Analys: Hur Nordkorea blev en kärnvapenmakt
Demokratiska Folkrepubliken Korea eller kort sagt Nordkorea började utveckla sitt kärnprogram kort efter Koreakriget som slutade i ett stilleståndsavtal år 1953.
Det nordkoreanska atomenergiinstitutet grundades redan år 1952 medan kriget pågick, men kärnforskningen kom inte igång förrän man hade undertecknat ett samarbetsavtal med Sovjetunionen år 1956.
Nordkorea började skicka vetenskapsmän och tekniker till Sovjetunionen och år 1959 undertecknade länderna ett avtal om fredlig atomenergiforskning.
Sovjetunionen lovade bl.a att hjälpa till med att bygga en kärnforskningsanläggning i Yongbyon i norra Nordkorea. Yongbyon som ligger omkring 90 kilometer norr om huvudstaden Pyongyang, är än idag centrum för Nordkoreas kärnvapenprogram.
Självständig utveckling på 1960-talet
Sovjetunion gav omfattande tekniskt bistånd i början av 1960-talet men Nordkoreas kärnprogram var ändå rätt långt ett inhemskt projekt.
Grannlandet Kina som hade ett eget kärnvapenprogram utförde sin första kärnprovsprängning år 1964.
Nordkoreas ledare Kim Il Sung bad att Kina skulle dela med sig av sitt kunnande men den kinesiska ledaren Mao Tse Tung vägrade, trots att länderna var allierade och hade utkämpat ett blodigt krig tillsammans mot USA under Koreakriget.
Relationerna med Kina försämrades snabbt efter det och Nordkorea beslöt att börja utveckla sitt kärnprogram både för fredliga och militära ändamål.
Avtal med IAEA på 1970-talet
I början av 1970-talet använde Nordkorea inhemsk teknologi för att utveckla sin provreaktor i Yongbyong, men började också anskaffa utrustning för plutoniumproduktion från Sovjetunionen.
År 1977 undertecknade Nordkorea ett avtal om fredlig kärnteknologi med Sovjetunionen och det Internationella Atomenergiorganet IAEA.
Avtalet gjorde det möjligt för Nordkorea att öppet skaffa sig atomenergiteknologi och kärnbränsle från Sovjetunionen i utbyte mot att IAEA övervakade landets kärnprogram.
Snabba framsteg på 1980-talet.
På 1980-talet utvecklades kärnprogrammet i rask takt.
Man byggde upp anläggningar för utvinning och anrikning av uran och ett komplex för tillverkning av bränslestavar samt en fem megawatts kärnreaktor i Yongbyon, som senare blev källan för råmaterial för kärnvapen
I medlet av 1980-talet började man utveckla detonationsmekanismer för kärnvapen medan de befintliga urananrikningsanläggningarna byggdes ut.
År 1985 undertecknade Nordkorea Ickespridningsavtalet om kärnvapen vilket gjorde det möjligt att be Sovjetunionen om hjälp att bygga fyra lättvattenreaktorer för elproduktion.
Problemen hopar sig på 1990-talet
År 1991 deklarerade USA att det inte längre hade kärnvapen på den koreanska halvön vilket hade varit ett av Nordkoreas starkaste argument för att utveckla kärnvapen.
Det amerikanska kärnvapenhotet kvarstod ändå eftersom USA har kärnvapen både till havs och på land nära Nordkorea, samt kärnstridsspetsar på långdistansmissiler som kan slå till mot Nordkorea när som helst.
Nord- och Sydkorea undertecknade därefter en gemensam deklaration där länderna lovade att inte testa, tillverka eller att använda kärnvapen på den koreanska halvön.
Parterna kom också överens om att inte bygga anläggningar för anrikning av uran och en verifikationsprocess som aldrig förvekligades i praktiken.
Krisen 1994
Nordkorea ratificerade år 1992 ett inspektionsavtal med IAEA. Enligt avtalet skulle Nordkorea öppna sina kärnanläggningar för internationella inspektörer som skulle försäkra sig om att det som Nordkorea hade deklarerat om sitt program verkligen stämde.
IAEA utförde inspektioner i sex omgångar men problem uppstod när man skulle slå fast exakt hur stora mängder plutonium Nordkorea hade som kunde användas för att tillverka kärnvapen.
Atomenergiorganisationen fick inte inspektera alla kärnavfallsanläggningar och vände sig därför år 1993 till FN:s säkerhetsråd vilket ledde till att Nordkorea hotade att säga upp Ickespridningsavtalet.
