Ylva Perera: Frågorna jag skulle ställa till Patti

När Patti Smith spelade in sina första låtar i Jimi Hendrix gamla studio inledde hon inspelningen med att viska "hey Jimi" i mikrofonen. Hendrix hade redan varit död i flera år.

Ett exempel, bland många, på att hela hennes konstnärskap är en pågående dialog med de som kommit före, samtidigt, och senare.

Idag spelar rockstjärnan, poeten, konstnären, fotografen och författaren Patti Smith igenom "Horses" - debutalbumet från 1975 - på Ruisrock tillsammans med sitt band.

Jag hade tänkt att jag skulle intervjua henne, men turnétidtabellen tänkte annorlunda, så jag får göra intervjun i mitt eget huvud istället. Och det är ett samtal jag inte för som journalist i första hand, utan som en människa som själv skriver skönlitteratur.

Att samtala med någon i sitt eget huvud är nämligen en metod som går väl ihop med Patti Smiths eget förhållningssätt till konstnärer hon beundrar.

Fråga ett - hur täcks du?

Min första fråga till Patti Smith skulle handla om hur intimt sammankopplat det egna skapandet är dels med den subjektiva upplevelsen av att känna sig som en konstnär.

Räcker det verkligen med att bestämma sig, och sedan börja skapa?

I självbiografin "Just Kids" gör Patti Smith väldigt klart att konstnärskallet är något hon väljer.

Det fanns inget som pekade på att jag hade konstnärliga talanger, men jag längtade ändå efter att bli konstnär.

Patti Smith, Just Kids

Patti Smith övergav sitt arbete och sina studier 1967 som 23-åring och flyttade till New York för att fullfölja konstnärsdrömmen, utan att någon annan uppmuntrat henne att göra det eller bekräftat hennes talang.

Det är imponerande, samtidigt som jantelagsmänniskan i mig skriker till. Hur täcktes hon ta anspråket att gå in i konstnärsrollen utan att någon först sagt: varsågod, här är en studieplats på en konstskola, här är ett bokkontrakt eller ens "oj så bra du sjunger".

Inte så att hon inte haft uppmuntran och stöd längs vägen, hennes liv är ingen "ensamma jag mot systemet"-historia, tvärtom. Men det började med hennes eget val, precis som orden som kommer att inleda den första låten på Horses-spelningen i kväll illustrerar.

Jesus died for somebody's sins, but not mine.

Patti Smith, "Gloria"

I Just Kids skriver Patti om hur frasen blev en programförklaring för henne, ett sätt att ta ansvar för sina egna handlingar.

Kristus var en värdig man att göra uppror mot, eftersom han själv var upproret personifierat.

Patti Smith, Just Kids

Fråga två - var går gränsen mellan dig och andra?

Snarare än omvärldens godkännande var det den intuitiva känslan av släktskap med poeter som Rimbaud, Baudelaire, beatnikarna - och musiker som Bob Dylan, Janis Joplin, Jim Morrison och många fler – som var det avgörande för Patti Smiths val.

Stödet och influenserna från syskonsjälen Robert Mapplethorpe kan inte heller underskattas, det är relationen som hela Just Kids kretsar kring.

Av Robert lärde jag mig att motsägelsen ofta är den tydligaste vägen till sanningen.

Patti Smith, Just Kids

När Patti Smith beskriver hur hennes skapande växer fram slås jag av att nästan alla dikter och teckningar på något sätt riktar sig till hennes levande och döda syskonsjälar.

Hon och Robert Mapplethorpe ordnar också sitt liv så att de skulle kunna bo omgivna av så många andra skapande människor som möjligt. De bor på och i närheten av Chelsea Hotel. De hänger på Max's Kansas City i utkanten av Andy Warhols krets.

Mötena som uppstår har uppenbarligen enorm betydelse för deras fortsatta skapande, utan att det för den skull framstår som hetsigt minglande - ofta handlar det mer om att fysiskt andas samma luft än om att faktiskt nätverka.

Min andra fråga jag skulle ställa till Patti Smith är alltså: Hur mycket av den konstnärliga processen sker hos individen, hur mycket uppstår i sammanhanget, och är det meningsfullt att försöka dra en gräns?

Jag tycker gränslösheten är kittlande. Främst för att den går emot tanken om det ensamma geniet. Mot individkulten som vi odlar i vårt samhälle.

Konstnärskapet blir inte mindre för att det man gör inte fullständigt kan kopplas fritt från andra. Istället växer det.

Fråga tre - hur fungerar du i den här världen?

Sammanhangets betydelse syns också på debutalbumet "Horses".

Dikterna som Patti Smith skrivit och improviserar fram tillsammans med musikerna är hälsningar till bland annat Jim Morrison, Peter Reich och Jimi Hendrix.

Trots denna till synes väldigt vördnadsfulla inställning är det viktigt att nämna att det rebelliska och anspråksfulla draget hos Patti Smith består. När hon går i dialog med sina idoler är det inte för att förminska sin egen insats, utan tvärtom för att hon ser sig som jämbördig med dem.

Det här syns bland annat på hennes reaktion när Bob Dylan hör henne spela:

"I stället för att känna mig ödmjuk upplevde jag kraft, kanske hans, men jag kände också mitt eget värde och bandets värde."

För mig var det som en initiation, en kväll då jag hade blivit helt och hållet mig själv i närvaro av den man som alltid varit min förebild.

Patti Smith, Just Kids

Hennes konstnärliga ambition riktar sig inte heller bara inåt, mot en sluten krets, utan aktivt öppet - mot världen.

Jag föredrog konstnärer som förvandlade sin tid, inte avspeglade den.

Patti Smith, Just Kids

Om det skulle min sista fråga ha handlat (eller knappast min sista, men den sista ni får ta del av här). Hur tar du, som samhällsengagerad konstnär, dig an världen i all dess elände?

Här tänker jag låta henne svara alldeles själv, genom att låna ett citat ur en intervju hon gav till nättidningen Salon 2015. Hennes svar handlar överraskande mycket om att ta hand om sig själv fysiskt, med särskilt fokus på tandhygien:

"So, take care of your teeth as best you can. Drink a lot of water. Cultivate your mind. And try to be happy. Because the world is fucked up. I can’t pretend, or say 'Oh, it’s not as bad as you think'.”

Yes, dear, the world is fucked up.

Patti Smith, Salon

Svaret fortsätter så här:

"You like to think of yourself like a captain, and you’ve got this little boat. And sometimes the weather’s good, and you’re just sailing, and sometimes big storms hit, and you know, you’re in a stormy sea, but just ride it out, ride it out. Because it’s good to be alive."

Det är bra att vara vid liv. Segla sin båt bäst man kan, och se både stormarna omkring en, och sin egen möjlighet att välja kurs.

Kanske är det inte svårare än så.

Råd som lämpar sig både för andra konstnärsaspiranter, och för vem som helst.

Ikväll ljuder rockpoesin över ängen på Ruisrock. Innan det, på eftermiddagen klockan 14, signerar Patti Smith böcker på Sammakon kirjakauppa i Åbo.