Så var EM 2016: Bäst, sämst, charmigast, mest överskattat – och All Star-elvan

Vem har gjort EM:s snyggaste mål? Vilken var den bästa matchen? Hur är det med största floppen, värsta bortförklaringen och sämsta medieanalysen? Yle Sportens referent Christoffer Herberts bjuder på sin sammanfattning av fotbolls-EM 2016.

Bästa spelare:

Antoine Griezmann, Frankrike.

Har man inför finalen gjort dubbelt fler mål än någon annan är man turneringens bästa, så enkelt är det. Ingen spelare har heller gjort fler mål i ett EM-slutspel på 32 år.

Men Griezmann är mycket mer än bara en målskytt. Full av energi, arbetsvilja och löpningar är han faktiskt en värdig efterträdare till Platini och Zidane.

Mest värdefulla spelare:

Cristiano Ronaldo, Portugal.

Ingen spelare var mer betydelsefull för sitt land. Utan Ronaldo skulle Portugal ha varit turneringens 18:e bästa lag, med Ronaldo är portugiserna bland de två bästa.

Hade inte Ronaldo två gånger kvitterat mot Ungern hade turneringen tagit slut i gruppskedet, utan Ronaldos bidrag hade Portugal inte vunnit i åttondelen och utan hans ledarskap hade äventyret tagit slut i kvarten. I semifinalen var han i en klass för sig och Frankrike har orsak att fasa för vad han kan hitta på i finalen.

Charmigaste storyn:

Den isländska fotbollssagan.

Ett enda lag gjorde mål i samtliga sina matcher i EM-slutspelet och det var Island. Och islänningarna åstadkom så väldigt mycket mer än att ta sig vidare från gruppspelet och åttondelen. De blev EM:s största samtalsämne, fenomenet som fick de som normalt inte är intresserade av fotboll att knäppa på tv:n.

Den kommande säsongen kommer vulkanklappen att eka på läktare runtom i Europa och om 20 år är det två saker vi kommer ihåg från EM 2016: Mästarlaget och Island.

Största floppen:

Thomas Müller, Tyskland.

Inför EM var han vadslagningsbyråernas huvudfavorit till skytteligatiteln. Tre av Yle Sportens fyra expertkommentatorer hade Müller som målkung. Men han gjorde som bekant inte ett enda och lyckades inte ens i strafftävlingen mot Italien. Det mesta gick snett för Müller som hade karriärens sämsta månad.

I den här kategorin får Harry Kane och Zlatan Ibrahimovic starka hedersomnämnanden, men det fanns de som på förhand utfärdade floppvarning för Kane och Zlatan. Ingen trodde däremot att Müller skulle kollapsa totalt.

Mest överskattat:

Italien.

Den största offensiva profilen var Premier Leagues 15:e bästa anfallare, målvakten gick åt rätt håll men var några år för gammal för att hinna ner på straffarna och den hajpade trebackslinjen är bevisligen allt annat än ogenomtränglig i Champions League. När det gäller avslut per match var Italien 18:e bäst av 24 lag.

Olika landslag bedöms enligt olika kriterier, och när det gäller Italien räcker det uppenbarligen med att täcka upp motståndarnas passningsvägar för att den nordiska mediekåren kollektivt ska flämta av upphetsning.

Supersuccén:

Domarna.

Det har aldrig tidigare spelats en storturnering där så lite av eftersnacket handlat om domarna.

Domarjobbet sköttes så ypperligt att världens domarhatare i ren frustration förgäves försökte hitta på domarskandaler, som att nån målvakt gick för tidigt på en straffspark (stoppa pressarna!) eller att man inte ska blåsa straffspark för solklar hands för att det handlar om en semifinal (ni hör själva hur fånigt det låter). Och att två gula kort på fem matcher ger avstängning kan inte domarna lastas för och är inget som kan påverka vem de varnar i kvartsfinaler.

Snyggaste målet:

Xherdan Shaqiri, Schweiz

Visst fanns det också kanoner (Payet, Hamsik, Nainggolan) och andra bländande tekniska prestationer (Gera, Modric), men inget toppade det akrobatiska konststycke som Shaqiri bjöd på i åttondelen mot Polen.

Att målet var oerhört viktigt höjer på värdet, Shaqiris kvittering kom med mindre än tio minuter kvar och Schweiz på väg ur turneringen.

Bästa matchen:

Ungern–Portugal 3–3

De flesta av er såg samtidigt förståeligt nog på Islands bravader mot Österrike, men vi som flippade mellan kanalerna hade svårt att slita oss från det som hände i Lyon. Ungern och Portugal bjöd på en offensiv uppvisning i hisnande tempo och skapade målchanser i en rasande takt. Sett till matchbilden var det mest sensationella att det inte gjordes fler än sex mål.

