Skärpt asylpolitik känns konkret på förläggningarna

Under sommarmånaderna väntar en större del av de asylsökande som kom i höstas på beskedet om sin framtid. Och svaret kan komma som en chock för hela, eller halva, familjer.

Det är klart att den största känslan är tacksamhet.

Över att det fanns åtminstone en tillfällig plats, där familjerna efter en svår resa från ännu svårare hemförhållanden fick vila sig och känna åtminstone någon form av ro.

Samtidigt kan det inte förnekas att det varit tungt att leva i långt över ett halvt år utan någon kontroll över den enklaste sak i vardagen, så som att äta det man vill när man vill.

I de flesta flyktingförläggningar finns inga egna kök, och mer sällan heller bekvämligheter, så som ett eget kylskåp på rummet där man kan förvara barnens mjölk.

Men så här har det nu varit, och snart blir det bättre, åtminstone för dem som får ett positivt svar.

– Jag och mina två barn har fått asyl och vi har fått en bostad i Vanda, dit vi ska flytta, säger Maryan, tvåbarnsmamman som lämnade sin hemort i Irak för att söka skydd i Europa.

Vi sitter inklämda i det rum som varit hennes och barnens hem de senaste månaderna. Rummet ligger vid förläggningen i Brunakärr, en av de många som startades upp i snabb fart under höstmånadernas värsta rusch.

Det är trångt och rymmer bara tre enkla sängar, samt ett litet bord.

Utanför finns en kort korridor med några liknande rum, och där bor bland annat Maryans syster med sin man och tre barn.

I deras framtid hägrar däremot ingen bostad i ett nytt land.

Samma vecka som hon fick sitt positiva besked fick de nämligen sina negativa besked, och ett beslut om att de ska tillbaka till Irak. Samma besked fick hennes två bröder, som bor på en förläggning i Nurmijärvi.

Veckan efter chockbeskeden har ingen av dem hämtat sig.

Finland berövar mig hela mitt sammanhang, mitt hjärta, om alla andra i min familj avvisas.

― Maryan, änka med två barn

Hennes man omkom i en drunkningsolycka då det äldsta barnet var fyra, och sedan dess har hon bott med sina bröder. Det var också därför att hon är en ensamstående mamma som hon får stanna i Finland.

Men alla de andra ska bort.

Beslut efter korta samtal

– Vi förstår inte det här. När vi kallades till samtal satt vi med handläggaren i en och en halv timme. Jag har hört att samtalen brukar ta sex timmar, att man får 60-80 frågor. Det fick inte vi. Ingen av oss förstod att vi hade varit på det avgörande samtalet, utan vi väntade på att kallas på nytt. Sedan fick vi vårt beslut som var negativt, säger Mohammed, som är gift med Maryans syster.

Han har svårt att hålla ihop och sänker huvudet i händerna.

– Vi är sunnimuslimer. Alla vet att vi är utsatta för både IS och de militanta grupperingar som skapar oro i Irak. Vår släkt kommer från al-Anbar-regionen, som är under IS kontroll. Trots att vi bor i Bagdad så är vi inte trygga. Hur är det möjligt att Finland tror att det är tryggt att leva precis överallt i Irak?

Fel ort i beslutet

Det frågar sig också Maryans bröder, bosatta i en annan förläggning.

De kommer från samma hus i den lilla orten Anah i al-Anbar-regionen, där också Maryan och hennes barn bodde.

När Migrationsverket utvärderat brödernas ansökan, gjord efter en likaså drygt en timme lång intervju, har den ena brodern placerats i Bagdad och den andra i en stad som kallas Aane.

Någon sådan ort existerar så vitt den här familjen vet inte, utan det handlar sannolikt om en felskrivning.

– Har våra fall verkligen utretts ordentligt? frågar de, som likt sin syster talar en utmärkt engelska.

Det frågar sig också den erfarne juristen Ville Punto, som under många år specialiserat sig på flykting- och människorätt.

Höstens stora antal asylsökande har resulterat i att han, precis som de flesta andra rättsbiträden, är fullständigt överbelastade och bara det är en sak som oroar honom. Dessutom har riksdagen godkänt en rad ändringar som ytterligare kommer att försvaga människors möjlighet att få juridiskt stöd i sina fall.

