5 filmer baserade på spel som är så dåliga att du bör se dem

Spel är inget nytt tema i filmer. Redan 1983 kom Disneys Tron, numera en kultfilm som blev nekad en Oscarsnominering för bästa specialeffekt då det ansågs som fusk att använda datorer. Den här veckan har den nya filmen Warcraft premiär, men vad har hänt under det tidsspannet?

Man kan egentligen dela upp filmerna i två kategorier; de som handlar om spel, och de som är direkt baserade på ett spel. Den första kategorin har helt klart lyckats bäst.

I samma kategori som Tron så finner vi filmer så som WarGames (1983), The Lawnmower Man (1992) och det senaste guldkornet Wreck-It Ralph (2012). Men också mindre bra filmer såsom The Wizard (1989) och Adam Sandlers senaste katastrof Pixels (2015).

Men det är inte dessa filmer vi ska titta på, utan just de filmer där någon slags story och karaktärer är hämtade ur ett helt annat medium, där producenter har sett pengar i ett varumärke de inte förstår sig på. Kategorin där regissörer som Uwe Boll får härja så fritt att han utnämns till nutidens Ed Wood, nämligen filmer baserade direkt på spel.

Här kommer således fem filmer som är så dåliga att du måste se dem.

Super Mario Bros (1993)

För väldigt länge sedan slog det ned en meteorit på jorden dom dödade alla dinosaurier, men det få vet är att samtidigt så delades universumet i två dimensioner, en där vi lever, och en där dinosaurierna överlevde och utvecklades till människor.

Våra hjältar Mario (Oscarnominerade Bob Hoskins – Who Framed Roger Rabbit (1988), Enemy at the Gates (2001)) och Luigi (John Leguizamo – Moulin Rouge (2001), Ice Age (2002)) är rörmokare i Brooklyn, som lyckas ta sig igenom en portal till den andra dimensionen, där den onde Koopa (Oscarsnominerade Dennis Hopper – Easy rider (1969), Speed (1994)) planerar att sammanfoga de två dimensionerna.

Regissörerna Annabel Jankel och Rocky Morton (D.O.A. (1988), Max Headroom (1985)) levererar en produkt som missar målet totalt. Alla skådisar som begärde att få läsa manuset först tackade nej till filmen, vilket är lite synd för både Danny DeVito och Tom Hanks var tilltänkta för rollen som Mario, och självaste Arnold Schwarzenegger tilltänkt som Koopa.

Istället får vi se Dennis Hoppers kanske sämsta roll genom tiderna, Mario och Lugis bisarra familjerelation, misslyckade försök att referera spelen och filmskaparnas hopp om framtiden i den sista scenen som bygger upp för en uppföljare. Ett monument för det tidiga 90 talet och dåliga beslut, allt är roligt, förutom skämten. Se den för att se Dennis Hopper inte bry sig.

Mortal Kombat (1995)

En av två filmer på listan som faktiskt har tjänat pengar. Mortal Kombat låg etta på biolistan i Amerika i tre veckor och ligger än idag på fjärde plats bland de mest inkomstbringande filmerna baserade på spel. Regissören Paul W.S. Anderson (Death Race (2008), Alien vs. Predator (2004), Resident Evil (2002)) gjorde det fantastiska med att göra en film som faktiskt handlar om samma sak som spelet!

Mortal Kombat är en turnering mellan Outworld och vår värld, om Outworld vinner turneringen 10 gånger på raken så får Kejsare Shao Kahn (Frank Welker - Smurfs (1981), Aladdin (1992)) ta över även vår värld.
Outworld har redan vunnit nio gånger på raken så därför måste Raiden (Christopher Lambert – Highlander (1986)) välja ut de bästa krigarna för att rädda världen.

Trots sin härkomst så fick filmen mycket negativ kritik för att inte vara lika våldsam som spelen den baseras på, men här finns så mycket annat att se! Allt från kitchiga dekorer till fantastiska effekter, skelett som spottar eld, Christopher Lambert som pratar med en sandpappersröst som skulle göra Christian Bale avundsjuk och framförallt den otroliga titelmelodin som du just nu fick på huvudet.