Det ledde till intensiva bilaterala förhandlingar med USA som resulterade i att Nordkorea återtog sitt hot om ett utträde ur ickespridningsavtalet endast en dag innan beslutet skulle ha verkställts.
Nordkoreanerna gick med på att inspektionerna kunde fortsätta så länge som förhandlingarna med USA pågick.
Nordkoreas avsikt var i sedvanlig stil att utverka ekonomiska och politiska eftergifter av USA och omvärlden.
Krisen förvärras av bränslestavar
Den 14 maj år 1994 avlägsnades använda bränslestavar från reaktorn i Yongbyon utan att IAEA fick vara närvarande.
Detta förvärrade krisen eftersom IAEA inte längre kunde rekonstruera Yongbyon-anläggningens historia för att komma underfund med om Nordkoreas deklarationer om kärnprogrammet stämde överens med verkligheten.
USA:s president Bill Clinton krävde då att FN:s säkerhetsråd inför sanktioner mot Nordkorea som svarade med att sådan sanktioner skulle betraktas som en krigsförklaring.
Krisen löstes i sista stund
Krisen löstes i juni år 1994, då USA:s förre president Jimmy Carter flög till Nordkorea för förhandlingar med Kim Il Sung.
Carter meddelade i Pyongyang att Kim hade godkänt ett avtalsutkast som var färdigt att undertecknas i oktober samma år.
Nordkorea gick då med på att frysa bygget av nya reaktorer och andra kärnanläggningar och att inte riva upp Ickespridningsavtalet.
USA gick i gengäld med på att bygga två lättvattenreaktorer och att årligen förse Nordkorea med 500 000 ton brännolja. USA lovade också formellt att inte angripa Nordkorea med kärnvapen.
Avtalen kollapsar i början av 2000-talet
Nordkoreas kärnprogram frystes för nästan ett årtionde tack vare det bilaterala avtalet mellan USA och Nordkorea, men i början av 2000-talet då George Bush hade ersatt Bill Clinton som president var bägge parter ändå missnöjda med avtalet.
USA var kritiskt mot att man hade skjutit upp inspektioner som skulle ha gett en klar överblick av Nordkoreas kärnprogram, medan nordkoreanerna var missnöjda med att bygget av de utlovade lättvattenreaktorerna inte framskred under Bush.
Bush hade omprövat USA:s inställning till avtalet då han tillträdde. Han krävde nu bland annat verifierbara begränsningar av Nordkoreas nukleära aktiviteter och ett slut på missilexporten som gav det isolerade landet dyrbar hårdvaluta, som delvis användes för kärnprogrammet.
Nordkoreanerna såg detta som ett brott mot det existerande avtalet, vilket de strängt taget hade rätt i eftersom de enligt avtalet inte behövde deklarera alla förgångna kärnkraftsaktiviteter förrän USA hade levererat lättvattenreaktorerna.
Pakistan sålde kärnvapenteknologi
Omvärlden befarade också att Nordkorea i hemlighet producerade höganrikat uran, med hjälp av tekniskt kunnande och en del apparatur som nordkoreanerna skaffade sig från Pakistan som också hade ett avancerat kärnvapenprogram.
Två år senare år 2004, bekräftades misstankarna då det avslöjades att det pakistanska kärnvapnets "fader" A.Q Khan hade byggt upp ett internationellt nätverk som sålde gas-centrifugteknologi till bl.a Nordkorea i utbyte mot nordkoreanskt missilkunnande.
USA hävdade redan år 2002 att nordkoreanerna i förhandlingar hade medgett att de hade ett hemligt urananrikningsprogram, något som Nordkorea ännu då bestämt förnekade.
USA reagerade genom att ställa in leveranserna av brännolja medan Nordkorea svarade med återuppta sitt frysta kärnprogram samtidigt som man slängde ut internationella inspektörer och meddelade att man skulle lämna Ickespridningsavtalet om kärnvapen.
Nya kriser från och med 2003.
Amerikanerna upptäckte i början av år 2003 att Nordkorea höll på att utvinna plutonium för kärnvapen från 8 000 använda bränslestavar i Yongbyon.
Nordkoreanerna medgav senare samma år att uppgifterna stämde och USA drog slutsatsen att Nordkorea nu hade tillräckligt med plutonium för att kunna tillverka upp till sex kärnvapen.
De så kallade sexpartssamtalen om Nordkoreas kärnprogram inleddes i Peking med Kina som värd för USA, Ryssland, Japan och Syd- och Nordkorea.
Fyra förhandlingsomgångar ledde ingen vart och Nordkorea beslöt år 2005 att stänga sin kärnreaktor för att ta ut bränslestavarna för att producera plutonium
Oberoende experter räknade ut att nordkoreanerna nu hade plutonium för ytterligare tre kärnvapen.
