Teaterrecension: Doris – flickan som får vara en människa

Teaterboulage serverar en sommarteater som blottar och hyllar livet i alla dess skavanker. Kvinnlig vänskap får en välförtjänt hyllning i takt till 80-talsmusikens syntpumpande.

När en ung flicka får ha huvudrollen i en teaterföreställning innebär det ofta två alternativ: 1) Hon ska hitta Kärleken. Eller 2) Hon ska hitta Drömmen i sitt liv, och följa den i en nyliberal ”du kan om du vill”-anda.

”Doris, flickan i läderrock” gör något annat.

Trots att Doris bara är 21 har Kärleken varit och farit – hon fick ett barn som 17-åring och lever som ensamstående förälder. Drömmen följer hon genom att vara solist i bandet The Blizzard, men övningarna konkurrerar ständigt med barnhämtning och arbetspass.

Det är – förstås – en tung och frustrerande tillvaro.

På det här sättet har Skini Lindgård lyckats skriva en pjäs där den unga flickan porträtteras som en människa, som en alldeles riktig person som försöker klara sig bäst hon kan i den sits som livet placerat henne i. Det är befriande, och det görs bra.

Solida prestationer

Mecki Ruokolahtis Doris är både stark och skör, men med en osviklig integritet. Sonen Daniel syns aldrig på scenen, men genom att det ständigt påpekas att han är på dagis, hos mormor eller med sin pappa framhävs hans begränsande, men oumbärliga funktion i Doris liv på ett effektivt sätt.

Överlag är det hoppfullt och imponerande att se hur en yngre generation Teaterboulagare bär upp föreställningens tunga roller.

Tim Eriksson gör ett bra och komplext porträtt av den tafatta Pasi, pappan till Doris barn. I varannan scen vill jag klappa till honom, i varannan ge honom en kram. Och sen klappa till honom igen.

Könsroller blottas

Bland det lite äldre gardet måste ändå Carola Rantala-Lindholm (Doris mamma) och Marcus Nordvall (Doris styvpappa) nämnas.

”Mannen på soffan” och ”den tjatande hustrun” har skildrats på scenen tusentals gånger, men det här är första gången jag inte ser stereotypa könsroller reproduceras, utan faktiskt blottas.

Det är tragikomiskt, visst, men främst gastkramande att se hur den arbetslösa, alkoholiserade mannen inte har något annat sätt att hantera sin situation än genom självömkan och misogyni, och hur hustrun slits i tu när hon tvingas kompromissa mellan självrespekt, överlevnad och omhändertagande.

Pjäsen säger inte: ”Så här är män och kvinnor. Lustigt, eller hur?”, utan ”Så här får samhället män och kvinnor att bete sig. Vidrigt, eller hur?”

Jag önskar att teaterpubliken också hade vågat låta allvaret finnas där, nu känns det som om många skrattar åt fruktansvärda saker av bara farten, för att man är van vid att skratta på sommarteater. Och visst finns det också flera ställen i pjäsen som på riktigt är tokroliga – bandmedlemmarnas jargong, Doris väninnor – men jag beundrar Skini Lindgårds val att faktiskt låta berättelsen vara just så mörk som den är.

Visst finns det scener som kunde ha slipats ännu lite, men i 90 procent av fallen sitter replikerna som gjutna.

Musikalisk briljans

Syntmusiken är föreställningens poppiga nerv, och keyboardisten Annika Myyri Ruokolahti sjunger med en röst som nästan får 80-talslockarna att rakna – det är svårt att komma ihåg att vi sitter på en amatörteaterföreställning.

Resten av the Blizzard: Victor Korpela, Samuel Salminen och Anton Elmvik förtjänar också en eloge, både för musikalitet och töntighet.

Flickgängets fantastiskhet

”Doris, flickan i läderrock” handlar inte om en ensam människas kamp för att ”bli något”, utan om att vara en människa som en del av ett sammanhang.

Och just sammanhanget skildras fantastiskt bland annat genom Doris flickkompisar. De festar, skvallrar och sminkar sig, och hade lätt kunnat porträtteras som fjantiga hönor, men här tas deras vänskap på allvar – den räddar rentav liv.

Föreställningen genomsyras av en djup respekt för livet på alla nivåer, med alla dess skavanker, och det blir fruktansvärt vackert.