Kaj Arnö: Jag löper för att leva

Vi är skapta för att löpa. Men att kuta på ligger inte bara i människans natur; springandet har blivit en del av vår kultur, och bra så, som motvikt till allt onödigt och onaturligt den moderna människan har lagt sig till med.

Själv har jag inte alltid löpt. Javisst, som barn gillar väl alla att planlöst rusa omkring, allt efter förmåga. I skolan lyckades jag däremot inte utveckla någon större löpglädje, utan blev uttagen bland de sista då fotbolls- och ishockeylag valdes. Någon Stafettkarneval blev det aldrig tal om.

Långt senare fattade jag varför min löpglädje uteblivit. Jag jämförde mig med Alla Andra, och de var bättre. Att de kanske var bättre för att de var äldre än jag (jag var överlägset yngst i klassen), det gick inte upp för mig förrän vid fyllda trettio. I skolan blev min bristande löpiver en självuppfyllande profetia.

Ljuset såg jag i form av en bild av min svåger (tolv år äldre, tolv centimeter kortare, tolv kilo tyngre) som sprang i mål på Stockholms maraton. Kan han, så kan jag! Dumdristigheter har jag alltid låtit mig luras med på, och vad gör nu det att jag aldrig sprungit längre än 2.600 meter, min Cooper-rekordsträcka.

Det här skedde för snart tjugo år sedan. Nu är jag en njutningsfull löpare, som i snart tio års tid sprungit drygt 100 km varje månad. Och som inte sprungit ett maraton på snart sju år. Alla löpare har sina egna skäl att löpa, och mina skäl just nu handlar inte om att hävda mig via nya löprekord. Jag vill bara må bra, förlänga livet och skapa grunden för min tillvaro som idrottshedonist: jag vill hålla mig i skick för att kunna njuta av en mångfald av olika uthållighetsidrotter. Men njuter gör jag inte bara av att cykla, skida, paddla, vandra, klättra, utan också av själva löpandet, något mitt forna jag under skoltiden aldrig hade trott.

Vägen till detta nirvana har varit lång. Ja, i kilometer mätt ligger löpsträckan på 15.587 km, sedan jag den 1.1.2001 konsekvent började föra löpdagbok. Och i löptimmar mätt är resan 1435 h lång, omräknat knappa 60 dygn.

Den mentala resan är dock subjektivt sett mer betydelsefull, och då tänker jag mest på resans början. Redan före svågerns målfoto gav mig den avgörande löpimpulsen hade jag gjort misslyckade försök att bli en löpare. Att börja springa hårt i novembermörkret var ingen god idé; förkyld blev jag, och fick vatten på min kvarn att jag inte duger till löpning. En lyckad start fick jag först då jag förstod att springa sakta, och börja under den varma årstiden. En pulsmätare hjälpte mig att sakta av då pulsen gick över 145. Det handlade ju inte om att springa snabbare än Alla Andra, utan om att börja springa överhuvudtaget.

Jag sprang min första sträcka över 3 km: Hemifrån två varv runt Gallträsk och tillbaka blev 5 km. Någon dag senare vågade jag mig på att upprepa sträckan genast efter ett glas vatten, och klarade 10 km. Allting utan att fästa uppmärksamhet vid tiden.

Framstegen i början gick kvickt. Så är det väl alltid. Soffpotatisen-novisen har enklare att slå personliga rekord än klasskompisen med tio i gymnastik, och själv löper jag fortare än under skoltiden. Fast visst var det tungt i början. Men vis av den empiriska kunskapen att mina gener inte skyddar mig mot övervikt hade jag redan tidigare inlett någotsånär förnuftiga matvanor, så jag släpade inte på många extrakilon. Löpningen blev ändå ett extra vapen i kampen att hålla min kropp i ungefär sådant visuellt skick som jag vill, inom ramen för mina genetiska möjligheter.

Med långt över tio års löpfacit på hand kan jag konstatera att vitsen med mitt maratonmål i början var att ge mig goda löpvanor, på samma vis som vitsen med en fasta är att inleda goda matvanor. Ett maratonlopp som inte tänder löpglädjen är lika lönlöst som en fasta som efterföljs av oförändrat osund diet.