Grusade förhoppningar efter förmodat genombrott år 2005
Den fjärde förhandlingsomgången i sexpartssamtalen ledde slutligen till vad som då ansågs vara ett avgörande genombrott.
Parterna kom överens om ett principavtal där Nordkorea lovade att överge sitt kärnprogram, att följa Ickespridningsavtalet och att inte producera anrikat uran eller plutonium.
USA lovade i gengäld att inte angripa Nordkorea med vare sig kärnvapen eller konventionella vapen och att inte placera kärnvapen i Sydkorea.
USA och Nordkorea tolkade ändå principavtalet olika och länderna grälade om många viktiga punkter.
Nordkorea var särskilt kritiskt mot att USA hade infört ensidiga sanktioner mot banken Banco Delta Asia (BDE) i Macao som nordkoreanerna använde för olika olagliga aktiviteter, enligt USA.
Principavtalet följdes inte och sexpartssamtalen återupptogs inte på 18 månader.
Första kärnvapenprovet år 2006
Allting förändrades den 3 oktober år 2006 då Nordkorea utförde sitt första kärnvapenprov klockan 10:35 lokal tid, under berget Mantap i provinsen Norra Hamgyŏng.
Sprängeffekten av den första atombomben var mindre än 1 kiloton, vilket kan jämföras med atombomben som USA fällde över Hiroshima, som hade en sprängeffekt på 15-16 kiloton.
- Provsprängningen utfördes i en upplyftande tid då hela folket gör ett stort hopp framåt i bygget av en välmående och stark socialistisk nation, jublade den officiella nyhetsbyrån KCNA.
Provsprängningen väckte bestörtning världen över och FN:s säkerhetsråd införde omedelbart nya sanktioner.
Nytt "genombrott" 2007
Sexpartssamtalen återupptogs i december efter hårda påtryckningar från Kina, men de ledde ingen vart förrän i februari år 2007 då Nordkorea åter en gång gick med på att frysa sitt kärnprogram och att återansluta sig till Ickespridningsavtalet.
Nordkorea gick också med på att stänga kärnanläggningarna i Yongbyon och man godkände nya inspektioner av IAEA mot löften om ekonomiskt bistånd och försäkringar om att USA skulle häva sanktionerna mot BDE-banken i Macao.
I juli år 2007 började man stänga anläggningarna i Yongbyon inför IAEA:s vakande ögon, men Nordkorea vägrade fortfarande att avslöja alla atomenergiaktiviteter i det förgångna.
Ofullständig deklaration
Den väntade deklarationen om Nordkoreas atomenergihistoria gavs sent omsider i juni år 2008, men den ansågs ofullständig och motstridig.
President George Bush lovade ändå att häva en del sanktioner och att avföra Nordkorea från USA:s lista över länder som stöder terrorism.
Nordkorea förstörde därefter kyltornet i Yongbyon inför inspektörer och ett internationellt medieuppbåd, men USA:s slutliga besked om att avföra Nordkorea från terroristlistan dröjde, vilket gav nordkoreanerna en ursäkt att återta sina egna löften.
I augusti år 2008 återaktiverades anläggningarna i Yongbyon och internationella inspektörer tilläts inte längre utföra sitt arbete.
I oktober avfördes Nordkorea äntligen från den amerikanska terrorlistan, vilket ledde till nya förhandlingar i Peking, som ändå inte ledde till resultat.
Andra kärnvapenprovet år 2009
Tvisten om Nordkoreas utveckling av missiler tillspetsades i mars år 2009 och IAEA:s inspektörer slängdes ut igen. Reaktorn i Yongbyon återuppbyggdes för att man skulle kunna utvinna plutonium från använda bränslestavar.
Nordkorea bröt också mot tidigare löften då landet utförde sin andra kärnprovsprängning den 25 maj år 2009.
- Provsprängningen utfördes på ett tryggt sätt och på en högre nivå med hänsyn till sprängeffekten och den tekniska kontrollen, skrev nyhetsbyrån KCNA.
Sprängeffekten var denna gång mellan 2 och 8 kiloton, sannolikt kring 4 kiloton ansåg utländska experter. Omvärlden rasade liksom tidigare och FN:s säkerhetsråd beslöt enhälligt om nya sanktioner.
Nordkorea svarade med att man nu tänkte börja producera höganrikat uran, som skulle göra det lättare att bygga ett betydligt kraftigare kärnvapen.
