Filmrecension: En jättelik vänskap
Ett ensamt barn finner en vän i en mycket udda men lika ensam figur. Utanförskap och mobbning, sagolikt vackra bilder och specialeffekter av högsta kvalité. Det står Steven Spielberg skrivet över hela filmen The BFG.
Sophie (Ruby Barnhill) är en liten, föräldralös flicka på ett barnhem, sent en natt då hon inte kan sova råkar hon få syn på en jätte som promenerar fram på gatan. Jätten ser även Sophie och sträcker ut sin enorma hand och kidnappar Sophie.
Det är upptakten till Steven Spielbergs nya film The BFG eller SVJ. En förkortning som står för Big Friendly Giant eller Stora Vänliga Jätten.
BFG (Mark Rylance) tar Sophie med sig till Jättarnas land. Och där är det bra att vara tillsammans med BFG för de andra jättarna är ännu större och inte ett dugg vänliga och snälla. Tvärtom. De är extremt farliga och de äter mänskor.
Två ensamma själar möts
Sophie är ett mycket ensamt barn men ganska snabbt inser hon att även BFG är en ganska ensam jätte, som dessutom blir illa mobbad av de andra jättarna. ”Varför säger du inte ifrån?” undrar Sophie. Men det är svårt att vara stark och modig då man är en liten, snäll och vänlig jätte som talar långsamt och trasslar in sig i sina egna tankar.
Men får man en vän som verkligen ser en och uppskattar en så går allt det andra betydligt lättare.
E.T. och BFG
The BFG är baserad på Roalds Dahls bok med samma namn och enligt Dahl även hans bästa bok. Manuset är skrivet av Melissa Mathison som även skrev manuset till E.T. (Och som en kul detalj, E.T. kom samma år som boken The BFG, nämligen 1982.)
Visst kan man se likheter mellan E.T. och The BFG. Ett ensamt barn som finner en udda vän och en kärleksfull vänskap som växer sig oerhört stark.
Och precis som den stora vänliga jätten fångar drömmar och ger dem vidare så kunde man också se Steven Spielberg som en slags drömfångare som skapar fantastiska berättelser.
Mer vilsamt än vågat
Den som verkligen gör filmen är Mark Rylance (Oscarsvinnare för sin roll i Spielbergs förra film Bridge of Spies). Med hjälp av en motion capture teknik blir Rylance snälla ögon ännu större och om möjligt ännu mer melankoliska. Och han gör BFG till en oerhört sympatisk jätte.
Ändå kommer The BFG inte alls i närheten av E.T.s magiska storhet. Istället är det här en mer enkel film berättad i ett långsammare tempo. Det är en film mer för eftertanke än wow-effekt. Vilket i sig kan kännas både vilsamt och skönt.
Men filmen stiger aldrig ut och blir riktigt magisk.