Ska sanningen fram skröt jag givetvis då jag sprungit mitt första maraton. Tiden blev just under sex timmar, i Stockholm i juni. I augusti samma år sprang jag Helsingforsmaraton på just under fem timmar. Med den förbättringstakten skulle jag inom kort bli världsmästare. Då jag inte lyckades bättra tiden till nästa maraton lät jag bli ytterligare maratonlopp, men löpandet hade givit mig blodad tand och ett välbefinnande som inte ebbade ut.

I ett antal år ökade jag träningsmängden minimalt, men lät bli att tävla. Då jag av stundens ingivelse deltog i en halvmaraton och sprang den på 1:45, väcktes tanken på att försöka springa en maraton på under fyra timmar. Dumdristigt nog torgförde jag planen, något som i de flesta kompisgäng leder till grupptryck, vilket i sin tur i detta fall var onödigt (mina löpvanor var ju redan etablerade). Men slumpen var mig nådig. En oförsiktig affärslunch i Bangalore – inte helt genomstekt höna – gav mig långvariga magbesvär, som omsider diagnosticerades som salmonella på måndagen samma vecka som maraton skulle löpas på lördag. Då var jag redan en god bit på bättringsvägen och vågade ändå springa (med löparsvågerns välsignelse, han är läkare), med en ypperlig ursäkt på lager: "klart att jag hade klarat fyra timmar, men jag hade ju salmonella!". Tiden blev 3:55.

Men maratontider är sekundära. Okej, ska alfahannar nödvändigtvis skryta, är det kanske sundare att skryta med maratontider än med bilens hästkrafter eller båtens segelyta. Viktigare är ändå själsron som löpningen ger. Jag läste What I talk about when I talk about running av Haruki Murakami, där den skönlitterära författaren filosoferar om löpning. Jag bestämde mig att ompaketera mina egna tankar om löpning till en fiktiv religion, Runnismen.

Runnismens sju steg beskriver hur jag tror man bäst förhåller sig till löpning, och vilken belöning den sanne runnisten kan vänta sig – däribland kraft, lycka, ett attraktivare utseende, ett höjt självförtroende och uthållighet för långfristiga utmaningar. Jadå, författat med glimten i ögat, men med en seriös underton.

Folk tenderar att se sig själva som normalfall, och jag är inget undantag. Jag tycker jag springer lagom långt och lagom hårt. Mindre och saktare känns lättjefullt, mer och snabbare känns överambitiöst. Men min årsmedelhastighet på 11,2 km/h (05:22 min/km), vanligen fördelat på nio månatliga löprundor om 12 km, är givetvis ingen norm. Däremot har denna löpmängd givit mig förutsättningarna för att njutningsfullt kunna cykla i Alperna, under ett antal knappt veckolånga Transalp-utflykter där de mest ansträngande dagarna krävt över 2.000 höjdmeter och över 100 km. Löpning är både ett självändamål och en nyckel till andra njutningsformer.

Som självändamål är löpningen inte bara en meditativ form av avslappning, utan en källa till idéer. Jag får goda idéer på löpande fot. De första två-tre kilometrarna kan jag ännu gräma mig över något problem i arbetet eller privatlivet, sedan känns problemet litet och avlägset. Hjärnan syresätts. Någon kilometer senare löser sig problemet ofta av sig självt, utan att jag aktivt tänkt på det. Jag har lärt mig att ha papper och penna med, och nedtecknar stolpar med en vådlig handstil. Hellre det än att schabbla med elektronik och tala för sig själv; low tech rulez.

Löpningen kan också vara social. Då vi har möten i vårt mångnationella IT-företag, tar en del av gänget löpskorna med, och träffas klockan sju på morgonen för en löprunda före morgonmålet. Vi hinner vanligen avverka fler arbetsärenden på löpande fot än under föregående kvälls middag, och är mer klartänkta än över ett ölglas. Samtidigt får vi en bild av hur staden ser ut. Berlin, Amsterdam, San Francisco, Paris, Bryssel: Allihop trevliga löpstäder. Och alla löpare som besöker mig hemma i München eller hemma i Nagu bjuder jag in på mina respektive favoritsträckor, till Isarwehr i Englischer Garten och Möviken runt på Nagu Storlandet. De här sträckorna njuter jag av, utan att behöva navigera, år ut och år in, i ur och skur.

Efter resor känner jag att jag kommit hem ordentligt först då jag igen lubbat förbi Chinaturm eller Högsar vägskäl.

Så här hoppas jag livet fortsätter. Och kanske det lyckas.

Text: Kaj Arnö