Ylva Perera: Plastblommor och utsatthet - eller varför jag som tonåring inte valde banden själv

Jag är ingen festivalräv. Jag har aldrig varit på Roskilde, Flow eller Way Out West.

I fjol åkte jag till Stockholm Music & Arts för att andäktigt få skrika ikapp med Thåström, och det visade sig bli en ultimat festivalupplevelse eftersom också Frida Hyvönen, Hello Saferide, Tori Amos och Anna von Hausswolff öppnade upp fantastiska världar.

Just så tänker jag att en festival ska vara - du får se artister du länge drömt om att få uppleva live, och får upp ögonen för artister du inte haft lika bra koll på tidigare.

I år bestämde jag mig för att ta mig an Ruisrock igen, åtta år efter mitt senaste besök. Då drog min brorsa med mig för att se Flogging Molly, och året innan drog en vän med mig för att se The Ark.

De är de enda uppträdandena jag kan komma ihåg när jag rannsakar mitt minne, vilket känns märkligt när jag nu tittar på listan över uppträdanden 2007 och 2008 och inser att jag hade kunnat se både Kent, Interpol och the National - band som senare skulle komma att ingå i soundtracket till min studietid.

Jag blir fysiskt harmad när jag märker det. På att min musiksmak inte hade hunnit ikapp mig än, eller snarare på att jag inte tog ansvar för den själv, utan bara valsade runt dit mitt festivalsällskap gick.

Men det säger kanske något om en viss sorts festivalbesök - banden är inte nödvändigtvis i centrum. Speciellt inte om man jämför med att gå på en enskild spelning på en klubb eller annan konsertlokal. Då man valt att köpa biljett till precis den här konserten, för att man vill se just det här bandet, eller i alla fall medvetet har valt att ge den här artisten sin kväll.

Jeansshorts och mönstrade klänningar

När jag nu styr stegen mot Ruisrock på fredagen som inleder festivalen gör jag det med den uttalade ambitionen att observera festivalen som fenomen - så som den ter sig för mig i dag.

Jag är ensam, så jag bestämmer precis själv vilka band jag ska se. Det första jag konstaterar när jag kliver av båten på stranden på Runsala (en lyx som tonårsjaget bara kunnat drömma om - då var det buss och evighetslång promenad genom skogen som gällde för att komma fram) är att jag har klätt mig helt rätt.

Hellång mönstrad sommarklänning hör till de vanligaste plaggen man ser, i konkurrens med svarta sjok, korta jeansshorts och magkorta toppar som antingen är virkade eller tillverkade av vit spets. Hippielooken är förvisso sommartrendig också annars, men på festivalområdet blir den nästan en parodi på sig själv. Det känns som om varannan tjej har konstgjorda blommor i håret.

Jag börjar med att söka mig till strandscenen, där svenska pop-duon Icona Pop ska spela. Stämningen är pumpad från början, jag får trängas med tonårsgäng, men det är en glädjefull trängsel.

När hits som "Girlfriend" och "I love it" dundrar över stranden blir jag både lycklig och avundsjuk på att tonårstjejer (och -killar) i dag får festivaldansa till hård och stenproffsig pop av coola kvinnliga artister utan att det är något konstigt med det. Jag minns inte att jag skulle ha sett ens en enda kvinnlig artist under mina tidigare Ruisrock-år.

Talking bout the lights, the dirt, the shit, that hurts
We're not gonna turn around
We're doing this for good, for worse
The gift, the curse, we're not gonna back down
All I need in this life of sin is me and my girlfriend

Icona Pop, "Girlfriend"

Lite irriterad blir jag över de gäng i publiken som nödvändigtvis ska lyfta upp varandra och ta selfies, och överlag när någon bredvid mig avbryter dansandet för att posera för kameran, eller diskutera vilken spelning man ska gå på härnäst.

Samtidigt vill jag inte förminska vikten av att i viss mån få iscensätta konsertupplevelsen - det behöver inte nödvändigtvis betyda att man inte upplever den. Även om jag själv hör till dem som helst bara dansar.

Suggestiva toner i tältet

Från att ha kunnat skråla med i de flesta låtar beger jag mig sedan till tältscenen för att lyssna på danska MØ, electropopparen som jag inte lyssnat på särskilt mycket tidigare. Stämningen i tältet är suggestiv, liksom musiken, men efter att ha gungat med i rytmerna i en halvtimme inser jag att min koncentration tryter.

