Kaj Arnö: Nördar och musiker drivs av samma krafter

Nagu är en högborg inte bara för potatiskultur, utan också för kammarmusik. Denna vecka går Nagu kammarmusikdagar av stapeln, med högklassig högklassisk musik, för femtonde året i rad.

Nagubor och inbjudna musiker framför musik så det går kalla kårar längs ryggen. Själv är jag tyvärr enbart konsument då det gäller musik. Men konsument på nära håll. Sedan några år tillbaka har jag haft glädjen att få agera kulturmecenat i miniatyrskala genom att vara övernattningsvärd för gästande musiker, och i år även värd för söndagens avslutande utomhuskonsert.

Att ha musiker nära inpå har givit mig inblickar i musikernas värld. Musiken fängslar, oavsett om man själv kan höra skillnad på fiol och violin, Brahms och Bach, romantik och rokoko. Musikerns värld är tillika nyskapande och konservativ, utåtriktad och inåtvärmande, precis som den nördiga programmerarens, i vilken jag tillbringat mitt liv sedan tidiga tonår. Klichéer finns i bägge världar. De ytliga tecknen på berömmelse må vara olika, men drivkrafterna ter sig lika på djupet.

På ytan är musikern synlig, nörden grå. Att uppleva musik är visuellt. Just nu sitter jag i ett lokaltåg och lyssnar på musik, och visst ger hörlurarna en ljudkvalitet som förmår mig att helt avskärma omvärlden. Ändå är det ingenting jämfört med levande musik. Att se cellisten bita sig i läppen, blunda, dra andan och knycka med huvudet, det förläner själva musikupplevelsen ett nytt djup.

Via sin uppenbarelse förmedlar musikern en inlevelse som inte lämnar ens den mest omusikaliske nörden oberörd. Musikern är totalt koncentrerad, i ett tillstånd av flöde som påminner om nördens mest intensiva och lyckliga moment av programmering. Att musiken dessutom förmedlar ett brett spektrum av känslor, det är något nörden bara kan avundas.

Kopplingen till känslovärlden är förmodligen förklaringen till varför människan börjat skapa musik. Blidka gudar gör man inte just längre med musik, okej. Men fortsättningsvis är musikern suverän på att uttrycka glädje och sorg, och tillika sin egen förträfflighet och attraktivitet. Musiken gör musikern tilldragande, också under Nagu kammarmusikfestival. Nörden avundas.

Under musikerns ofta sensuella yta hittar vi en kärna som är gemensam med nördens. Man kopierar förebilder. Man hittar en mentor, som man följer. Musikern följer sin mentor så till den grad att presentationer av unga musiker (också i Nagu kammarmusiks programblad) i hög grad går ut på att man rabblar upp vem alla ens lärare varit, eller – i fallet av erfarna musiker – att man själv varit lärare på olika orter med musikalisk berömmelse. Nördar nöjer sig med att läsa förebildens källkod, blogginlagor eller bara studera vad läromästarna skriver som svar på specifika frågor på StackOverflow. Samma mekanismer, olika uttryck.

Musikern är en mimosa, på ett sätt som förvånar nörden. Givetvis skäms nörden för sina buggar, men musikern gräver ner sig helt i sina fel. Humöret kan vara förstört hela resten av kvällen, om framförandet i Nagu kyrka inte varit felfritt. Strunt i att publiken var nöjd och de flesta inte ens märkt något fel. Musikern själv vet, och grämer sig. Och än värre, musikern vet att de andra musikerna vet. Nörden har många chanser att rätta sina buggar, men spelar musikern fel under framförandet, verkar felet aldrig kunna rättas, ur musikerns synvinkel. Stackarna.

