Hårt arbete för arbetskritisk pjäs

Vågorna går höga i Verkans hamn på Korpo och himlen är grå som granit. Vid kajen ligger teaterskutan m/s Sälö förtöjd, med en färgglad ”Skärgårdsteatern”-banderoll ovanför däcket.

Ingen rörelse syns ombord.

Jag tittar på klockan, min fördom är att teatermänniskor sover länge, men visaren står på den avtalade intervjutiden halv elva. Jag ropar ett försiktigt ”hallå” och möts av välkomnande röster från under däcket.

Där öppnar sig en krumbuktande kajuta fylld av kojer, böcker, folk och frukostmat.

Fotografen och hopp-i-land-kallen Frank A. Unger har kokat gröt och det debatteras huruvida de dyrare grötflingorna med frön eller de billigare, ”hederliga” havreflingorna är bättre. Gruppens producent Carla Fri har precis återvänt från en joggingtur.

En arbetsdag på Skärgårdsteatern står i beråd att börja och arbete är just vad jag ska prata med skådespelarna om.

Ida i arbetshelvetet

Årets pjäs är ett samarbete med Teater Povre, som sätter upp Erik Holmströms ”Den nya gudomliga komedin – en humoristisk föreställning om vårt arbetssamhälle” som gjorde succé i Vasa år 2013 och turnerade i Svenskfinland 2014.

På scen står, nu liksom då, Tuuli Heinonen, Dennis Hansson och Carla Fri. Som regissör fungerar Teater Povres grundande medlem Agneta Lindroos.

Under pjäsen färdas vi – i analogi med Dantes förlaga – genom helvetets nio kretsar, men här befolkas de inte av människor som brutit mot kristendomens dygder, utan med folk som brutit mot arbetssamhällets dygder. Folk som hoppat av sin utbildning och valt att vara arbetslösa, folk som lever för semestern, folk som kritiserat arbetssamhället, som strejkar och så vidare.

- Du tär på samhället!
- Samhället tär på mig.

Den nya gudomliga komedin

Den vi får följa genom helvetet är Ida, som alltid följt samhällets förväntningar till punkt och pricka, men som plötsligt en morgon inte klarar av att stiga upp ur sängen. Den gnagande frågan ”vad är meningen med allt?” har infunnit sig och trots att Ida gång på gång upprepar att hon valt allt av fri vilja blir det allt tydligare att så inte är fallet.

Via förnedrande arbetskraftsbyråsamtal, video-cv:n och personlighetsfixerade konsulter hamnar vi till slut i paradiset: en plats där arbete inte längre finns, eftersom arbetet har blivit Allt.

Exakt hur det är tänker jag inte avslöja. Men hjärtklappningen från stresshormonerna har ännu inte lagt sig.

Hårt jobb för arbetskritik

Skådespelarna i Teater Povre medger att arbetet med pjäsen var en enda stor paradox under den intensiva repetitionsperioden 2013.

- Vi hade ett enormt manus att bearbeta och lära oss på fruktansvärt kort tid och vi var en väldigt liten grupp som gjorde allt från skådespeleri till klädinköp och marknadsföring. Vi jobbade dygnet runt, vilket var väldigt paradoxalt eftersom pjäsen i sig handlade om att ifrågasätta just det sättet att arbeta. Å andra sidan gav det oss en hel del insikter, säger Tuuli Heinonen.

Dennis Hansson berättar att han knappt minns något från repetitionsperioden, eftersom det var så stressigt, men att det känns väldigt annorlunda att spela pjäsen nu.

- Det är som dag och natt när jag står i kulisserna och väntar på samma scen som för två år sedan. Att spela när man ännu inte riktigt känner att man behärskar textmängden är inget kul, men nu här i skärgården känner jag bara ”I kill it!”

Flytande teaterliv fungerar bra

Hur ser då arbetsdagen för Skärgårdsteatern egentligen ut?

Turnéns första föreställningar i Östnyland gjordes med bil, men när jag träffar skådespelarna i Korpo har de befunnit sig ombord på m/s Sälö i fem dagar.

- Dagarna här är oändliga! Fast på ett bra sätt, säger Tuuli Heinonen.

Ungefär varannan dag är resedag och varannan dag är speldag.

På speldagarna vaknar ensemblen vid tiotiden och äter frukost. Tolvtiden kommen en traktor med släp ner till hamnen och all scenografi, rekvisita och teknik lastas på – tillsammans med skådespelarna och roadarna.

Traktorn tar dem till föreställningslokalen, där dagen går åt till att montera upp scenografin, äta lunchen som teknikern Tomi Korhonen tillreder och ta det lugnt i några timmar innan föreställningen som spelas klockan sju.

Efter det lastas allting tillbaks upp på traktorflaket och forslas tillbaka till båten och bärs ombord igen. Det blir långa dagar, men idyllen väger upp bördan.

- Det känns mycket lättare än då vi turnerade på land. Dessutom har jag fått lära mig lite om hur man slår knopar och tar i land och liknande – vi har en väldigt pedagogisk kapten, säger Hansson.

