Filmrecension: Chaplins barnbarn spelar banbrytande clown
Skäggiga damer, starka män och rytande lejon, 1800-talets cirkuspublik hade sett det mesta. Allt utom en svartvit clownduo. Det välspelade dramat Chocolat introducerar två fascinerande män i en färgstark värld.
Vi börjar med att stiga in i manegen. En nedgången manege i ett slitet cirkustält på en liten ort i det rurala Frankrike. Det är sent 1890-tal och dags för cirkusdirektören att syna nya begåvningar.
George Footit (Jacques Thiérrée) hör inte till den skaran. Han är en rutinerad clown som redan haft sin glansperiod. Alla har redan sett vad han kan. Alla vet att han är en akrobat med sinne för tajming.
Nu måste han hitta på något nytt för att överleva. På alla plan.
Chocolat gör entré
Samma kväll som Footit fått höra att han inte längre har en plats på artistlistan ser han en föreställning under rubriken "Negerkungen Kamanga" - en föreställning som bygger på att en svart man iklädd höftskynke ruser omkring och skrämmer publiken genom att utstöta gutturala läten och göra hotfulla miner.
Det är en usel show, men den görs av en karismatisk person - den papperlösa invandraren Rafael Padella (Omar Sy).
I denne atletiskt byggde man med kvinnotycke ser Footit något som ingen annan ser - en biljett ut ur misären.
Nu gäller det bara att lära Rafael att röra sig och tänka som en clown. Vilket scenario föder den bästa rörelsen? Vad får publiken att skratta?
Skulle inte ett spel med stereotypier och fördomar kunna vara en nyckel till framgång?
Ur dessa frågor föds ett showkoncept som går ut på att Footit förlöjligar och förnedrar sin svarte vapendragare som från och med det första gemensamma framträdandet går under namnet Chocolat.
Läckert gäckande
Chocolat är en traditionellt berättad film som stundvis får en att associera till Edith Piaf-skildringen La vie en rose (2007). Men under det logiskt uppbyggda manuset och bildspråkets snygga yta döljer sig oväntade emotionella bråddjup.
Till en början rycks man med av framgången - glädjer sig åt de fattigas steg från smutsen in i de fina salongerna. Men i takt med att Chocolat börjar känna sig allt mer obekväm i sin roll drabbas man av eftertankens kranka blekhet.
Clownarbetet må vara högklassigt - men hur täcks någon skratta åt den underliggande omänskligheten? Även om det bara är en show, ett spel, en överenskommelse vänner emellan?
Välspelat
Visst är det verklighetsbakgrunden som förser filmen med dess klangbotten, men det hindrar mig inte från att tycka att det är huvudrollsinnhavarna som får den att ljuda så vackert. Regissören Roschdy Zem lyckas nämligen locka fram otroligt fina toner ur sin duo.
Omar Sy, som fick sitt internationella genombrott i den franska succén Intouchables (2011), är formidabel i titelrollen. Han har full kontroll över varje muskel och varje min - varje minut.
Men Sy är inte ensam om att imponera. Även den schweiziske artisten James Thiérrée gör starkt intryck. Hans kropp är ett under av snabb vighet, hans anlete fullt av lockande hemligheter.
Om det någongång varit en utmaning för den multibegåvade Thiérrée - en 42-årig cirkusartist, violinist, skådespelare och regissör - att vara Charlie Chaplins barnbarn så har han i det här skedet hunnit bevisa att han kan stå på egna ben. Ben som han dessutom verkar kunna vika i vilken obegriplig vinkel som helst - närhelst han har lust.
Och även om Thiérrée säkert skulle avsky att läsa detta så kan jag inte låta bli att hävda att det vilar en fläkt av något bekant över såväl hans fysiska uppenbarelse som hans blick. En blick full av målmedvetenhet, värme och sorg.
