Högt i tak och trångt mellan väggarna

Det första jag ser när jag kommer in till Berlinische Galerie är ett helt hus. Ett egnahemshus i två våningar. Inne i museet. I naturlig storlek. Om vi talar om takhöjden. Och om husets längd.

Man kan gå in i huset. Men där inne är det trångt. Inte på grund av besökarnas trängsel utan på grund av husets bredd. Den är nämligen 1 meter och 10 centimeter. Konstverkets namn är beskrivande: det trånga huset.

Huset är en naturtrogen kopia av den österrikiska konstnärens Erwin Wurms föräldrahem. På sin höjd och på sin längd. Men det är alltså extremt smalt. Ändå finns allt i huset som skall vara där: hall, kök, vardagsrum, sovrum, badrum och wc. Allt i sin naturliga längd men med en minimal bredd.

Cellskräck

Jag tvingar och ålar mig genom rummen. När jag möter en annan besökare måste vi bogsera oss förbi varandra så som två bilar som möter varandra på en trång serpentinväg.

Jag känner mig som i ett dockhus. Men jag är ingen docka. Jag är en fullvuxen person. Jag stöter mot möbler och bilder på väggarna fastnar i min tröja. Jag svettas. Det är klaustrofobiskt värre.

Jag andas ut när jag lämnar huset genom bakdörren. Redan inne i huset förstod jag vad konstnären Erwin Wurm ville berätta för mig. Att det hade varit trångt hemma hos honom. I föräldrahemmet, i den lilla staden Bruck an der Mur och i den österrikiska provinsen Steiermark.

Jag tänker på min egen uppväxt i den trånga lägenheten i min hemstad Mönchengladbach och den konservativa katolska miljön i den tyska Rhenprovinsen.

Jag diskuterar saken med min bror Volker som tittar på utställningen tillsammans med mig. Han har samma upplevelse. (Det är alltså han som figurerar på bilderna. Om ni undrar vem den där andra gubben är som kanske liknar mig men inte är jag.)

Men jag tänker också på Svenskfinland. I Svenskfinland är det högt i tak och brett mellan väggarna. Det är ett finlandssvenskt mantra som jag har hört många gånger. Och som alltid har känts fel. Här i galleriet i Berlin inser jag varför. I Svenskfinland må det vara högt i tak men vad hjälper det när det i gengäld är trångt mellan väggarna. Som hemma hos Erwin Wurm.

Finlandssvenskheten representerar för de flesta finlandssvenskar inte sällan ett trångt rum med alltför stark social kontroll och med alltför få och framförallt alltför förutsägbara möjligheter.

Merete Mazzarella. Med marginalen som utsiktspunkt.

Egentligen är jag redan helt såld av den omtumlande upplevelsen som husesyn hemma hos Erwin Wurms föräldrar förde med sig. Men i följande sal blir hans utställning ännu bättre.

Förgängliga skulpturer

I det stora rummet finns ett tiotal piedestaler. På varje piedestal finns det olika saker: tennisbollar, en väska, en soffa, en wc-anka, en hundkoja med två ingångar med mera. Först fattar man ingenting.

När man kommer närmare finns dock på varje piedestal en slags bruksanvisning. En liten teckning och några ord om vad och hur man skall göra.

Liksom det trånga huset är också den här delen av utställningen interaktiv. Sakerna på piedestalen är nämligen byggstenar till skulpturer. Skulpturer som man inte bara måste bygga själva utan som man måste agera själva. Rummet fylls så småningom med våra egenhändigt fabricerade skulpturer med oss själva i huvudrollen som känns som en biroll. Eller är det tvärtom?.

Erwin Wurm kallar de av och med oss byggda konstverken för one minut sculptures, enminutsskulpturer. De blir till för ett ögonblick och finns bara på våra näthinnor och i vårt minne. Eller på fotografier och filmsnuttar om vi har dokumenterat dem. I museet finns de bara som skulpturer för oss och de andra besökarna så länge vi gör dem och finns med i dem.

Låt ångesten vara, leka med allt.
Underhålla barnet i dig. Du är oskyldig.
Bygg en borg av täcken. Bli våt. Omfamna träd.
Skriv kärleksbrev.

Joseph Beuys. Varje människa är en konstnär.

Skratten ekar genom det stora utställningsrummet. Somliga skulpturer klarar du av att bygga ensamma, somliga behöver du hjälp med. Det är avslappnande och avväpnande. Det stela museala rör ej-tänket känns långt långt borta.

Den här konsten är humoristisk, individuell och samtidigt mycket demokratisk. Det är konst för personer med barnasinnet i behåll. Och apropå barn är den här utställningen helt suverän att titta på och agera i tillsammans med egna eller andras barn. Eller barnbarn.

Erwin Wurms utställning Bei Mutti (Hos mamma) pågår fram till den 22 augusti 2016 på Berlinische Galerie i Berlin-Kreuzberg.