Största mediebottennappet:

Läktaranalyserna.

Efter att ryska huliganer gett sig på åskådare på Marseilles läktare var det fritt fram för nordiska tidningskrönikörer att uttala sig tvärsäkert om arrangemangen, trots att de tydligen inte hade en blåblek aning om hur det går till på ett EM. Uppgiften att ”bara ett skynke fanns mellan de ryska och engelska fansen” kablades ut som en upprörande miss av Uefa.

I själva verket är en stor del av charmen med EM att merparten av biljetterna säljs till den stora publiken. Det innebär att på precis alla matcher rör sig supportrar från olika länder tätt ihop, före, under och efter match. Fans som höll på helt olika lag satt sida vid sida under 51 festliga matcher. I 50 karneval-liknande tillställningar gick det utan problem, och att det åskådarvänliga systemet utnyttjades av ryska brottslingar är tufft att lasta arrangörerna för.

Hellre så här än det enda möjliga alternativet, att sälja samtliga biljetter direkt till respektive fotbollsförbund och sätta enorma polisresurser på att lagens fans aldrig ska kunna komma i kontakt med varandra. Vilket i slutändan antagligen skulle leda till ännu mer bråk.

Sämsta kvalgruppen:

Sveriges.

Från Finlands hånade kvalgrupp tog sig faktiskt både Ungern och Nordirland vidare till åttondelen. Vad vi i efterhand ska hitta på att säga om den svenska gruppen vet jag inte. Österrike, Ryssland och Sverige gör alla tre seriösa anspråk på titeln ”slutspelets sämsta lag”.

Den bästa gruppen i kvalet till EM var förövrigt den med semifinalisten Tyskland, kvartsfinallaget Polen och åttondelsfinalisten Irland. Skänk en tanke till fjärde lag i den gruppen, Skottland.

Tröttaste bortförklaringen:

Premier Leagues styrka.

Englands fiasko förklarades som vanligt slentrianmässigt med att Premier League med sina utländska storstjärnor gör att de engelska talangerna aldrig kommer fram och att landslaget därför stampar på stället.

Ett minst sagt trött argument. Wales, Nordirland och Irland lider ännu mer av den utländska invasionen, det finns ännu färre platser i Premier Leagues öppningselvor för lirare från de landslagen som i stället bygger på Championship-spelare och Premier League-reserver. Ändå hörde de övriga tre lagen från de brittiska öarna till nationerna som lyckades i EM.

Säkraste framtidstipset:

Övertron på Tyskland.

Oavsett vad som händer under de kommande två åren, oavsett hur det sett ut i kval och i träningsmatcher och helt oberoende av hur många frågetecken det finns i startelvan kommer över halva Svenskfinland om två år att slå fast att de tror att Tyskland vinner VM i Ryssland.

Motiveringen lyder oftast ”Tyskland vinner ju alltid”. Visst, för att vara exakt en av de tio senaste VM- och EM-turneringarna.

All Star-laget:

Finallagen bestämmer, och vi kör därför med en fyrbackslinje och en 4–2–3–1 med de mest offensiva spelarna i rätt fria roller.

Manuel Neuer (Tyskland)

Bacary Sagna (Frankrike)
Laurent Koscielny (Frankrike)
Leonardo Bonucci (Italien)
Jonas Hector (Tyskland)

Toni Kroos (Tyskland)
Aaron Ramsey (Wales)

Gareth Bale (Wales)
Antoine Griezmann (Frankrike)
Dmitri Payet (Frankrike)

Cristiano Ronaldo (Portugal)

Bubblare: Pepe (Portugal), Raphael Guerreiro (Portugal), Grzegorz Krychowiak (Polen), Marek Hamsik (Slovakien), Nani (Portugal), Olivier Giroud (Frankrike).

TILLÄGG KL. 01.30 NATTEN TILL MÅNDAG. UPPDATERAT ALL-STAR LAG EFTER FINALEN:

Manuel Neuer (Tyskland)

Bacary Sagna (Frankrike)
Pepe (Portugal)
Leonardo Bonucci (Italien)
Raphael Guerreiro (Portugal)

Toni Kroos (Tyskland)
Aaron Ramsey (Wales)

Gareth Bale (Wales)
Antoine Griezmann (Frankrike)
Nani (Portugal)

Cristiano Ronaldo (Portugal)

Håller du med? Av totalt motsatt åsikt? Var något annat mål snyggare, var någon annan match bättre, förtjänar någon annan plats i stjärnlaget? Kommentera gärna!