Musikern är fångad av stela maktstrukturer. Visst måste musikern och nörden båda få mat på bordet, och låter sig därmed begränsas av arbetsgivarens order, kundens behov, publikens smak. Och vid sidan av brödfödan utövar både musikern och nörden sin passion även aus Liebe zur Kunst, bara för skapandets glädje. Men mitt intryck är att nörden satt system i friheten, medan musikern inte ifrågasätter status quo. Nörden har skapat fri mjukvara, Open Source, alltså program som får användas fritt, utan begränsande inskränkningar. Denna till synes altruistiska hållning har nörden förstått att utnyttja för att göra sig mer känd, för att skaffa sig ett rykte, för att ta igen på gungorna (försäljning av tjänster) det man förlorar på karusellerna (bristen på licensintänkter).

Musikern kunde göra detsamma. Musikern kunde använda Creative Commons för att ge andra rättigheter att återanvända musiken, som helhet eller i delar. Och visst finns det CC-musik, men ack så litet. Den som försökt hitta bra bakgrundsmusik till videor som ska laddas upp på YouTube vet vad jag åsyftar: Utbudet är smalt, amatörmässigt och svårfunnet.

Musikern är fångad av konvenansen. Stopp och belägg, hör jag den musikaliske läsaren protestera. Än tolvtonmusik? Hur kreativt kombineras inte genrer speciellt i Finland, av Apocalyptica, av Lordi, av andra? Har inte all musik varit nyskapande, rört sig om att bryta med tidigare regler och föreställningar?

Tillåt mig anmäla avvikande åsikt. Jag är inte musikalisk i klassisk mening, men skulle ha stort utbyte av att låta speciellt klassisk musik genomsyra vardagen. Eller för att tala nördspråk: av att göra musiken mer användarvänlig. Tag Sibelius. Fosterländsk som jag är, vill jag gärna lära mig mer, känna igen all Sibelius, nyttja Sibelius i olika sammanhang. "Nåmen gå på en konsert! Tag dig tid, sätt dig ner i en fåtölj, ta bästa hörlurarna på, och koncentrera dig!". Jovisst, men jag har inte tid. Mer tid att lyssna har jag i tåget, flyget, bilen, bussen. Och Sibelius hade en ful vana: Han komponerade ofta de första sextio sekunderna så tyst att man tror att batterierna tagit slut eller att iPhonen av någon annan anledning igen hakat upp sig, för att sedan plötsligt explodera i oanade volymer.

Sysselsättningen för öronläkarna är garanterad. När ska någon idas skapa konsumtionsvänlig klassisk musik? Och med det menar jag inte vulgarisering av typ Richard Clayderman, eller försök att Bach på något vänster ska göras hippare av att man lägger till malplacerade slaginstrument.

De kammarmusiker jag delat mina tankar med i Nagu har förvisso förstått mina önskemål, både om användarvänlig klassisk musik och om återanvändbar klassisk musik. Om musik jag enkelt kan bygga vidare på, i mina egna filmer och fotosessioner. Men få av musikerna har annat än bråkdelar av sin egen produktion tillgänglig över YouTube, Vimeo, SoundCloud eller andra sociala medier. Och lagligen återanvändbar högkvalitetsmusik är lika svårtillgänglig som alltid. Ack, varför?

Men denna veckas tema är att njuta av levande klassisk musik, inte att förändra musikens maktstrukturer och ingrodda ovanor. Jag gläder mig åt den fantastiska akustiken i Nagu medeltida stenkyrka, åt att arrangören Erkki Lahesmaa igen lockat kunniga musiker till Nagu, åt det lokala stödet av nagubor och nynagubor, åt musik av lokala talanger i Ur Kamarn vid restaurang l'Escale i Nagu hamn.

Och åt att igen få uppleva en stråkkvartett i en utekonsert på egen gård, denna gång bestående av hela fyra cellister. Det heter att gruppen Fourtunes ska framföra lite vad som helst. "Från klassisk musik via jazz till argentinsk tango, från pop via filmmusik till heavy metal. Tjajkovskij, Piazzolla, The Who, Michael Jackson." Spänd förväntan!

Väl mött på Nagu kammarmusikfestival onsdag till söndag 6-10.7.2016.

Text: Kaj Arnö