Kaptenerna växlar under resans gång och delar av den övriga besättningen likaså. Sex personer utgör kärntruppen som är med hela turnén, men diverse familjemedlemmar, partners och andra inblandade åker med vissa etapper.

Den romantiska kombinationen båtliv och teater fungerar uppenbarligen ypperligt.

- Det här är det bästa sommarjobbet jag någonsin haft, och någonsin kommer att ha, slår Heinonen fast.

Det finns arbete och skådis-arbete

Teater Povre vill kritisera utbrändhetskulturen och duktighetskravet i dagens samhälle, men både Carla Fri och Tuuli Heinonen säger att de har svårt att tänka på skådespelandet som ett jobb.

- Jag har jobbat inom restaurangbranschen sedan jag blev myndig och det är ju verkligen ett jobb! Man springer runt och det är tungt. Teaterjobb är också tungt, men jag räknar varken timmar eller euron när jag sysslar med det här. Så är det inte när jag står och blandar drinkar på studentkrogen Oliver’s Inn i Vasa, även om det också kan vara roligt, säger Heinonen.

- För mig har det varit klart att jag vill jobba med något som jag tycker om oberoende av hur knepigt det är ekonomiskt. Verkligheten som frilansskådespelare är tung, men jag är lyckligt lottad som har möjlighet att göra det här, för det känns verkligen inte som ett jobb, säger Fri.

Men kan man inte bränna ut sig på ett jobb man älskar också?

- Jo, det gäller att vara försiktig där med, och försöka att inte ställa så höga krav på sig själv, säger Fri.

Fri lyfter upp ett citat ur Den nya gudomliga komedin, som är lånat av filosofen Hannah Arendt:

Att vara konstnär eller filosof är inget yrke. Filosofin är ett tillstånd som bara kan uppnås när man är befriad från arbete och konsten är ett resultat av den fria tanken. Och den fria tanken är arbetets motsats.

Hannah Arendt, Den gudomliga komedin

- Så tänker jag nog också. Men samtidigt måste man förstås betala hyra, säger Fri.

Fastnar man då inte i en ständig konflikt, om man försöker försörja sig på något som inte fungerar på samma sätt som resten av arbetslivet?

- Ja, det är knepigt. Jag fascineras av folk som hittar egna system, till exempel bygger sitt eget hus av miljövänligt material och håller levnadskostnaderna låga. Tyvärr är jag inte så bra på att bygga, men till exempel medborgarlön tycker jag låter intressant, säger Fri.

Friheten uppväger ekonomisk osäkerhet

Tuuli Heinonen och Dennis Hansson menar att man som frilansande skådespelare helt enkelt vänjer sig vid att perioder av mer och mindre pengar avlöser varandra.

- Det gäller att acceptera att man inte blir rik på det här, bara man väl gjort det går inser man att det går att klara sig på väldigt lite. Fast visst tackar jag gud för att jag har min mamma! säger Heinonen.

- Mitt jobb är egentligen bara den produktion jag för tillfället är engagerad i, och det är skönt. Är det något jag inte gillar vet jag att det kommer ett nytt skede snart. Antingen ett nytt jobb, eller så en tid då jag är hemma, stämplar eller lyfter bidrag, och jag är okej med det, säger Hansson.

Alla njuter av påverkningsmöjligheten och engagemanget som arbetet i fri grupp innebär.

- Den nya gudomliga komedin ligger väldigt nära mitt hjärta just för att vi bearbetade texten själva. Visst är det tungt med allt jobb, men samtidigt har vi större möjlighet att påverka vad vi gör än om vi skulle jobba på en stor institution, säger Heinonen.

Att ideologiskt kunna stå bakom en föreställnings budskap är viktigt för alla tre skådespelare.

- Som frilansare är det svårt att välja och vraka bland jobb, men jag skulle till exempel aldrig kunna vara med i en rasistisk produktion, säger Carla Fri.

Vad skrattar vi åt?

Den nya gudomliga komedin är en humoristisk pjäs, men sticker ändå ut bland klassiska sommarteatrar med sin politiska udd och skarpa kritik. Tuuli Heinonen berättar att publiken på flera håll har blivit lite chockerade över några av scenerna, men ändå visat uppskattning.

Under föreställningen njuter jag själv av att se intelligent teater, som imponerar både fysiskt och visuellt. Det är befriande att se en pjäs där kvinnliga skådespelare får vara roliga och ta plats.

Emellanåt undrar jag ändå vad vi skrattar åt, vi som sitter i publiken och ser flera av samhällets grundfundament blottas i sin meningslöshet genom pjäsens tillspetsade komik.

Varför går vi med på att leva så här? På att förvandla oss själva till varumärken och göra oss till slavar under en nyckfull marknad.

Pjäsen ger egentligen inget svar, men tankar om arbete snurrar i mitt huvud medan jag avslutar min 15 timmar långa arbetsdag med att köra hem till Åbo.

Jag vet hur det känns att ha ett jobb som inte känns som ett jobb, men också att det går att bränna ut sig hur meningsfullt och roligt jobbet än är.

Frågan är helt klart inte slutdiskuterad. Gränsen mellan himmel och helvete är skrämmande tunn.