Hon serverade bål med Kekkonen på Tapio Wirkkalas fest

Tatjana Meyer var 24 år gammal när hon träffade presidenten. Hon berättar om ett skämtsamt umgänge vid bålskålen.

Tapio Wirkkala hade en öppningsfest för sin nya studio på våren 1974. Jag jobbade på Finnair på den tiden, på terminalens information. Så ringer Tapio Wirkkala och är helt olycklig och säger: ”Jag har just kommit från Amsterdam och var nära att missa planet, så jag hann inte köpa blommor. Jag har lovat min fru femtio röda rosor!”

Jag sa: ”Ett ögonblick, jag kan ta reda på om vi kan fixa det.” Så jag ringde min väninna som var flygvärdinna och frågade henne när hon har följande Amsterdamflyg. ”Faktiskt imorgon”, svarade hon. Och så hämtade hon rosorna.

Tapio Wirkkala suckade av lycka när han kom efter blommorna.

Det gick ett par veckor och så fick jag en inbjudan till öppningsfesten som tack.

När jag kom till yttre dörren såg jag massor av poliser, och flaggan var i topp. Jag bad om ursäkt och berättade vilket ställe jag söker. De sa att det är just det här huset. Så jag frågade: ”Varför är ni här? Varför flaggas här?” ”Vi väntar på Kekkonen”, svarade poliserna. Då blev jag lite till mig.

Jag gick in och träffade alla människorna där. Så kom Kekkonen. Han var på gott humör. Serveringen började och vi åt och vi drack. Tapio Wirkkala hade, som alltid, en specialbål efter ett eget recept: 96-procentig sprit, ananasjuice, vichy, halverade vindruvor och gurka i kuber.

Så kom Kekkonen fram till mig och sa: ”Tatjana, det är så långsamt med serveringen av bålen. Kom så går vi till bålrummet. Vi kan ju servera!”

Vi stod där, på varsin sida om bordet, och serverade. Han var jätterolig, han kläckte ur sig vitsar. Tyvärr minns jag ingenting av dem, jag minns bara att vi hade jätteroligt, verkligen, att vi skrattade. Och det var inget snusk eller något sådant. Det var skojiga grejor som han kläckte ur sig.

Vi serverade säkert en timme, en och en halv, och sen fortsatte vi mingla.

Mot slutet av tillställningen sa Tapio Wirkkala att: ”Innan ni går så måste ni skriva i vår gästbok!”

”Jaha”, sa Kekkonen. Boken stod öppen vid ytterdörren, och Tapio sa att: ”Du kan skriva här”. Kekkonen svarade: ”Jo, men bara på ett villkor. Tatjana ska skriva under mitt namn, och sedan får ni andra skriva.”

Jag var 24 år gammal, ung flicka. Det är klart att det här var en jättestor grej för mig.

Kekkonen och jag: Avsnitt 6: Statsbesök och cocktailparty

30:00