L.A. Guns och rutinerat '89-stuk

Svängdörren i L.A. Guns replokal må under årens lopp ha gått så att inte ens de nuvarande medlemmarna längre vet om de var med från början eller slutet eller vem som stal kaffekokaren från köket eller när det är lunch. För några år sedan turnerade för säkerhets skull två separata versioner av L.A. Guns: Tracii Guns och Phil Lewis respektive upplagor av bandet.

Oavsett röran så är det inte alltför ofta legenderna från Los Angeles spelar i Finland och nu är det i varje fall den officiella versionen av bandet på en femdagarsturné i Finland med Phil Lewis bakom sångmikrofonen. Jag ser dem på Tavastia i Helsingfors. Steve Riley (ex-W.A.S.P.) från den klassiska upplagan bankar också trummor. Basisten Kenny Kweens har varit med 2009-2011 samt 2014 framåt. Gitarristen Michael Grant har varit med sedan 2013.

L.A. Guns + Hollywood Rose = Guns n’ Roses

Jag behöver kanske inte dra den där historien om hur banden L.A. Guns och Hollywood Rose slogs ihop och resultatet blev Guns n’ Roses? I varje fall är det ganska glest på Tavastia när jag kliver in. Kanske halvfullt eller mindre. Det är inget problem att gå fram till scenkanten och plåta en suddig mobilbild.

Bandana eller nä?

Ingen i publiken bär bandana. Däremot är det här ett gig där ingen tittar snett på dig om du bär stetson och har mycket tatueringar. Annars är det sedvanlig rock-klädsel bland publiken. Förutom mig själv syns en och annan karl med kajal. Jag noterar att de andra är bättre på det än jag. Äsch. Jag har spetsat mig på att köpa en T-skjorta men enbart öppningsbandet säljer merchandise. Synd.

Till tonerna av en väldigt lång och industriell introtape släntrar bandet in på scen och inleder med "No mercy". Unge gitarristen Michael Grant har skoj genom hela giget, spelar gitarr bakom ryggen och poserar och stjäl på ett bra sätt showen. I sin generalshatt ser han också mest ut som en rockstjärna medan Phil Lewis angenämt brittiskt torra manér för mina tankar till U.F.O.:s vokalist Phil Mogg. Vilket inte är helt fel.

I Helsingfors vilar setet på de två första albumens klassiker vilket är litet trist. Bandet antar väl att folk vill höra låtar från debuten L.A.Guns (1988) och miljonsäljande uppföljaren Cocked & Loaded (1989). Personligen gillar jag bäst de senare skivorna av L.A. Guns. Framförallt Tales from the strip (2005). Tiopoängaren i katalogen är och förblir tredje albumet Hollywood Vampires (1991). Allra nyaste Hollywood forever (2012) är en riktigt bra platta. Om man gillar sånt. Och det gör jag.

Nostalgiska minnen

Så fort jag såg att de är på väg hit fick jag L.A. Guns-flashbacks från min ungdom. Varma sommarnätter och konstiga konversationer på stranden med söta tjejer om gröna skimmer i solnedgången. Med låten Crystal eyes snurrande i huvudet. Fylleskrålande med polare till Over the edge. Vad hände sedan och varför har jag aldrig sett dem live förut? Dessa tankar snurrar i mitt huvud när jag plikttroget lägger kajal innan jag tar bussen till Tavastia.

År 1991 värmde Skid Row upp för Guns n’ Roses i ishallen (jag var där, ha!). Senare samma år kom Skid Row tillbaka som huvuddragplåster och då värmde L.A. Guns upp dem i ishallen (jag var inte där, blä). Senast var de här 2012 vilket gått mig helt förbi.

Trygg setlista

Tyvärr får jag inte höra bandets bästa låt, balladen Crystal eyes men åtminstone spelar de Over the edge med orientaliskt intro och kanske Lewis bästa sångprestation på skiva. Det hela går på sävlig rutin och stämningen är kanske inte elektrisk men hemtrevligt pubrockig. Nyaste låtarna är Gypsy soul från Tales from the strip (2005) och Hellraisers ball från Waking the dead (2002, Tracii Guns sista skiva med bandet). Resten är gamla stänkare som Sex action, One more reason och som allra sista låt förståss Rip and tear. Före det spelar de plikttroget sin kanske kändaste låt, balladen The ballad of Jayne.

