Kvinnliga pionjärer i stan: "Ännu 100 år senare väckte kvinnliga läkare förundran"

Finlands första kvinnliga läkare fick kämpa hårt både för att få studera till läkare och för att få utöva yrket. Och ännu hundra år senare, när Carina Wallgren-Pettersson studerade medicin, tyckte manliga lärare att det var konstigt att de flesta av kursdeltagarna var kvinnor.

I serien Kvinnliga pionjärer i stan har vi kommit fram till en presentation av Rosina Heikel, både Finlands och Nordens första kvinnliga läkare.

Yle Huvudstadsregionen

4:37

Lärarna kunde till och med undra vart medicinen var på väg.

Carina Wallgren-Pettersson, överläkare vid Folkhälsans genetiska klinik i Helsingfors, började studera till läkare ungefär hundra år efter att den första kvinnan fick börja studera medicin. Och ännu då väckte det en viss förundran.

- Vi var den första svenska kursen som bestod nästan enbart av kvinnor och i slutskedet faktiskt enbart av kvinnor. Och när vi skulle ha de kliniska kurserna kunde det hända att våra manliga lärare var överraskade över att männen i gruppen var så få.

Enligt Wallgren-Pettersson kunde lärarna till och med undra vart medicinen var på väg.

Och eftersom kvinnliga läkare ännu hundra år senare väckte förundran, tänkte Wallgren-Pettersson och hennes kurskamrater mycket på hur det måste ha känts för Heikel som var den första av sitt slag.

- Det att man skulle komma så långt att ingen tyckte att det är någon skillnad så det har vi en viss väg till ännu.

Hon hade såvitt jag minns två bröder som var läkare, och deras studieböcker låg hemma och dem slukade hon.

Rosina Heikel måste vara kreativ för att nå sitt mål

Rosina Heikel fick rätt att delvis utöva läkaryrket efter ett beslut i regeringen 1878. Hon blev därmed landets första kvinnliga läkare, men vägen dit var lång och krokig.

Intresset för läkaryrket väcktes redan i tidiga år.

- Jag vet att hon inspirerades av sina bröders böcker. Hon hade såvitt jag minns två bröder som var läkare, och deras studieböcker låg hemma och dem slukade hon, säger Wallgren-Pettersson.

Det var väldigt långa omvägar hon måste ta.

Men eftersom kvinnor inte fick studera vid universitetet måste Heikel vara kreativ för att komma närmare sin stora dröm.

- Det var väldigt långa omvägar hon måste ta. Först for hon till Sverige och blev något som jag tror kallades gymnast, det vill säga dagens fysioterapeut. Och då var idén bland annat det att hon den vägen fick syssla med lite anatomiska studier. Och sedan kom hon tillbaka Finland och blev barnmorska.

Barmorskestudierna var också en möjlighet att lära sig mera. Men det här var egentligen bara ett steg i rätt riktning, det vill säga att slutligen få delta i studierna vid medicinska fakulteten vid Kejserliga Alexanders Universitet i Helsingfors.

Det var mycket hon inte fick göra, och mycket fick hon bara sitta hemma och läsa.

Fick börja studera utan studentexamen och inskrivning 1871

Efter att den första kvinnan fick avlägga studentexamen 1870 och universitetet delvis öppnade upp för kvinnliga studenter, blev det igen oklart huruvida kvinnorna överhuvudtaget skulle få avlägga studentexamen och därmed skriva in sig vid universitetet.

Men den 1 maj 1871 kom ett glädjebud från de ryska kejsardömet. Kejsaren hade gett tillstånd till kvinnor att delta i läkarstudierna utan studentexamen och inskrivning vid universitetet.

Och samma höst, före landets första kvinnliga student fick skriva sig in vid universitet, deltog Rosina Heikel som första kvinna i de medicinska studierna.

- Det var mycket hon inte fick göra, och mycket fick hon bara sitta hemma och läsa. Och när hon skulle tenta något så fick hon gå till professorn och ha en enskild muntlig tentamen.

Samtidigt ansåg många att det var opassande att en kvinna skulle lära sin anatomi genom att dissekera döda människor.

- Det skulle ha varit ännu värre om hon hade gjort det tillsammans med sina manliga studiekompisar.

De hade en vana att bjuda varandra på punsch när dissektionerna var utförda. Och hon var med på det sättet att hon läts bära fram punsch till de manliga studiekamraterna.

Det här tvingades hon därför göra skilt, och hon hade heller inte så mycket annan kontakt med sina manliga studiekamrater.

- De hade en vana att bjuda varandra på punsch när dissektionerna var utförda. Och hon var med på det sättet att hon läts bära fram punsch till de manliga studiekamraterna, men fick sedan gå därifrån. Så särskilt mycket socialt liv hade hon tydligen inte.

Yle Huvudstadsregionen

4:20

Hon hade avlagt alla examina och studerat allt som de manliga kamraterna också hade studerat, men det krävdes ett regeringsbeslut för att hon skulle få utöva läkaryrket.

Första kvinnliga läkaren hyllades av andra kvinnor

År 1878 var var hon färdig med studierna. Då var hon redan 36 år gammal.

Torsdagen den 24 oktober 1878 skriver Hufvudstadsbladet hur ett hundratal kvinnor hade samlats vid Nya teatern för att fira landets första kvinnliga läkare Rosina Heikel.

