Annika Sylvin-Reuter: Hur jag tog kål på barnets iver
Tänk dig en strand med sommarlovsivriga barn. Någon springer på stranden och samlar snäckor, någon annan plaskar och dyker av hjärtans lust medan någon är livrädd för vatten. Den livrädda ska lära sig simma och som lärare fungerar - låt oss säga barnets pappa.
Det är uppbyggt för jämmer och elände. Pappas missnöje lyser igenom och hans ambitionsnivå är alldeles för hög. Han som blev primus magister som åttaåring förstår sig helt enkelt inte på sin badkruka till barn. Hur han än försöker lirka och uppmuntra så går det fel. Det går ofta fel då vi föräldrar försöker lära våra barn.
Jag har lyckats släcka min dotters spirande gitarrintresse på en och en halv termin. Det var mycket enkelt. Det insåg jag när jag följde med på en av hennes gitarrtimmar. Då var det redan för sent. Jag hade sannerligen inte varit någon pedagog.
Hennes lärare var fenomenal. Jag satt i ett hörn och följde med hur han undervisade. Jag hörde dottern knäppa falskt på strängarna och såg en fingerhållning som var helt åt skogen. Och samtidig hörde jag lärarens uppriktigt ivriga röst. En uppmuntran som kom från hjärtat. Han utgick inte från att tonen skulle vara rätt. Han utgick ifrån att hålla kvar hennes känsla av att lyckas.
Det spelade ingen roll hur falskt, bedrövligt och eländigt det lät.
Det var att bevara glädjen och känslan av att lyckas som var det viktigaste.
Och den känslan hade jag då skickligt lyckats döda där hemma på några månader.
Du undrar kanske hur jag gick till väga?
Lite tjat i lagom proportioner. Jag betalade ju för hennes timmar! Lite rastlöshet från min sida. Hon ville att jag skulle vara med då hon övade och det gick ju så långsamt för henne att hitta tonerna. Sen lite ivrigt förevisande, nog i uppmuntringssyfte, men så att hon blev ilsken och förargad över att jag kunde och inte hon. Sen lite tafatt uppmuntran från min sida som plåster på såren. Och där har vi det. Upprepa proceduren några kvällar och sen är det inte kul längre.
Det går ofta fel då vi föräldrar försöker lära våra barn.
I sin enkelhet handlar det ju om att som förälder uppriktigt och tålmodigt se det lilla, lilla framsteget barnet gör och betona det. Känna genuin lycka tillsammans när det sker framsteg.
Det är en svår balansgång. Man får inte heller vara för entusiastisk och ivrig, då kvävs barnets iver. Inte heller haspla ur sig bravon och superlativ per automatik. Det är det som är utmaningen.
Jag har en lång väg att gå för att se och hurra över det lilla, lilla mediokra, hur litet framsteget det än må vara. Att dessutom hurra lagom ivrigt och lagom engagerat, det lyckas inte alltid. Kanske inte det, men ibland måste det lyckas. Det hör till varje barns grundrättigheter att ens någon gång få briljera och lysa. Det hör också till vårt vuxenansvar att se till att barn runt omkring oss ens någongång får uppleva känslan av att lyckas.
Hur gör du? Berätta gärna i kommentarsfältet nedan.
Här kan du lyssna på programmet Familjeliv som handlar om att lära och uppmuntra barn.