MØ själv är fantastiskt cool, men eftersom killen framför mig envisas med att skymma scenen genom att hålla upp en skylt som det står "marry me" på tappar jag feelisen och köper lakrits istället.

Bäst under kvällen

Det är nästan tomt framför strandscenen när jag kommer fram några minuter innan svenska Seinabo Seys spelning ska köra i gång. Jag är förvånad, det här en den spelning jag sett fram emot mest under kvällen. Hennes soulklingande, mäktiga röst och integritetsspäckade låtar pulserar sig in i blodomloppet på ett underbart sätt.

- Ni har gjort rätt som kom hit, det här är en artist som kommer att växa, säger scenens konferencier innan spelningen börjar, och hon blir omedelbart sannspådd eftersom folkmassan på stranden stadigt ökar.

Ändå blir det inte trångt och bökigt, det är som om publikens beundran för Seys drottninglika karisma skapar ett lugn i de böljande rytmerna. Under hela kvällen är det här den mest konsertlika spelningen - på ett positivt sätt - genom den intima stämning som uppstår mellan Sey, bandet och publiken.

There is a light to all this darkness if only we
Fight against them telling us how we should be
I refuse to have you break me
When you know you ain't getting any
Younger, younger, younger

Seinabo Sey, "Younger"

Artistlista som bedrar

Som avslutning på kvällen går jag tillbaka till tältet för att lyssna på det enda mansdominerade bandet som letat sig in i mitt program. Att Ruisrock annars lyckats fylla min kväll med kvinnliga artister gör mig först imponerad över line up:en, innan jag räknar igenom programmet och ser att det bara handlar om hur jag själv råkat välja.

Bara 6 av fredagens 23 framträdanden görs av kvinnor. Det är skrattretande.

Nå, jag parkerar mig i tältet och tillbringar den kommande timmen i den franska duon Airs elektroniska syntpop-värld. Uppträdandet är mer mekaniskt och robotlikt än de andra jag sett under kvällen - helt i enlighet med deras stil, givetvis - men det gör att mina tankar ständigt svävar i väg.

Inte för att det gör så mycket, det är skönt att stå och filosofera för sig själv medan mjuka ljudvärldar som Cherry blossom girl och Sexy boy vibrerar omkring en.

Obehaglig stämning

När Air spelat klart är det midnatt, och min ursprungsplan var att ännu dansa till den amerikanska sångerskan Kelis hip-hop-toner på stranden, men när jag går genom festivalområdet känner jag att jag inte orkar vara kvar, trots att hittills har varit nöjd med kvälllen, med att få glida runt i det speciella tillstånd som många bra kulturupplevelser i rad ger.

Mörkret har lagt sig, och marken är täckt av skräp och mer eller mindre berusade tonårsgäng. Temperaturen har sjunkit till den milda grad att vantar känns som en mer ändamålsenlig klädsel än blommiga klänningar och virkade shorts.

Jag tänker på alla rapporter om våldtäkter från festivaler i Sverige under den senaste tiden, och det känns riktigt obehagligt att röra sig över festivalområdet. Inte för min egen del egentligen, men för alla undgomar jag ser omkring mig.
Samtidigt känns det viktigt att de ska få vara här och ha sin festivalupplevelse tillsammans, jag kan inte se hur påtvingad separatism skulle kunna främja ett tryggare samhälle.

"Ta hand om din kompis" står det på flera ställen på festivalområdet, och jag kan bara hoppas att folk lyder det.

Alla är inte lika trygga att utforska nytt

Medan jag söker mig tillbaka till båten förstår jag plötsligt bättre varför det kändes viktigare för mig att hänga med mina vänner än att själv snoka upp intressanta band när jag var på Ruisrock som tonåring. Det handlade troligen om ren självbevarelsedrift.

"Lämna mig inte här", är faktiskt meningen jag hör unga tjejer säga till varandra flest gånger under kvällen.

Omtanken är fin, men samtidigt blir jag arg - undra på att musikbranschen fortfarande är vansinnigt mansdominerad om man som tonårstjej instinktivt förstår att det är en dum idé att gå ensam på en festivalspelning om ens kompis har andra preferenser.

Vi behöver fler kvinnor på scenen och vi behöver en tryggare festivalkultur. Allting hänger ihop.