Mycket mera än Snövit i den första svenska Grimmbiografin
Trodde aldrig att jag skulle bli så här förtjust i Bröderna Grimm, sagofarbröderna med de grymma berättelserna, som De tre ormbladen, Eneträdet och Järn-Hans. Men att ta del av deras liv i Andréa Räders första svenska biografi om dem väcker en hel del begeistring och insikter.
En av mina insikter är att också de hade en barn- och ungdomstid. Bilderna av dem visar ofta två rätt bistra och stela män.
I Andréa Räders biografi läser jag att Jacob Grimm själv tyckte att pärmbilden på deras sista verk, Deutsches Wörterbuch var förfärlig. Det tyder på humor hos Jacob.
- Wilhelm sitter på stolen som en sjukling, och jag ser ut som en tillkallad husförvaltare, kommenterar han gravyren som är gjord omkring 1850 efter en bild av Hermann Biow.
Sin uppväxt upplevde de i en atmosfär av bibeltro och enkel livsföring. Trots att fadern var rådman hade de ont om pengar och levde långt på självhushållning. Sin första undervisning fick de av preceptor Zinckhan, som ändå mest gav sig på den yngre brodern Ludwig Emil, familjens busfrö kallad ”den vilde Grimm”.
Barndomen tar slut
En annan insikt är att bröderna lever väldigt nära varandra hela livet. Deras symbios har säkert att göra med faderns död endast fyrtiofyra år gammal, då Jacob är elva år och Wilhelm tio. Tillfälligt hamnar de nu på fattighuset i Steinau an der Straße.
Faderns död innebär också att de måste skiljas från sin älskade mor, de tre yngre bröderna och lillasystern Lotte. Tack vare moster Henriette får de möjlighet att gå i gymnasiet i Kassel och därifrån fortsätta med juridiska studier i Marburg, allt med målet att tillsammans kunna ta över som familjeförsörjare.
När de 1798 i hästdroskan närmar sig stadsporten i Steinau kastar Wilhelm en sista vemodig blick på det vackra rådmanshuset som en gång var deras hem medan fadern ännu levde.
-Mitt starkaste minne från vår första resa till Kassel är ögonblicket då vi lämnade staden. Vi satt i droskan, jag fram, och såg i fjärran vår trädgård med de vita pelarna av sten och den röda grinden, och över detta låg en tät dimma. Jag tänkte på all den tid jag tillbringat där, men den kändes avlägsen som om en djup avgrund låg emellan ... har Wilhelm skrivit i sin självbiografi.
Framme i Kassel har moster Henriette inkvarterat pojkarna hos en av grevskapets munskänkar. Den lilla kammaren rymmer ett bord och en säng som de får dela, skriver Andréa Räder.
Hur sagosamlandet började
Det var under juridikstudierna i Marburg som allt nu börjar. Den unge, rättslärde Friedrich Carl von Savigny, han som lägger grunden till den moderna juridiken, för in dem på litteraturen. Han har ett fantastiskt bibliotek som de får fri tillgång till.
1804, samtidigt som Jacob förbereder sig för sin juridiska slutexamen, kallar Savigny honom till Paris för att hjälpa till med att rekonstruera forskningsdokument som han förlorat i en stulen koffert. Härifrån skriver Jacob de betydelsefulla raderna som kommer att besegla brödernas livs- och arbetsgemenskap.
Han inleder med tankar om deras gemensamma boksamlande:
- För om vi fortsätter så här kommer vi så småningom att få en fin samling, och givetvis kommer vi att kunna spendera mer på den i framtiden och alltid leva tillsammans. För käre Wilhelm, vi ska aldrig skiljas från varandra, och skulle en av oss bli förflyttad ska också den andre genast bryta upp. Vi är nu så vana vid vår gemenskap att blotta tanken att leva i ensamhet bedrövar mig till döden.
Andra ambitioner än sagor
Det är oroliga tider i början av 1800-talet och 1805 vinner Napoleon slaget vid Austerlitz och Hessen ockuperas året därpå och blir en fransk lydstat. Också Kassel faller och brödernas projekt blir att med språket och kulturen som fundament rädda ett kulturarv och bidra till en bättre framtid i ett enat Tyskland.
Jacob och Wilhelm är också påverkade av tidens idéer från den tyska romantiken och nationalismen med bland annat tanken om en folklig poesi som bärare av en slumrande folksjäl. 1812 kommer så Kinder- und Hausmärchen (Barn- och hussagor, på svenska Bröderna Grimms äventyr) ut i en första upplaga.
Brödernas ambition är alltså inte att vara sagofarbröder och sagorna är dessutom till en början mer tänkta för vuxna. Det Jacob och Wilhelm vill är att vara språkforskare och dessutom lägger de grunden för germanistiken.
Medan Jacob bland annat skriver en historisk grammatik över tyskan och gör banbrytande forskning om det tyska språkets och därmed också andra germanska språks historia, är det Wilhelm som bearbetar sagorna och bland annat översätter forndanska hjältesånger .
Unga kvinnor som sagoberättare
Jag visste att bröderna inte själva skrivit sagorna, än mindre vandrat omkring och tecknat ned dem bland allmogen. Men en ny insikt för mig är att de båda finkammar biblioteken på medeltida handskrifter och att deras muntliga sagesmän till övervägande del är kvinnor, de flesta unga kvinnor.
Det börjar bland annat med apotekarparet Wilds sex döttrar, varav den nästyngsta, Dorothea, kallad Dortchen, mot alla odds senare tränger in i brödernas tvåsamhet. Hon blir Wilhelms fru då lillasyster Lotte har gift sig och inte längre sköter brödernas hushåll.
