Bokrecension: Är antirasimen den nya rasismen?

Den gamla, oförklädda rasismen är tandlös och åderförkalkad. Men den nya rasismen mår bra och frodas. Den är inte lätt att upptäcka. Den brukar nämligen ofta förklä sig till antirasism. Det hävdar författaren, journalisten och rabbinen Dan Korn i sin senaste bok Rasister det är vi allihopa.

I den stolta antirasistiska fanan har fula löss hamnat, som i antirasismens namn gör det bästa för att bevara rasismen

skriver Dan Korn. Så här argumenterar han:

Min kultur är sämre

I centrum står begreppet mångkultur. Han vänder sig inte mot mångkulturen som sådan, men ser begreppet som problematiskt, för när man höjer upp främmande kulturer så passar man ofta samtidigt på att häckla sin egen. Som exempel tar han bland annat ett uttalande av den svenska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström i en diskussion om hur man skall övertyga motspänstiga EU-länder att ta emot flyktingar:

Det är de (EU-länderna som inte tagit emot flyktingar tidigare) som är de stora vinnarna här, för de kommer att få se att de kommer att få nya möjligheter med nya människor som har andra erfarenheter än den inkrökta, inhemska sedvänjan som har fått härska för länge

― Cecilia Wikström

Som motivation räcker allstå inte att mänskor på flykt behöver en fristad, konstaterar Korn. Motivationen är att flyktingarna har värdefullare erfarenheter än de egna “inkrökta” erfarenheterna. Så för att kunna hylla mångkulturen måste man underskatta sin egen kultur. Som om ländernas majoritetsbefolkning är inkapabla att tänka nya, friska tankar. Som om de tankarna på något vis är kopplade till genetik.

Förmynderi

Och ingen vinner, menar Korn, för samtidigt ser man de facto också ner på kapaciteten hos flyktingarna. De är inte kapabla att ta till sig nya kulturer. De är oförmögna att tänka utanför den egna kulturens gränser.

Det gör alltså assimileringen omöjlig. Och med det fråntar man mänskor möjligheten att lära sig och utvecklas av den kultur man flytt till. Som om man bara skulle klara av en kultur.

I samma veva konstarerar Korn att också begreppet tolerans är knepigt. Tolerans innefattar att det beteende man nobelt tolererar är lägrestående, skriver han.

Som omvänd rasism ser Korn också att man för att poängtera sin antirasism tillåter mer hos mänskor från andra kulturer. Man rangordnar kulturer. Den västerländska kulturen står lägst på värdeskalan, därför att den står högst i maktordningen.

Kvoter

Korn levererar också en bredsida mot kvoteringar. Inte kvoteringar som sådana, utan etniska kvoteringar. Han tar upp ett case: Universiteten i USA införde på 60-talet kvoter för att få in flera studerande från minoritetsgrupper. Resultatet blev att det plötsligt i samma årskull fanns väldigt många fler indianer än tidigare. År 1960 var antalet indianer i USA i åldern 15-19 år strax under 50 000. Tjugo år senare bestod samma årskull av över 80 000 indianer. Mänskor blev mycket flitiga i att hitta sina rötter. Allt fler amerikaner med någon indiansk förfader långt tillbaka i släkten kom ut som indian.

Det kallas mångfald, konstaterar Korn syrligt. När judarna i början av 1900-talet fick fylla en viss kvot för att få studera kallades det rasism.

Korn menar att kvotering inte bara är irriterande för majoriteten, den undergräver också de inkvoterades självförtroende. Dessutom ger särbehandlingen ofta förtur till de väletablerade inom olika minoriteter, medan de som verkligen behöver hjälp lever kvar i utanförskap.

Den som är kritisk mot eller ser brister i mångkulturen framställs ofta som rasist. Rasist är, enligt Korn, är den som tror att etniciteten programmerar oss att tänka och handla på ett visst sätt. Assimilering är att tro på möjligheten till förändring.