Under festligheterna höll kvinnorna tal och läste dikter och telegram som kvinnor från andra håll i landet hade skickat till Heikel. Samtidigt samlade de in donationer till en fond för kvinnliga läkarstuderande.

Också bland andra Morgonbladet rapporterade om hyllningsfesten.

Regeringen måste ge sin välsignelse för att hon skulle få utöva yrket

Men trots att Rosina Heikel nu var utbildad läkare var det inte fritt fram för henne att börja ta emot patienter.

- Hon hade avlagt alla examina och studerat allt som de manliga kamraterna också hade studerat, men det krävdes ett regeringsbeslut för att hon skulle få utöva läkaryrket.

I november 1878 godkände regeringen Heikels ansökan om att få jobba som läkare i Finland. Regeringens beslut finns bland annat på sidan 105 i Helena Westermarcks bok Finlands första kvinnliga läkare Rosina Heikel - kvinnospår i finländskt kulturliv.

- Men hon fick ändå inte full legitimation vid det laget, och hon fick heller inte svära läkareden.

Först 1925 fick kvinnor lagstadgad rätt att utöva läkaryrket - alltså 47 år efter att regeringen hade godkänt Heikels ansökan om att få utöva yrket.

Blev distriktsläkare i Helsingfors 1882

Som läkare fick Heikel ändå inte göra precis vad hon ville. Tanken var att hon skulle få ha kvinnor och barn som patienter. Till en början öppnade hon en egen praktik i hemstaden Vasa, men 1882 erbjöd Helsingfors stad tjänsten som kvinnoläkare - det här på initiativ av stadens kvinnor.

Genom det som hon valde att göra som läkare inser man att hon brydde sig om människor och att hon måste ha haft en väldig empati.

De som mötte Heikel beskrev henne som mycket imponerande, reslig och stilig. De sade att man lade märke till henne när hon kom in i ett rum.

Men det talas också om hennes värme.

- Jag vet att hon som läkare tog emot mycket kvinnor och barn, bland annat medellösa kvinnor som hon tog emot gratis i sitt hem. Och genom det som hon valde att göra som läkare inser man att hon brydde sig om människor och att hon måste ha haft en väldig empati.

Talade om mänskliga rättigheter före FN

Hon fortsatte också att jobba med jämställdhetsfrågor, både inom sitt yrke och överlag i samhället.

- Hon använde faktiskt ett sådant uttryck som mänskliga rättigheter långt innan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kom till. Och hon sade att kvinnan inte längre kan nöja sig med att gå undantagsvägar för att nå sina mänskliga rättigheter.

Hon sade att kvinnan inte längre kan nöja sig med att gå undantagsvägar för att nå sina mänskliga rättigheter.

Heikel gjorde också ett försök att belysa ett tabubelagt ämne då hon höll ett tal under Finska Läkaresällskapets möte 1888.

- Såvitt jag minns så fanns det ett förslag till en bestämmelse som gick ut på att alla prostituerade skulle tvingas genomgå hälsogranskning. Man hade tänkt sig att det här skulle råda bot på problemet att kunderna kunde smittas av till exempel syfilis, som då var ett stort hälsoproblem. Och hennes poäng var att hon uppfattade det som läkarnas skyldighet att sköta alla som drabbades av sjukdomarna.

Heikel startade ett vänskapsband mellan kvinnliga kollegor

Än i dag förenar Heikel kvinnliga kollegor genom en tradition. Heikel testamenterade ett smycke som hon hade fått till 65-årsdag till den goda väninnan och kollegan, Alma Josefina (Ina) Rosqvist, som var Finlands andra kvinnliga läkare och pionjär inom tuberkulosmedicinen.

Sedan dess har den getts vidare till andra väninnor och kollegor. Rosqvist ville ge smycket vidare till Viva Lagerborg, som var barnläkare och också specialist inom tuberkulosmedicinen. Lagerborg dog ändå innan hon fick smycket.

I stället gavs smycket vidare till Eva Segerstråle, också hon specialist inom tuberkulosmedicinen. Segerstråle gav det vidare till Johanna Emilia (Hanna) Galetski-Olin, som var Finlands första kvinnliga ögonläkare.

Jag har uppfattat det som ett vänskapsband som går ända tillbaka till henne.

Galetski-Olin gav smycket till Ruth Wegelius, pionjär inom barnhematologin, som i sin tur gav den vidare till Märta Donner, pionjär inom barnneurologin. Och 2009 överräckte Donner smycket till sin väninna och kollega Carina Wallgren-Pettersson.

Enligt Wallgren-Pettersson är det inte ett pris eller en utmärkelse, och det finns heller inga officiella kriterier för hurdan läkare man ska vara för att kunna få det.

- Jag har uppfattat det som ett vänskapsband som går tillbaka ända till henne. Och jag är mycket glad över det, mycket gladare än vad jag skulle ha blivit över något pris.

Det finns en skillnad i lönenivåerna i Finland, men andelen som inte kan förklaras med ålder, ansvarsuppgifter och dylikt blir ganska liten.

Jämställdheten inom läkarkåren bra i dag

Enligt Wallgren-Pettersson är jämställdheten inom läkarkåren bra i dag. Det här trots att det fortfarande finns skillnader i de manliga och kvinnliga läkarnas löner.

- Det finns en skillnad i lönenivåerna i Finland, men andelen som inte kan förklaras med ålder, ansvarsuppgifter och dylikt blir ganska liten.

Dessutom finns det i dag en hel del kvinnliga medicinska chefer i Finland.