Kritiken mot Aalto överdimensionerad men inte grundlös

Valet av Dāvis Sīmanis till professor i filmregi vid Aalto-universitetet har skapat rubriker under tre veckors tid. Viktor Granö har gått igenom dokumentationen av rekryteringsprocessen. Han presenterar och kommenterar anklagelserna mot universitetet.

Anklagelse 1: Aalto har gjort sig skyldig till könsdiskriminering

Den första kritikstormen mot Aalto-universitetet handlade om jämställdhet. En ung man väljs framom tre meriterade kvinnor, och detta av en rekryteringskommitté som består av fyra män och två kvinnor, varav den ena kvinnan dessutom saknar rösträtt (sekreterare).

Rekryteringskommittén bestod dock ursprungligen av fyra män och tre kvinnor (varav en saknade rösträtt). Denna sammansättning föreslogs i september 2015 av prefekt Anne Lakanen. Lakanen satt själv ursprungligen med i kommittén, men lämnade den i januari 2016.

I Hbl (30.5) hävdar Lakanen att hon lämnade kommittén eftersom hon ogillade rekryteringsprocessen. Enligt den offentliga dokumentationen, däremot, var orsaken att Lakanen hamnade i en jävposition, eftersom hon var förman till en av de fyra kandidaterna, Taru Mäkelä.

I detta sammanhang kan inflikas att det var Aalto-universitetets (kvinnliga) rektor Tuula Teeri som tillsatte kommittén, och att det slutgiltiga beslutet om valet av Sīmanis fattades av universitetets (kvinnliga) dekanus Anna Valtonen.

Nämnas kan också att de 18 personer som ansökte om professuren bestod av 13 män och fem kvinnor. Av dessa valde rekryteringskommittén alltså tre kvinnliga och en manlig sökande.

Det är svårt att bedöma huruvida Sīmanis kön påverkade det övertygande helhetsintryck han under intervjun gjorde på rekryteringskommittén. Ur jämställdhetssynpunkt ser uppgifterna hur som helst klart bättre ut när hela bilden beaktas.

Anklagelse 2: Kommittén trotsade experternas och studenternas bedömning

Efter att de fyra kandidaterna valts till slutskedet fick fyra internationella experter utanför Aalto-universitetet – Denis Chouinard, Katariina Numminen, Pavel Jech och Jet Smit – bedöma kandidaternas ansökningar (texter + arbetsprov).

Deras rankning av kandidaterna, då det bästa möjliga poängtalet är 4 och det sämsta möjliga 16, gav:

Saarela 7; Mäkelä 9; Mantila 10; Sīmanis 13.

Sīmanis kom alltså på jumboplats och Saarela på första plats. Det bör dock nämnas att meningsskiljaktigheterna var stora: Chouinard och Smit placerar till exempel Mantila sist, medan Numminen och Jech placerar henne först.

Experterna tog inte heller del av föreläsningarna eller intervjuerna. I sig fäller detta moment alltså knappast Sīmanis.

Nästa skede var att kandidaterna gav varsin provföreläsning under rubriken ”My way of filmmaking”. Föreläsningarna utvärderades av en grupp studenter med vitsorden 1-5 (1 sämst, 5 bäst). Medeltalen blev:

Mantila 4; Saarela 3,6; Mäkelä 3,2; Sīmanis 3,1.

Simanis kom sist igen, men i en väldigt jämn kamp – märk att skillnaden mellan förstapristagaren Mantila och jumbon Sīmanis bara är 0,9. Inte heller detta moment kan anses tala starkt emot Sīmanis.

En professionell utbildningskommitté – ARTS Educational Board, bestående av Kari Nuutinen, Pietari Koskinen och Elina Turunen – bedömde Saarelas undervisningsprov som det bästa och Sīmanis som det näst bästa.

Avslutningsvis fick rekryteringskommitténs enhälliga beslut att utnämna Sīmanis ett enhälligt godkännande av universitetets ”tenure track”-kommitté.

Anklagelse 3: Sīmanis fick orättvisa fördelar under processen

Alla fyra kandidater skulle ge sina provföreläsningar under samma dag, den 4 mars. På grund av ett sjukdomsfall ställde Sīmanis in sin föreläsning, men fick en ny tid, den 13 april. Detta gav honom en och en halv månad längre tid att förbereda sig, och har med rätta setts som ett orättvist försprång.

En rättvisare lösning hade varit att skjuta alla fyra föreläsningar på framtiden – nu föreläste alltså de tre andra kandidaterna i mars. Denna oegentlighet har representanterna för Aalto inte gett någon tillfredsställande förklaring till.

Men eftersom provföreläsningen endast är ett av många led i processen är detta problem knappast orsak nog att upphäva beslutet.

Vidare är det uppenbart orimligt att, i enlighet med vissa inlägg på diskussionstrådarna, kräva en strängare bedömning av Sīmanis föreläsning på grund av hans längre förberedelsetid.

Anklagelse 4: Sīmanis har otillräcklig erfarenhet

Uppståndelsen kring valet av Sīmanis handlade inte i första hand om hans kön, utan om att hans meriter uppfattades som klart mindre än motkandidaternas. Sīmanis har regisserat två långa spelfilmer (varav en är en hybrid mellan dokumentär och fiktion) samt två långa och en kort dokumentär.

Var och en av de tre övriga kandidaterna har fler filmer på sin cv. Dessutom har Sīmanis, i motsats till de andra, íngen utbildning i filmregi.

Däremot har Sīmanis länge arbetat inom filmbranschen, i tonåren som kameraassistent, och sedan 2005 som regissör, klippare och manusförfattare. Han har forskat och undervisat i filmteori och filmhistoria.

