Hon skriver om sitt liv, för sitt liv
Samira Motazedi hotas av stening för äktenskapsbrott om hon återvänder till Iran. I en blogg på tidskriften Gläntas sidor beskriver hon sin situation.
Medan Finland rustar sig för att öka sin handel med Iran kan det vara bra att påminna sig om att människorättssituationen i landet inte tål dagens ljus.
Samira Motazedi flydde landet och ansökte om asyl i Sverige 2012, men Migrationsverket gav henne avslag i juni 2013 och sedan dess har hon hållit sig gömd och försökt få sitt ärende prövat på nytt.
I sin blogg kritiserar Samira dels regeringen i Iran, men även Migrationsverkets kafka-artade behandling av henne. Vi träffades under Litt fest i Umeå där hon var på plats för att tala om sitt skrivande.
Pest eller kolera
Så här beskriver hon de olika strategier som finns för att öka chanserna att bli beviljad asyl ifall du flytt från Iran.
— Jag vill tala om hur det är att leva utan papper och att vara mitt uppe i immigrationsprocessen. Jag började skriva eftersom jag varken ville gå till kyrkan och bli en falsk kristen eller gå med i det iranska kommunistiska partiet som inte har någonting att göra med varken kommunism eller partipolitik. Så jag behöver hitta ett sätt att få svenskt uppehållstillstånd och mitt sätt är att skriva.
— Jag är från Iran och majoriteten av människorna i Iran är muslimer. Men om du vill lämna Islam blir du dömd till döden. Så många människor som lämnat Iran går över till kristendom och kan alltså inte åka tillbaka. Men det är inte min väg. Jag tycker det är svårt att träffa mänskor i kyrkan och låtsas att jag är kristen.
— När det gäller kommunisterna så kan jag inte gå med i det partiet för där finns folk som var mycket aktiva under och strax efter revolutionen i Iran, men som inte överhuvudtaget varit politiskt aktiva under sin tid i Sverige. Du går till deras möten och är en av dem, viftar med din flagga och talar illa om iranska regeringen eller Khomeini och så syns det på youtube och du får uppehållstillstånd som vänsteraktivist. Men jag, som tror på socialism, vill inte vara del av en falsk politisk rörelse, säger Samira Motazedi.
Löper som en seriefigur
Du skriver i din blogg att du känner dig lite som en förföljd seriefigur. Men vem är det egentligen som förföljer dig?
— Ursprungligen var det den iranska regeringen sedan blev det svenska Migrationsverket. Jag har mött svenskar som har blivit mina bästa vänner men jag har också mött svenskar som inte accepterar utlänningar. Man kan inte säga vadsomhelst till vemsomhelst. Ibland när jag talar med flyktingar som är mörkare än jag så berättar de att deras upplevelser är helt annorlunda. Ok, kanske jag har tur, min hy är lite ljusare och håret inte så svart och därför bemöts jag bättre.
Tydligen har du mött mänskor som är mycket vänliga, men har du också mött folk som helt enkelt bett dig åka hem till Iran?
— Ja, en del mänskor tror visserligen på mina texter, men de kan ändå säga att om du har så där mycket problem och tycker att du har det så svårt, så varför åker du helt enkelt inte hem? Nu har jag kommit till en punkt där jag måste fortsättas skriva för poängen är inte enskilda länder och gränser utan alla gränser. De svenska problemen löses inte genom att jag åker hem. Vi är alla mänskor och vi bor i samma värld. Nu bor jag här och om du inte gillar mina texter så borde du fundera över dig själv.
Syftet har ändrat
Skriver du för att ändra ditt liv?
— Ja, i början var det för att sätta mig själv i större fara för att få myndigheterna att öppna mitt fall på nytt och återta min avvisning. Men nu skriver jag för att jag känner att jag behöver det. Nu handlar det inte bara om att förändra mitt liv, nu handlar det om att förändra din, läsarens, syn på livet.
Du skriver om att ha ett LMA kort. (Lagen om mottagning av asylsökande. Ett kort som bevisar att innehavaren väntar på besked om asyl) Hur klarar du dig? Det låter som att du inte har medborgerliga rättigheter?