DOA: Dead Or Alive (2006)

Dead Or Alive, fightingspelet som handlar like mycket om fighting som om fysiken på karaktärernas bröst. Denna chauvinistiska spelserie tycktes ändå ha innehåll nog att göra en hel fullängdsfilm, och det tackar vi för!

Corey Yuen (Fong sai yuk (1993), The Transporter (2002)) är något av en legend inom actionfilm och det syns, trots ett totalt minimalt storymässigt innehåll om igen någon turnering som drivs av en ond man, Dr. Victor Donovan (Eric Roberts – The Cable Guy (1996), The Dark Knight (2008)). Donovan samlar i smyg information om kämparnas stridskonster med vetenskap™, som han sedan ska sälja till ondingar världen över.

Således blir alla möjliga fighters inbjudna, såsom ninjan Kasumi (Devon Aoki – 2 fast 2 furious (2003), Sin City (2005)), och wrestlaren Tina Armstrong (Jaime Pressly – My Name Is Earl (2005), Not Another Teen Movie (2001)) till den soliga paradisön för en färgglad fightingfest.

Det här är ännu en film som vet vad den är, man får exakt vad men förväntar sig och lite mer. Koreografen och regissören har lyckats skapa sprakande slagsmålsscener även med de skådespelare som inte är kampsportsexperter, satta i härliga varierande miljöer. Stäng av hjärnan och njut av en välpolerad dålig film som inte hymlar med dess härkomst.

Street Fighter (1994)

När jag var liten så var 'att spela supernintendo' lika med att spela Street Fighter 2, och när man väl fick tag på den åtråvärda VHS-kassetten så var inte filmens kvalité något som skulle hindra mig från att älska den!

General M. Bison (Raul Julia – The Addams Family (1991), Presumed Innocent (1990)) har tagit en grupp människor till fånga och kräver en lösensumma på 20 miljarder dollar! Det är upp till Guile (Jean-Claude Van Damme – Timecop (1994), Universal Soldier (1992)) tänker inte gå med på kravet och har tre dagar på sig att rädda gisslan med hjälp av sin arme och sin assistent Cammy (Kylie Minogue – Moulin Rouge (2001), San Andreas (2015)).

Van Damme gör en otroligt dålig prestation, hans dialog liknar något från en wrestlingmatch, men som tur är går det oftast inte att höra vad han sluddrar fram. Kylie Minogue har fått en roll som verkligen inte passar henne och duon blir näst intill skrattretande, vilket är tur då filmen i övrigt är i princip humorlös. Dock gör den framlidne Raul Julie sin roll med bravur och passar perfekt in som den galne M. Bison. Att en så bra skådespelare avslutade sin karriär med detta verk gör den sevärd i sig.

Alone in the Dark (2005)

Alone in the Dark, ett tidigt skräckspel som skrämde livet ur mig när jag var liten. Den här filmen skrämmer mig lika mycket, men inte för att den är läskig, utan för att den är dålig.

Regissören Uwe Boll (Postal (2007), Assault on Wall Street (2013)) nominerad till sämsta regissör multipla gånger på Razzie awards, ett pris han även vunnit flera år i rad (bland annat för detta alster!), sätter här ihop kanske den sämsta filmen baserad på ett spel någonsin.

Edward Carnby (Christian Slater – Robin Hood: Prince of Theives (1991), True Romance (1993)) undersöker Abkani reliker, vilket för honom till sin exflickvän Aline Cedrac (Tara Reid – The Big Lebowsky (1998), American Pie (1999)) som arbetar på ett museum. Samtidigt börjar han undersöka en vetenskapsman som gjorde experiment på honom som barn. Allt detta är länkat till att någon vill använda relikerna för att öppna en portal för att ta massa demonliknande monster till jorden.

Låter det krångligt? Det är för att det är det. För att hålla publiken på banan öppnar filmen med en extremt lång krypande text som beskriver bakgrundshistorien, och efter detta får vi hålla till godo med Christian Slaters inre monolog under större delen av filmen.

Den här filmen har så lite att göra med spelen att en listad koppling på wikipedia är att både spelet och filmen har ett öppet slut! Uwe Boll tar fram det sämsta ur både Christian Slater och Tara Reid, vilka inte var de bästa skådespelarna till att börja med, och gör en sådan soppa av dålig story, dåliga effekter och dåligt skådespel att det bara måste ses!