– Ändringarna kom till efter att asylsökandena i höstas ökade.

Svårt få rättsligt biträde

Migrationsverket tog i fjol emot över 32 000 asylansökningar och under våren har man kommit upp till en behandlingstakt på 600-700 ansökningar per vecka.

Än så länge har under 30 procent av de beslut som getts varit positiva, ungefär lika många negativa och resten av ansökningarna är sådana som förfallit för att personen av olika orsaker dragit tillbaka sin ansökan.

När det gäller de negativa är Punto inte övertygad om att beslutet alltid gjorts på en argumentering som tål kritisk granskning.

– Migrationsverket jobbar hårt men det finns skäl att ifrågasätta om kvaliteten i de besluten alltid är den bästa. Många av dem baserar sig på alltför korta samtal, som helt enkelt inte kan räcka till för att verkligen göra en individuell bedömning av den asylsökandens bakgrund. Samtidigt är det svårt att få tag i rättsbiträden och det här oroar mig.

Det som enligt honom tarvar mer än en timme eller två med en handläggare gäller bland annat bedömningen om huruvida ursprungsorten ska anses säker eller inte.

Den breda säkerhetslinjen som ändrades i våras gäller Afghanistan, Somalia och Irak, där Migrationsverket med politiskt stöd bedömer att säkerhetsläget förbättrats.

Även om inget av länderna deklarerats som helt trygga, så verkar det i högre grad nu utvärderas hur asylsökande lyckas leda i bevis att man är personligt hotad.

Misslyckas detta kan svaret vara negativt, också fast man kommer från en ort som i någon annans fall anses vara otrygg.

Då kan resultatet bli som det blivit i Maryans släkts fall: Bagdad anses vara tryggt för barnfamiljen och den ena bror som ska skickas dit trots att han aldrig bott där, och hemorten anses otrygg för en ensamstående kvinna men trygg för en ensamstående man.

Bedömningarna som avgör hela familjers öden har gjorts efter samtal som inte varat mer än två timmar och där ingen annan än de och en handläggare närvarat.

Hård press på förvaltningsdomstolar

Vid Brunakärrs flyktingförläggning är irakierna nedstämda.

De negativa besluten har överklagats, med hjälp av biträden som irakiernas finländska vänner efter många samtal lyckades få till sin hjälp.

Överklagandena landar i förvaltningsdomstolarna, och Punto räknar redan nu med att de kommer att bli överbelastade.

På Migrationsverket finns det bra handläggare men det finns också handläggare vars beslut i det närmaste verkar vara helt godtyckliga.

― Ville Punto, jurist specialiserad på flykting- och människorätt.

Slutresultatet är att det som var tänkt att bli en snabbare behandlingsprocess hamnar i en annan flaskhals, och tidsmässigt kan det i slutändan handla om plus minus noll.

Samtidigt är också det tänkt att tiden för att skriva en överklagan ska halveras från nuvarande 30 dagar till 21 dagar.

Det är förstås bättre än de 14 dygn som först var på förslag, men ändå en knapp tid att göra en ordentlig överklagan. Hur det ska gå till när det dessutom redan är svårt, ibland omöjligt, att få tag i lediga rättsbiträden förstår Punto inte.

– Det är klart att här uppstår ett hot mot människors rättsskydd. På Migrationsverket finns det bra handläggare men det finns också handläggare vars beslut i det närmaste verkar vara helt godtyckliga.

– Om asylsökanden inte fått ett rättsbiträde med sig i alltför korta samtal som dessutom leds in på helt fel spår och efter att beslutet på grund av det blir negativt därefter borde få tag i något överbokat rättsbiträde som kan hjälpa hen att överklaga beslutet på betydligt kortare tid så kan det hela bli väldigt fel.

Oviss väntan på okänd plats

För Maryans familj och släkt finns det samtidigt inga andra alternativ än att vänta, och hoppas på ändring i förvaltningsdomstolen.

Var den väntan ska ske vet man inte heller. Senast i november stänger enheten i Brunakärr och en lång rad andra av de förläggningar som byggdes upp under höstens stora asylvåg.

– Det känns som om vi blir avvisade från precis alla ställen, som att det inte finns någon plats för oss.

FOTNOT: Maryans namn har ändrats för att skydda hennes identitet.