Kekkonen var Ålands man

Folke Woivalin, agrolog från Finström, var på 70-talet talman i lagtinget. Han träffade president Kekkonen flera gånger, under såväl formella som lediga omständigheter.

Första gången jag träffade Kekkonen var när självstyrelsen firade sitt 50-årsjubileum, 1972. Jag blev talman bara en månad innan. Självfallet var ju presidenten inbjuden och han tackade ja.

Vi hade en väldig tur med vädret, och Kekkonen höll ett vackert tal vid huvudfesten. Avslutningsorden glömmer jag aldrig: ”När tjugofemtusen människor slår vakt om sin självbestämmanderätt kallas de separatister, och ibland ännu värre ord. Men när fem miljoner gör samma sak, då spelar man Finlandia.” De orden sitter kvar.

Vi hade en otrolig tur egentligen om man tänker på situationen efteråt. På den tiden vägde Kekkonens ord så fantastiskt starkt, och långt ner i de djupa lederna. Hade han gett en sådan sporre så lydde de flesta. Så vi är oerhört tacksamma över det stöd vi hade av honom. Också i flera andra lägen.

Kom du i personlig kontakt med Kekkonen?

Jodå. Under fisketurerna blev man ju mycket mer informell. Där hade vi många trevliga stunder.

Han var ju oerhört spänstig och vital, till både kropp och själ. En gång skulle vi äta lunch ute på Kökar, på en sommarrestaurang, Havspaviljongen. Det var en ganska brant backe upp, och man kunde inte köra bil ända fram. Så började det regna. Som värd så blir man ju ifrån sig: hur ska vi nu bära oss åt?

”Vi springer i kapp”, sa Kekkonen, ”upp för backen.” Jag måste faktiskt säga att jag var i god fysisk form på den tiden. Men det var ett sjå att följa med honom, och då var han en bit över sjuttio år!

Minns du någon fisketur som inte gick som den skulle?

Ja, det var faktiskt en gång. Vi var ute i Föglö södra skärgård, Klovskärsarkipelagen som den heter, och det var en underlig tryckande hetta den dagen. Östersjön låg spegelblank. Till och med gäddorna var totalt hopplösa. Man kunde se dem sakta simma efter dragen i de klara vattnen, men de högg förbaskemig inte!

Det passade inte presidenten. Vi hade en liten middag när vi kom i land, och han avbröt ganska hastigt, ursäktade sig och åkte hem. Då märkte jag också vilken oerhörd respekt hans omgivning hade för honom. När presidenten reste sig flög de upp, allihop, fast de inte hunnit äta färdigt. Men jag hörde honom aldrig höja rösten.

I regel var han ändå oerhört gemytlig och skrattade hjärtligt.

Kekkonen och jag: Avsnitt 4: Kekkonen på Åland

30:00

Nina Söderlund har under flera års tid samlat in berättelser om Kekkonen i skärgården. Hon presenterar sitt arbete i tidskriften Skärgård 4/2015.