Katastrofvågen bar honom till Hollywood

En stark genrefilm verkar vara ett bra visitkort för att ta sig in i Hollywood. Spåren efter Roar Uthaugs katastroffilm Bølgen hade knappt hunnit torka innan han vidtalades för den nya upplagan av Tomb Raider.

Nordisk film förknippas ofta med emotionellt starka draman, snygga kriminalhistorier och historiska djupdykningar.

Bioaktuella Bølgen är något helt annat.

Historien om ett fjällras som åstadkommer en 80 meter hög tsunamivåg är inte bara den första nordiska katastroffilmen, den är också en av de bättre representanterna för sin genre överlag.

Med sinne för personregi och dramaturgi har Roar Uthaug & co skapat en intensiv nagelbitare. På norska. Och allt detta för "bara" 5,4 miljoner euro, en tämligen liten budget i dessa sammanhang. Som en jämförelse kan sägas att den amerikanska katastroffilmen San Andreas (2015) som också handlar om en bergsspricka med efterföljande tsunami kostade 110 miljoner dollar att göra.

Men pengar är som bekant inte allt och det kan rentav vara en fördel att inte ha obegränsade resurser berättar Uthaug då jag når honom på en svajig telefonlinje till USA.

— Den begränsade budgeten tvingade oss att försöka tänka smart redan i manusskedet. Vi arbetade mycket på utvecklandet av karaktärerna, på att skildra historien utifrån deras perspektiv.

— Det är det som gjort att vi kunnat skapa en mer personlig och intensiv film än jag upplever att brukar vara fallet inom den här genren, berättar regissören (född 1973) som vuxit upp med filmer som Twister, Armageddon och Independence Day.

Ett verkligt scenario

Startpunkten för Bølgen var en artikel om Åknes, ett fjällparti där det finns en spricka som utvidgar sig med flera centimeter varje år och som i något skede kommer att få en del av berget att störta ner i havet.

—Vi talade mycket med både geologer och de som arbetar på fjället under såväl manusskedet som återstoden av arbetsprocessen. Men i slutskedet tog vi oss vissa konstnärliga friheter för att skapa en spännande historia.

Man må ha tagit sig en del friheter, men verklighetsförankringen är ändå uppenbar. I filmen hänvisas till ras som redan inträffat och uthomhusscenerna äger rum i den autentiska miljön.

— Vi spelade in i Geiranger centrum och de människor som man ser springa för livet är lokalbor som ställde upp som statister.

— Innan den egentliga premiären i Norge ordnade vi sedan en öppen, gratis visning på orten. Och det var en väldigt stark upplevelse, säger Uthaug som konstaterar att mottagandet varit positivt.

Hollywood nästa

I likhet med svenske regissören Daniél Espinosa som fick en biljett till Hollywood direkt efter Snabba Cash så står Roar Uthaug på brinken till en internationell karriär. Även om han har bara gott att säga om den norska filmbranschens läge just nu.

Den präglas av en positiv anda och optimism och man har börjar nå även den stora publiken, säger regissören som inte ryggar inför frågan om vad som är nyckeln till att nå utanför de egna landsgränserna.

— Jag tror att det handlar om en kombination av goda berättelser och genrefilm. Man tar en form som folk ute i världen känner igen, men placerar in den i en miljö som uppfattas som exotisk.

Den karga fjällnaturen är säkerligen exotisk för till exempel en amerikansk publik, men för oss nordbor är det kanske just den påtagliga närheten till något vi känner igen som gör filmen så effektfull.

Nu återstår att se hur effektfullt det blir när Uthaug lotsar Sveriges hetaste eportvara Alicia Vikander genom Lara Crofts nästa Tomb Raider-äventyr. Budgeten må vara enorm med nordiska mått mätt, men jobbet är enligt regissören precis detsamma. Och någon nervositet vill han inte vidkännas:

-Nej, det är bara roligt att ha fått den här möjligheten - jag känner mig lyckligt lottad.

Läs Johanna Grönqvists recension av filmen här.

Och här kan du läsa Lotte Krank-van de Burgts artikel om situationen kring Storfjorden.