Jag var chockad av att se 2 000 centrifuger i två hallar och ett ultramodernt kontrollrum
Kärnfysikern Siegfried Hecker
Spänningen ökar 2010 och 2011
Den militära spänningen på den koreanska halvön fortsatte att öka, trots att den nordkoreanska ledaren Kim Jong Il besökte Kina tre gånger inom ett år och förkunnade att Nordkorea skulle börja avveckla sitt kärnvapenprogram.
I mars år 2010 sänkte Nordkorea ett sydkoreanskt fartyg med 46 besättningsmän och i november dödades fyra sydkoreaner i en nordkoreansk artilleriattack mot ön Yeonpyeong nära gränsen mellan länderna.
Den amerikanska kärnfysikern Siegfried Hecker bekräftade samma höst att Nordkorea hade börjat bygga en ny 30 megawatts lättvattenreaktor som skulle stå färdig om ungefär tre år.
Hecker rapporterade också att man hade slutfört bygget av en ny anläggning för höganrikat uran i Yongbyon.
- Jag var chockad av att se 2 000 centrifuger i två hallar och ett ultramodernt kontrollrum...Trots att jag och andra ickespridningsexperter länge hade trott att Nordkorea hade ett parallellt urananrikningsprogram så var jag förbluffad av dess omfattning och hur sofistikerat det var. I stället för att finna några dussin första generationens centrifuger såg vi rader av avancerade centrifuger, synbarligen fullt operativa, skriver Hecker i sin rapport från besöket i Yongbyong i november 2010.
Kim Jong Il dör
Kim Jong Ils plötsliga bortgång ett år senare i december år 2011 ledde till ökad osäkerhet om Nordkoreas avsikter.
USA och Nordkorea kom trots det överens ett provstoppsavtal, ett förbud mot tester av långdistansmissiler och att Nordkorea skulle sluta att anrika uran.
Det utarmade Nordkorea skulle i gengäld få stora mängder livsmedel men överenskommelsen förverkligades aldrig, eftersom Nordkorea försökte skjuta upp en satellit i rymden i april år 2012.
USA och FN betraktade det som ett förbjudet test av en långdistansmissil eftersom en raket och en missil inte skiljer sig väsentligt från varandra.
I december lyckades Nordkorea skjuta upp en satellit i omlopp kring jorden, vilket fördömdes av FN:s säkerhetsråd.
Nordkorea är en mäktig kärnvapenmakt som är redo att detonera en A-bomb och en H-bomb
Nordkoreas ledare Kim Jong Un
Tredje kärnprovsprängningen 2013.
Nordkorea utförde sin tredje kärnprovsprängning den 12 februari år 2013 vilket sågs som en bekräftelse på att den nye unge ledaren Kim Jong Un skulle följa sin far och farfar i fotspåren.
Ett par månader senare meddelade officiella medier att Nordkorea skulle omstarta sin fem megawatts reaktor och en anläggning för anrikning av uran i Yongbyon. Samtidigt fortskred bygget av lättvattenreaktorn som skulle stå färdig inom ett eller två år.
I december år 2015 deklarerade Kim Jong Un att Nordkorea hade kapacitet att bygga ett fusionsvapen eller en så kallad vätebomb som också kallas H-bomb.
– Nordkorea är en mäktig kärnvapenmakt som är redo att detonera en A-bomb och en H-bomb för att trovärdigt försvara sin suveränitet, konstaterade Kim.
Fusionsbomb eller förstärkt fissionsvapen år 2016 ?
Den 6 januari år 2016 meddelade Nordkorea att man hade sprängt en vätebomb - dvs. en kraftig bomb som bygger på att vätets atomkärnor ombildas till tyngre atomkärnor genom fusion. Sprängeffekten är betydligt större än i ett vanligt kärnvapen som bygger på fission.
Utländska experter betvivlade genast att det var frågan om en vätebomb. De flesta antog i stället att Norkorea hade sprängt en förstärkt fissionsbomb i provsprängsningsområdet Punggye-ri i nordöstra Nordkorea.
Även denna Nordkoreas fjärde kärnprovsprängning utlöste kraftiga protester världen över och FN:s säkerhetsråd beslöt om nya ekonomiska sanktioner i mars år 2016.
Nordkorea svarade genast med hot om nya kärnprovsprängningar inom kort.
Femte kärnprovsprängningen
Nordkorea verkar ha förverkligat sitt hot den 9 september, då Sydkorea meddelade att ett kraftigt skalv nära testområdet Punggye-ri tydde på ett nytt kärnvapentest.
Nordkorea meddelade kort därefter att man har utfört ett femte kärnvapentest, vars sprängeffekt låg kring 10 kiloton.
