Asylsökande: Kristinestad väldigt annorlunda jämfört med Malax

För en vecka sedan stängdes flyktingförläggningen i Malax och ungefär 70 asylsökande fick hitta ett nytt hem. Den 24-årige irakiern Amir fick därmed flytta från ett tryggt Malax till ett okänt Kristinestad.

- Det är väldigt annorlunda här i Kristinestad jämfört med Malax. Människorna där var mycket mera involverade i Röda Korsets arbete och vi hade mer kontakt med lokalbefolkningen. Här är allt mera officiellt, säger Amir.

- Vi har varit här en vecka och vi har sett Röda Korsets personal endast en eller två gånger. I Malax kändes det som om vi var familj, vi kunde ringa Röda Korset om vad som helst.

Vi är här för att finna glädjen och bygga en framtid för vår familj

I Malax bodde asylsökanden på en anstaltliknande förläggning. I Kristinestad ser det annorlunda ut.

- Här är det inte uppbyggt på det sättet. Migrationsverket har sagt åt oss att vi ska ha ett annorlunda boendesystem, som är bostadsbaserat, konstaterar chefen för Kristinestads mottagningscentral, Annica Riddar.

- I Malax är ju personalen hela tiden runt knuten. Så är det inte då det är bostadsbaserat, utan där ska de klara sig själva till en viss mån. Sedan kommer de till receptionen då de vill något. Vi har receptionen öppen dagarna i ända.

Svårt med privatliv

När flyktingförläggningen i Malax stängdes delades flyktingarna i två grupper. Den ena gruppen åkte till Korsnäs och den andra alltså till Kristinestad.

Men Amir säger att många inte trivdes i Kristinestad och ville åka till Korsnäs i stället. Inte på grund av staden, men på grund av att det var så fullt i lägenheterna.

Amir bor själv i en liten höghusetta med sin bror och två andra asylsökande.

- Det är svårt då man inte alls har något privatliv. Det känns som att jag är gift med tre personer nu, säger Amir med ett skratt.

Amirs fru och familj bor fortfarande i Bagdad och han håller kontakt med dem regelbundet. Men även att ringa ett personligt samtal till sin fru är svårt, då man delar lägenhet med tre andra.

- Om jag vill tala med henne, så måste jag gå ner, eftersom alla kan höra vad jag har att säga och det är personligt.

Enligt Riddar går man i Kristinestad enligt de direktiv man fått från Migrationsverket.

- Migrationsverkets direktiv är fyra kvadratmeter per person. Men vi har ju ändå luftigare än det, så vi har inte så trångt, säger Riddar.

Hoppas att folk skulle vara mer öppna

Amir och de övriga asylsökande skulle gärna arbeta så att de inte bara måste sitta inne i en trång lägenhet. På så sätt skulle de också komma mer i kontakt med lokalbefolkningen och bli en del av samhället

Vi är helt vanliga människor, så jag hoppas att folk skulle våga komma och tala med oss

- Vi skulle gärna komma i kontakt med folk och dela med oss av gemensamma intressen. Vi har sett en massa trevligt folk här, på gymmet och i butiken, men det är svårt att gå fram och börja tala om vad som helst.

- Jag hoppas att folk inte blir rädda för oss. Jag har sett situationer där folk har varit rädda att bara säga hej till oss. Vi är helt vanliga människor, så jag hoppas att folk skulle våga komma och tala med oss.

Känner sig redan finsk

I Malax kändes det som om han funnit sin andra familj i Röda Korsets personal. Just nu känns det som om att samma inte kommer att ske i Kristinestad.

- Det är inte omöjligt men det är svårt. Det är väldigt unga personer som jobbar för Röda Korset här. Det är inte som i Malax där personalen var mer erfaren och hade familj. Så det var lättare att känna sig som en del av familjen.

Amir har nu varit i Finland i åtta månader och han känner sig redan finsk, men att vänta på ett besked från Migrationsverket gnager i bakhuvudet.

- Jag är mycket orolig. Om man har tur kanske man får ett positivt svar. Vi har redan sett livsstilen i Finland och vant oss med den. Vi har flytt en massa hemska saker i Irak, vi är här för att finna glädjen och bygga en framtid för vår familj.