Hon bor hos en familj i Saraqib i nordvästra Syrien, 50 km sydväst om Aleppo. Tillsammans med två av sönerna i huset, Muhammed och Maisara, reser hon runt i byarna och träffar folk som berättar sina historier för henne – många av historierna ingår i Resan till tomheten – en berättelse från Syrien. Berättelser om obeskrivliga grymheter, cyniska våldshandlingar och maktfullkomliga övergrepp.

Vi får möta kvinnor och män som våren 2011 deltog i fredliga demonstrationer och protester mot den sittande regeringen med krav på demokratisering, stopp på den utbredda korruptionen, respekt för mänskliga rättigheter och ett slut på Assadregimens 40-åriga välde.

När regeringen tog till våld för att kväsa missnöjesyttringarna såg många demonstranter ingen annan utväg än att möta våld med våld. Sedan våren 2011 rasar strider på många olika fronter mellan regimstyrkor och en lång rad olika organiserade rebellgrupper, som till en del också strider sinsemellan.

Också Muhammed och Maisara deltog i de fredliga protesterna mot Assadregimen, men såg sig tvungna att ansluta sig till de väpnade folkliga motståndsstyrkorna för att skydda sin familj, sin hemby, sitt folk.

Att leva med döden

Samara Yazbek beskriver en vardag full av umbäranden – det råder ständig brist på vatten och på diesel, elektriciteten är ofta avstängd, och det är svårt att få tag på basvaror och livsmedel.

Det finns en ständig rädsla för attacker och krypskyttar lurar överallt – föräldrarna vågar inte låta barnen gå i skola och många skolor har också gjorts om till militära högkvarter.

”Människorna här levde med döden. Och då inte i någon metaforisk mening. Folk funderade inte över de stora frågorna, var inte nyfikna på den militära verkligheten eller utvecklingen på den politiska scenen. Det fanns inget utrymme att tänka. Allt de gjorde var att kämpa för att överleva. Deras intresse var riktat mot andra saker. Gick det att få tag i mjöl att baka av? Fanns det kaffe? Eller skulle vi dricka bara te? Fanns det ens te? Och socker? Fanns det tillräckligt med vatten för att tvätta ansiktet på morgonen? Var ett mål mat nog för att mätta alla dessa magar? Vilka skulle få leva hela sina liv?”

Hotet kommer i första hand från himlen. Sedan regeringsstyrkorna fördrivits från maken anfaller de från luften med klusterbomber och bensinfatsbomber.

Måltavlorna för attackerna är i första hand vattenförråden, skolorna och marknadsplatserna.

Ett land slaget i spillror

I samtal med representanter för olika oppositionella grupper står det klart att vägen till stabilitet (för att inte säga fred) är lång – om inte rentav hopplös.

Samar Yazbek konstaterar att det i Syrien inte finns någon tradition ”att hantera gemensamma nationella angelägenheter och ingen kultur av medborgarskap (---). Därför uppstår lokala konflikter och oförsonliga inbördes strider mellan olika block och grupperingar. Det är vad som händer i posttotalitära samhällen och det är bakgrunden till den fragmentering och det sönderfall vi nu ser.”

I en intervju för Folkbladet (26.11.2015) säger Samar Yazbek att hon inte ser någon lösning på konflikten idag: ”Om länderna som krigar inte kommer överens om att sätta stopp för kriget, då finns inget hopp. Syrien är delat, både sekteristiskt, ekonomiskt och politiskt. Det är ett land, ett folk, som man håller på att förstöra, slå sönder, förinta totalt.”

Syrien slås sönder inifrån, men också utifrån.

Assadregimen stöds av länder som Ryssland, Iran och Kina, medan de oppositionella styrkorna har stöd i bl.a. USA, Saudiarabien, Turkiet och Jordan.

Ett stort hot mot enhet i landet är också de militanta islamistiska styrkorna som växt sig allt starkare i området under senare år, och som med våld strävar efter att upprätta en islamsk stat.

Hur ska vi kunna leva här? frågar sig en ung kille, och konstaterar att det ser dystert ut:

”Vi, till exempel, måste tänka på hur vi ska klara vår försörjning. Jorden är bränd, handeln har upphört och de unga drar ut i strid och kommer tillbaka som martyrer. En sådan situation går att hantera i något år till, men inte i längden. Och om shariadomstolarna och de väpnade jihadistförbanden, med sina utländska krigare, behåller kontrollen kommer vi att föras flera hundra år tillbaka i tiden. Landet kommer att styras med vapenmakt och extremistisk religion och islam förvandlas från en tro som för goda saker med sig till en belastning.”

Bokmagasinet: Vad betyder ett land, en stad, en hemby, när den gått förlorad för dig?

Programmet är inte längre tillgängligt