— Nej just precis. Det påverkar allting. Som när jag går till biblioteket; i en del får jag låna i andra inte, helt godtyckligt. Eller jag kan stå en timme i kö utanför en nattklubb för att få dansa med mina kompisar och när vi kommer fram till dörrvakten släpper han inte in mig för att kortet inte är ett riktigt ID. Det borde vara en fråga om ålder, men det är det inte. Det borde finnas ett värde i det här kortet, men det gör det inte.
Hur klarar du dig?
Jag gör ingenting. Det finns mycket privata saker som fungerar utan att det kostar, som t.ex. Röda Korsets kurser i svenska. Sådant där man inte behöver ID-kort.
Vad hände i Iran?
— I korthet: jag gifte mig och det var ett misstag. Jag ville ha skilsmässa men fick det inte. Som kvinna har du inte rätt att få skilsmässa. Du kan ansöka men det lyckas inte. Jag flyttade tillbaka till mina föräldrar igen, lämnade min man. Men att lämna hemmet om du är gift är ett brott om du inte har din mans tillstånd.
— Så min mans familj drog mig inför rätta. Under tiden hade jag en pojkvän, vilket betydde att jag var otrogen och för det kan man få en dödsdom om det kan bevisas. Men problemet är att min exmans föräldrar är så pass inflytelserika att de kan påverka mitt liv även utan rättegång. De försvårade mitt och min familjs liv.
Och ditt ord betyder ingenting mot din svärfars?
— Nej förstås inte.
Min naiva fråga får Samiras ögon att utvidgas och jag kan riktigt höra hur hon tänker. ”Herregud, har den här människan inte förstått någonting alls?!”
Hurdan är din situation nu?
— Mycket komplicerad. Jag har skickat papper till Migrationsverket som de måste reagera på och öppna min process på nytt. Men förra veckan fick jag ett brev av gränspolisen där de bjuder mig till en träff. Det betyder i praktiken utvisning. Enligt lagen har de inte rätt att skicka ett sådant brev till mig när min process är under behandling och jag har ett LMA-kort.
Så du tvingas gå under jorden?
— Jo, kanske. Jag är med i ett konstprojekt i Göteborg som kallas Art as a Space for Action där flyktingar är med. Många flyktingar som kommer är konstnärer men när du är flykting så ser man inte på dig som konstnär och du får du inte arbeta som sådan även om du är fotograf eller bildkonstnär. Jag hoppas att alla förstår att det som behövs nu är solidaritet. Vi kan inte bara vänta på att lagarna ska ändras och livet bli lättare för papperslösa. Vi borde agera nu.
Dubbelmoral
Förra veckan besökte Irans utrikesminister Muhammed Javad Zarif Finland för att diskutera ett utökat handelsutbyte. Människorättsfrågor nämndes, men eftersom den högsta makten i Iran innehas av Väktarrådet, inte en demokratiskt vald president, så spelar det egentligen ingen roll att utrikesminister Muhammad Javad Zarif räknas som en av de moderata och en motkraft till Ayatollah Khomeini.
Eller för att citera Samira Motazedi: ”Reformer kan genomföras i länder där det är möjligt att förändra grundlagen. Inte i Iran, där den högsta andlige ledaren avgör samhällets öde med grundlagen i ryggen. Reformer är möjliga i ett land där de ledare som förespråkar förändring är en del av en progressiv rörelse. Inte i Iran, där de ledare som påstås vilja reformera tidigare innehaft toppositioner i den reaktionära regimen.”
Enligt utrikesminister Timo Soini styr människorättsfrågor Finlands utrikespolitik, men "vi kan inte vara skenheliga. Det finns många länder som har dödsstraff, men det är inte rätt att ifrågasätta en del länder, men inte andra.” (HS 1.6.16)
Iran hör till de länder som flitigast använder sig av dödsstraff. Ifjol avrättades närmare tusen människor i Iran, mer än på 25 år, enligt FN.s rapport.
Låt oss alltså hoppas att den svenska byråkratin tar Samira Motazedis situation på allvar.
' /%3E%3C/svg%3E)