Från apotekardöttrarna sprider sig berättandet sedan som ringar på vattnet till bland annat fransk- och tysktalande unga kvinnor som kan sagor som Rödluvan, Snövit och Askungen. I brödernas lägenhet på Marktgasse flödar berättandet och man umgås till långt in på natten.
Endast en sageskvinna namngiven
Den enda som bröderna Grimm namnger i Kinder- und Hausmärchen är den något äldre, fattiga Dorothea Viehmann, som också avporträtteras på sagosamlingens titelsida. Hon ses som en utmärkt, mytisk representant för allmogen.
Det är bara det att hon från början inte kommer från allmogen. Uppvuxen på ett värdshus är hon både litterärt bildad och läs- och skrivkunnig. Kriget har fått henne att förlora allt och hon dör också utfattig.
Å andra sidan hörs även allmogens röst i sagorna i och med att de unga flickorna i motsats till de akademiska bröderna gör egen fältforskning bland drängar och pigor. De lär också känna en sextioårig dragon, Krause som tar kontakt med bröderna och berättar soldatsagor.
I början är Jacob den mest drivande bakom sagosamlandet, medan Wilhelms stilistiska bearbetning senare får författaren Gûnter Grass att i sin roman Grimms Wörter skriva:
- Nu blommade rosorna med färre taggar. Allt grovt återgavs behagligt och dämpat, allt som varit anstötligt lindrades. Från det dukade bordet steg dofter, och efter att vargen hade förtärt mormodern började han äta krita.
Bibliotekarie för kungen
En fjärde insikt jag får handlar om hur mycket mera Bröderna Grimm har gjort än arbetat med språk och sagor. Bägge fungerar till exempel som bibliotekarier och Jacob får i ett skede den eftertraktade anställningen som kunglig privatbibliotekarie hos Jérôme Bonaparte.
- Det måste ha saknats andra favoriserade sökanden annars hade jag svårligen erhållit en sådan tjänst, skriver han lakoniskt.
Också tjänstebeskrivningen har ett stänk av ironi över sig. Kungen är den ende och dessutom måttligt intresserade låntagaren. Ordern lyder:
- Sätt upp en skylt på dörren där det står Kungliga privatbiblioteket med stora bokstäver!
Förvisade ur landet
I Göttingen blir det däremot värre när bröderna på universitetet snabbt inser att de inte kommer att få tillräckligt tid för egen forskning. Härifrån blir de också avskedade och utvisade.
Det sker inte på grund av dåliga arbetsinsatser. Den nye kungen av Hannover, Ernst August upphäver nämligen den relativt demokratiska författningen, Bröderna hör till de få som har civilkurage att opponera sig emot det.
Till slut är det igen främst en kvinna som hjälper dem, Tysklands första kvinnliga människorättskämpe, författaren Bettine von Arnim. Hon lyckas till slut 1840 övertala Friedrich Wilhelm IV att kalla bröderna till Berlin, som då hör till Preussen.
När en av Friedrich Wilhelms viktigaste rådgivare, Alexander von Humboldt också ingriper, blir saken slutgiltigt avgjord. von Humboldt lär ha sagt till kungen:
- Ta dem båda, för de lever som man och hustru.
In i storpolitiken
Efter Februarirevolutionen i Paris 1848 engagerar Jacob Grimm sig politiskt i Frankfurtparlamentet. Influerad av romantikens idé om egna nationalstater för människor med samma språk, är han med om att skapa den blivande författningen:
- Begreppet frihet är så heligt och viktigt att det tycks mig absolut nödvändigt … Alla tyskar är fria, och tysk mark tolererar inget knekteri. Ofria främlingar som vistas där skall befrias, formulerar han sig i sitt tal och i sin skriftliga inlaga.
Men en djupt besviken Jacob återvänder till Berlin. Frågan om en nationalstat med en enhetlig författning förblir olöst. Folkets medbestämmanderätt begränsas istället till ett minimum.
Jacobs tal för frihet kan ses som ännu ett bevis på hans civilkurage. Han argumenterar för att människor med samma språk också tillhör samma stat.
Den tanken blir dessvärre en av de ideologiska förutsättningarna för 1900-talets etniska tänkande, konstaterar Andréa Räder i sin biografi. Men de negativa följderna av detta kunde Jacob knappast förutse, tillägger hon.
Ordbok med betydelse för många författare
Jacobs och Wilhelms sista verk blev alltså Deutsches Wörterbuch, en ordbok över det tyska språket och dess historia. De påbörjar den väl medvetna om att båda är över sextio år och att döden kommer att sätta punkt för deras arbete.
Om sin uppdelning av arbetet sinsemellan, utbytte de följande tankar:
- När verket skulle påbörjas sa jag till Wilhelm: ”Jag tar A och du tar B”. ”Det kommer för hastigt på”, svarade han, ”låt mig få börja med D”.
För många författare har ordboken varit oumbärlig, också om den aldrig har nått fram till en bredare publik. Hugo von Hofmannsthal, Rainer Maria Rilke och Bertolt Brecht hade den ständigt till hands.
Och nobelpristagaren Gûnter Grass har alltså tillägnat Deutsches Wörterbuch en hel roman medan en annan nobelpristagare, Thomas Mann har skrivit:
- För mig är ordboken inte bara ett uppslagsverk, utan en lektyr jag kan hänge mig åt i timmar.
Under de år som Tyskland var delat pågick det gemensamma vetenskapliga projektet kontinuerligt på båda sidor om järnridån. Arbetet blev slutligen färdigt 1971.
Wilhelm kom aldrig längre än till bokstaven D, medan storebror Jacob överlevde alla sina syskon och hann ända till F och ordet frukt år 1863.