Professuren lediganslogs som en ”tenure track position”, vilket innebär att rekryteringskommittén ska lägga stor vikt vid den sökandes potential för utveckling. Förväntningen på den som väljs är att hen kan utvecklas till en ledande internationell ställning inom sitt fält.

Att potentialen beaktas innebär i sin tur att den sökande bedöms i förhållande till det skede hen befinner sig i, både i sitt liv och i sin konstnärliga utvecklingsprocess. Om man jämför Sīmanis konstnärliga meriter med motkandidaternas då de var 36 år gamla är jämförelsen åtminstone inte till Sīmanis nackdel. Utöver de filmer han regisserat har han dessutom två ambitiösa filmprojekt under arbete.

Gör man en motsvarande jämförelse på det akademiska området – undervisning och forskning – är Sīmanis överlägsen de övriga kandidaterna.

Anklagelse 5: Sīmanis valdes på fel grunder

I en intervju för Hbl (30.5) anklagar Taru Mäkelä rekryteringskommittén för att ha valt Sīmanis på felaktiga grunder.

– Motiveringarna till varför Simanis valdes motsvarar inte de krav som ställdes i ansökan.

Enligt arbetsannonsen bedöms de sökande på följande områden: ”konstnärliga meriter, undervisning, samarbetsförmåga och ledarskap”. De konstnärliga meriterna har företräde. Forskning och publikationer ställs inte som krav, men räknas som meriter.

Enligt ansökan krävs att den sökande har ”anmärkningsvärda konstnärliga kvalifikationer och en bred praktisk erfarenhet inom sitt fält”. Vidare förväntas den sökande ha ”starka och välartikulerade visioner om sitt fält och hur det kunde utvecklas”.

Med hänvisning till ”tenure track”-förfarandet står sig alltså Sīmanis konstnärliga meriter i jämförelse med motkandidaternas. Han har omfattande erfarenhet av akademisk undervisning, också av undervisning i filmregi. Erfarenhet av ledarskap har han från sina tidigare akademiska befattningar.

Vad forskningen beträffar är Sīmanis överlägsen, också oberoende av ”tenure track”-förfarandet. Han har skrivit en doktorsavhandling om filmatisk representation av historien, och undervisat på universitetsnivå i Lettland i både historia och filmteori.

Någon uppenbar oegentlighet kan alltså knappast pekas ut här. I sitt förslag understryker rekryteringskommittén Sīmanis sällsynta kombination av teoretisk och praktisk kunskap.

Det område där Sīmanis, enligt rekryteringskommittén, var klart överlägsen är i fråga om visionerna (vilka alltså nämndes som ett uttryckligt krav i ansökan). Enligt kommittén förmådde Saarela, Mantila och Mäkelä ”egentligen inte presentera idéer om hur saker och ting borde förändras eller om vad stora regissörer borde veta”.

Sīmanis, däremot, ”drog paralleller mellan filmhistoriens mästare och nutiden”, och presenterade djärva idéer om ”tanken som motor för filmskapandet”.

Anklagelse 6: Sīmanis får skräddarsydd position som universitetet inte har råd med

I samma Hbl-artikel uttrycker Anne Lakanen bestörtning över universitetets förhandlingar om en deltidslösning för Sīmanis:

– Vi har samarbetsförhandlat på Aalto-universitetet och har uppmanats att spara tjugo procent av våra utgifter för timlärare, säger Lakanen.

Nu har en kompromiss alltså nåtts: Sīmanis tar emot en visstidsanställning som ”adjunct professor”, ungefär professor på deltid. Han kommer att sköta undervisningen som hör till den heltidsprofessur han tackat nej till.

Enligt Aaltos presstalesman David Lewis kommer professuren i filmregi inte att besättas med någon annan. Dörren står öppen för Sīmanis, och universitetet hoppas att han efter ett år väljer att omvandla deltidstjänsten till en heltidsprofessur. Inom de tidsramarna behövs inte en ny ansöknings- och bedömningsrunda.

Ur studenternas synvinkel är en deltidsanställd professor knappast den optimala lösningen. Men för universitetets finanser lär belastningen åtminstone inte bli större med detta upplägg.

Viktors sammanfattning

Efter att ha tagit del både av debatten om utnämningen och av universitetets dokumentation av processen, väljer jag – vad än min åsikt är värd – att ta ställning för Aalto-universitetet.

Debatten i sociala och andra medier har i en inte obetydlig grad byggt på felaktiga eller otillräckliga uppgifter. Sīmanis meriter har förminskats. De olika utskottens bedömningar av honom har framställts som mer negativa än de egentligen var. ”Tenure track”-förfarandets speciella perspektiv har förbisetts, liksom att universitetets båda kommittéer enhälligt stod bakom utnämningen.

I helheten framstår inte heller jämställdhetsproblematiken som uppenbar. Hur som helst förvånar det mig om universitetet inte tar i bruk något slags könskvotering för sammansättningen av framtida rekryteringskommittéer.

Problemet med tidtabellen för provföreläsningarna är oemotsägligt, men fäller knappast Sīmanis.

Sīmanis ansökan tyder onekligen på ett mångfacetterat filmtänkande. Aalto gjorde ett vågat val, på många sätt. Sīmanis är ung, helt okänd i Finland och med en bakgrund som på alla punkter skiljer honom från den finska filmkulturen.

Huruvida Sīmanis var den bästa kandidaten vågar jag inte ta ställning till. Men tvivelsutan var han den som stack ut mest. Och inte på grund av sitt kön.

I Finlands inte allt för dynamiska filmkultur bör detta räknas till Aalto-universitetets fördel.