Oberoende experter har inte ännu kunna bekräfta om det faktiskt var frågan om ett kärnvapentest eller vilket slag av kärnladdning som testades.
Tillsvidare inga långdistansmissiler
Nordkorea tros ändå vara på god väg att utveckla en regelrätt fusionsbomb, eftersom en sådan kärnstridsspets kan miniatyriseras så att den kan placeras på en missil.
Siegfried Hecker som har varit chef för kärnforskningsanläggningen Los Alamos National Laboratory i New Mexico, tror att Nordkorea redan har minst 18 kärnvapen och och att det kan producera minst sex nya vapen per år.
Enligt andra amerikanska uppgifter har Nordkorea mellan 20 och 60 färdiga kärnstridsspetsar eller atombomber.
Problemet har ändå alltid varit att Nordkorea inte ännu har tillräckligt avancerade missiler för att använda dem tryggt och att man inte ännu har utvecklat fungerande interkontinentala ballistiska missiler (IBM) med lång räckvidd.
Nordkorea har provskjutit fem eller sex sådana missiler och alla utom ett test hade misslyckats innan nordkoreanerna lyckades i sina försök två gånger under sommaren 2017.
Amerikanska försvarsexperter meddelade i augusti år 2017 att Nordkorea sannolikt har nått sitt eftersträvade genombrott och lyckats utveckla sådana ballistiska långdistansmissiler som kan bära miniatyriserade kärnstridsspetsar.
Dessa missiler kunde enligt det amerikanska försvarsministeriet nå Hawaii, Alaska och stora delar av västra USA.
Interkontinentala missiler är dessutom sårbara eftersom det är lätt att upptäcka avfyringsramperna och det tar timmar att förbereda missilerna för avfyring.
Det ger fienden möjlighet att förstöra missilerna innan de lyfter från marken.
Kärnvapenbestyckade ubåtar
Nordkorea försöker därför finna alternativa metoder att transportera sina kärnvapen till eventuella mål.
Det nyaste oroande inslaget i Nordkoreas kärnvapenprogram är försöken att utveckla missilbestyckade ubåtar .
Nordkorea meddelade i maj år 2015 att man hade genomfört ett lyckat missiltest från en ubåt, men utländska experter tror att det ännu tar flera år innan Nordkorea har avancerade ubåtar med missiler och kärnstridsspetsar.
Fördelen med ubåtarna är att de inte är så lätta att upptäcka och att förberedelserna för avfyring av missilerna kan ske i hemlighet.
Ubåtarna kan dessutom komma så nära sina mål att de inte behöver vara så träffsäkra som landbaserade missiler.
Det skulle innebära en allvarlig militärstrategisk förändring om och när Nordkorea utvecklar moderna ubåtar med kärnvapen.
Nordkoreas missilarsenal
Nordkorea har genom åren byggt upp sin missilarsenal genom att modifiera missiler från både Sovjetunionen och Kina.
- Nordkorea tros ha omkring 1 000 missiler av vilka endast kortdistansmissilerna (med en räckvidd under 1 000 km) och medeldistansmissilerna ( med en räckvidd mellan 1 000 - 3.000 km) är tillräckligt träffsäkra för att avfyras mot fientliga mål.
- Uppskattningarna om antalet existerande kärnstridsspetsar varierar nu mellan 20 och 60 stridsspetsar. Nordkorea tros ha upp till åtta plutoniumbaserade kärnstridsspetsar.
- Nordkorea testade sin första medeldistansmissil Nodong med en räckvidd på 1 300 km år 1993.
- Den ballistiska medeldistansmissilen Taepo Dong 1 med en räckvidd över 1 500 km provsköts år 1998.
- Den Interkontinentala ballistiska missilen Taepo Dong 2 med en räckvidd på över 6 000 km provsköts för första gången år 2006.
- Nordkorea har använt rymdraketen UNHA-3 för att skjuta upp satelliter i omlopp kring jorden.
- Nordkorea utvecklar ständigt kryssningsmissiler som kan användas mot fientliga fartyg.
- Ubåtar och missiler utvecklas vid flottbasen i Sinpo vilket har gett landets mest moderna ubåtar namnet SINPO.
Försöken att avfyra träffsäkra missiler från ubåtar har inte lyckats tillsvidare.
- Nordkorea har genom åren sålt missiler till Egypten, Iran, Libyen, Pakistan, Syrien och Jemen men missilexporten har minskat kraftig under de senaste åren.
- Nordkorea misstänks också ha försökt sälja kärnvapenkunnande åtminstone till Syrien och Burma.