Hedonism och åter hedonism

Vi skall göra det helt klart redan nu: L.A. Guns är en frisk fläkt från det hedonistiska slutet av 80-talet när det hörde till vardagen att röka inomhus, knarka hårt och bli avsugen av groupies i badkar fyllda med Jack Daniel´s whisky. Vi talar om tiden när riktiga män såg ut som... ööö, kvinnor? Med skäggstubb. Come on, de har en låt som heter "Sex action". SEX ACTION?!?! "Meille vai teille vai tanssitaanko ensin", som finnen säger på karaokebaren vid stängningsdags. Vi talar om åren när jag hade litet för stora glasögon och köpte min första läderrock från Citymarket.

Men där jag var en tönt, Guns n' Roses var farliga och Mötley Crüe galna förblev L.A. Guns ett av glambanden som aldrig riktigt kom vidare till nästa steg. De hade samma slags gatukredibilitet som G n' R och båda bandens visuella förebilder var Rolling Stones och Aerosmith i en tid när välfriserade och hårt sminkade band som Poison eller Dokken var dagens melodi. Musiken var gitarrdriven och rå, men låtmaterialet räckte aldrig riktigt till några värst minnesvärda hitar. Där drog hårspraysbanden Ratt, Cinderella, White Lion och Great White det längre strået. De föll också från en högre pall när grungen kom än L.A. Guns som hade litet mera gatukredibilitet.

En rasistisk groda och en hyllning till Prince

Dagen efter Princes bortgång, den 22 april, utmärkte sig Phil Lewis på en konsert på The Fish Head Cantina i Baltimore, Maryland med att släppa ur sig en rasistisk groda ur munnen när han försökte hylla Prince genom att kalla svarta människor “endimensionella” och att vi “behöver fler Princear”. Nåjo, det har också konstaterats att rockmusiker nuförtiden (med undantag av Gene Simmons) är politiskt korrekta och ryggradslösa veklingar som är ungefär lika farliga som finalisterna i MGP. Inom hip hopen hittar man nuförtiden typerna som säger vad de står för och står för vad de säger. På gott och ont. Yo.

Phil Lewis har hoppeligen tagit lärdom av skitstormen han väckte, Mot slutet av setet börjar han pynja med mikrofonerna och byter mick med Michael Grant. Lewis lämnar sedan scenen och bandet hyllar Prince genom att låta Grant sjunga Purple rain. Fint med åtminstone någon överraskning.

Nätstrumpor och läderväst

På tal om dekadens. Jag minns när Guns n’ Roses spelade i Helsingfors ishall den 13 augusti 1991. Okej, jag minns inte så mycket av det, men jag minns när jag köade efter biljetter på morgonnatten utanför biljettjänstens trappa i centrum. Fansen som var där på plats såg alla annorlunda ut än fansen som häckat där när jag köpt biljetter till t.ex. David Lee Roths eller Iron Maidens konserter.

Det var den klassiska street rocker/groupie-looken. Finlands unga förmågor hade klonat sig till sina idoler och drömde sig bort till “The Strip” i Los Angeles. Och på samma gata satt antagligen Tracii och Phil på backen och drack Jack direkt ur flaskan för att ha råd att köpa mera hårspray.

Flirtar, ryggdunk och en selfie

Efter giget piper det i mina öron när vi med Yle-kollegan Stefan Nordgren analyserar giget. Utanför Tavastia bjuder bandets yngre förmågår på sig själva och snackar glatt med fans, speciellt med snygga tjejer. Jag tackar Michael Grant för ett bra gig och bra show av honom och tar en selfie. Hur pinsamt är inte det? Strunt samma, killen gav järnet och verkar vara en schysst typ.

Den äldre halvan av bandet hopar ganska snabbt in i bilen och kör iväg medan den yngre halvan blir kvar för att snacka med fans.

Allt som allt en trevlig tisdagkväll i nostalgiska tecken och hoppeligen ser vi L.A. Guns snart i Finland igen. How about TUSKA 2017 tillsammans med Skid Row, Shiraz Lane och Santa Cruz?

L.A. Guns spelar också i Tavastehus 2.6, i Lahtis 3.6 och i Åbo 4.6.

Artikeln uppdaterad 2.6, turnédatumen korrigerade.