Nationalism

Dan Korns reflektioner är intressanta. Han kritiserar alltså självfallet inte mångkultur och antirasism som sådana, bara missbruket av dem. Men hans slutsats tycks bli att vi skall satsa allt på att assimilera våra nya medborgare, och ignorera de kulturer de kommer från. Vill han att alla skall bli lika?

Dan Korn försvarar begreppet “nationalism”. Han har rätt i att det alltför lättvindigt sätts likhetstecken mellan nationalism och rasism (och fascism för den delen). Han säger att nationalismen är inkluderande, man upphöjer gemenskapen, medan rasismen är exkluderande, man ber folk avlägsna sig. Man behöver inte vara rasist för att man är patriot.

I och för sig sant, men lämnar man inte alltid, per definition, någon utanför när man inkluderar andra? Vad är annars poängen med att bygga sina kotterier? Någon måste bli utanför för att man skall känna samhörigheten bland de utvalda. Och här kan jag inte låta bli att dra paralleller till en viss ful liten mörkerman med fånig mustasch i Tyskland på 30-talet. Folket gav honom makten för att han fick det att känna sig utvalt. Och det gjorde han genom att hetsa folket mot dem som inte var utvalda.

Då väljer jag nog alla gånger att lyfta fram toleransen som en sundare, medmänskligare attityd. Som attityd behöver toleransen inte vara hierarkisk. För mej handlar det dels om om att acceptera att jag kan ha fel, dels att jag inte har befogenhet att välja vem som får bo i grannhuset. Det innebär inte att jag rangordnar mänskor.

Och kvotering kan vara en bra början på att få slut på århundraden av orättvisa. Det är mycket lite man vinner på att vara endimensionell.

Jag tycker att det är störande att Dan Korn helt låter bli att lyfta fram på vilket sätt mångkulturen (eller kulturell mångfald som man väl nu skall kalla den) är berikande. Det är lite som att cyniskt säga: Glöm det där resandet, det där sökandet efter nya upplevelser. Där finns ingenting att hämta

Är vi faktiskt alla rasister?

Men jag håller med Dan Korn om att det finns orsak att tydligare definiera vad som är rasism. Idag viftar man alltför oblygt med rasistkortet. Korn konstaterar att många helt enkelt tjänar på att framställa samhället som rasistiskt.

Som exempel nämner han salig Michael Jackson, som beskyllde sitt skivbolag för “rasistisk konspiration” när hans skiva sålde sämre än väntat. Korn citerar Stanfordprofessorn Richard Thompson Ford, som i sin bok The Race Card - How Bluffing About Bias Makes Race Relations Worse (2008) skriver:

Multimiljonären, som genom otaliga plastikoperationer antagit den ariska stereotypen av Snövit, deklarerade oförfärat: "När ni slåss för mig, slåss ni för alla svarta människor, döda eller levande". (Skramlet ni hör är ljudet av alla tusentals slavar /---/som vänder sig i sina gravar)

― Richard Thompson Ford om Michael Jackson

Korn konstaterar att det finns massor av mänskor som älskar att ge en bild av sig som medborgarrättskämpar, när de i själva verket strider för något alla håller med om. Eller för att skapa sig en position i samhället. Begreppet rasism är diffust och kan lätt kletas på meningsmotståndare efter behag. Och ju fler oskyldiga mänskor som får stämpeln rasist i pannan, ju mer normaliseras de verkliga rasisterna. Eller som Ford skriver:

Att spela rasistkortet är farligt och kortsynt. Som pojken som ropade ‘vargen’ blir människor som ideligen skriker rasism inte tagna på allvar när rovdjuret faktiskt kommer fram ur skogen. /---/ Och rasism är en allvarlig anklagelse - den kan ödelägga karriärer och förstöra anseenden

― Richard Thompson Ford

Hvad lära vi oss härav?

Så, vad skall man tro? Å ena sidan säger Korn att alla är rasister, också antirasisterna, å andra sidan att man skall vara försiktig med att kalla någon för rasist. Skall man dra slutsatsen att, som han själv säger, “vi lever i ett samhälle med rasism utan rasister”? Hur matnyttigt är nu sedan det konstaterandet?

Böcker i bersån: Rasism

Programmet är inte längre tillgängligt