Teaterrecension: Närpesboan blottar mörkret bakom klichéerna

Det finns repliker som går in i märgen. “Jag tror inte du ser mig” är en av dem. Den uttrycker både ensamhet och längtan efter närhet - alltså just det som Närpes teater förmedlar med föreställningen Närpesboan.

Om repliken låter bekant är det för att hela pjäsen är det. Närpesboan är en lokal omtolkning av Maria Bloms pjäs (och film) Masjävlar, bearbetad och regisserad av Ulrika Bengts.

Carina (Cecilia Back) kommer hem till Närpes för veckoslutet eftersom hennes pappa fyller 70. Storasyster Eivor (Michaela Esch) basar över kalasförberedelserna med järnhand, medan den andra storasystern Gunilla (Magdalena Snickars) precis har kommit tillbaka från en månad på Bali, där hon “hittat sig själv” efter sin skilsmässa.

Alla tre framstår i början, både inför publiken och inför varandra, som varsin karikatyr: karriäristen, den duktiga flickan och livskrisaren.

Snabbt blir det ändå klart att det finns sår under ytan hos dem alla, som förklarar varför de beter sig som de gör och som de egentligen skulle vilja dela med varandra.

Det är bara det att ingen frågar varandra något på riktigt. Alla går bara och surar över att ingen annan tar initiativ.

Stereotypier avslöjas

Närpesboan är ingen lätt berättelse att omsätta på en sommarteaterscen med amatörer. Många repliker är så laddade och mångbottnade att de riskerar spädas ut på sträckan mellan skådespelaren på marken och publiken uppe på vridläktaren.

Ulrika Bengts har ändå lyckats bra med att anpassa materialet till platsen och ensemblen, och även om det finns vissa scener - särskilt i första akten - där dynamiken svajar lite finns det scener i andra akten där skådespelarna fullkomligt lyser.

Samspelet mellan Carina (Back) och ungkarlen Jan-Olav (Guy Rosenholm) är nyanserat och varmt. Annika Makarevitch som Jan-Olovs mamma Majvor presterar en imponerande vredesfylld scen, där en annan av pjäsens bästa repliker levereras:

Det är inte synd om karlarna. Det är bara lättare att tänka det, så behöver man inte vara så arg.

Närpesboan

Matias Norrgran som farbror Ingvar lyckas med konststycket att gå från vansinnigt irriterande mansgris till en hel person, också här för att sårbarheten och sorgen han bär på blottas.

Pjäsen låter helt enkelt ingen karaktär förbli endast en kliché eller en stereptyp könsroll.

Istället visar den på hur destruktivt livet blir när vi låter förutfattade meningar om både oss själva och andra styra hur vi beter oss.

Lite väl mycket vrid

Scenografin är imponerande autentisk - med en gravgård, ett fungerande lok, och en del andra detaljer som jag låter bli att avslöja.

De bärande rollerna flankeras av en ensemble bestående av bygdens hädangångna, som betraktar de levande från andra sidan graven - ett grepp som fungerar bra, och ger berättelsen fler dimensioner.

För musiken står ett dansband som framhäver pjäsens bitterljuva stämning med klassiker som “Guldbruna ögon” och Sånt är livet”.

Vridläktarens smidighet överskattas ibland, flera av scenerna i första akten blir så korta att det känns som om vi snurrar hela tiden. Det skapar ett visst avstånd till scenen, trots att avsikten troligen är det motsatta.

Dialekt och allvar uppskattas

Närpesdialekten ger berättelsen ytterligare ett djup - precis som originalets dalmål. Som åbolänning slås jag av hur sällan jag får ta del av kultur på dialekt som förmedlar något annat än humor - musiken av Vasas flora och fauna och Månskensbonden och i viss mån Sandströms-podden är de enda undantagen jag kommer på i stunden - och hur skev den uppdelningen är.

Lever man sitt liv på dialekt gör man det ju också när man grälar, filosoferar och älskar - inte bara när man drar dåliga skämt. Pjäser som den här tjänar därmed ett hedervärt syfte.

Jag uppskattar också att Närpes - precis som Pargas i år - vågat sätta upp en sommarteaterföreställning som inte bara parodierar livet, utan faktiskt skildrar hur det är, med allt mörker som det innebär.

Särskilt befriande är det att få se en pjäs där relationen mellan tre systrar står i fokus, inte en klassisk heteronormativ kärleksrelation. De tre kvinnor skildras dessutom som ganska osympatiska, men samtidigt relaterbara.

Ingen är ett helgon, ingen är en “crazy bitch”. De är trasiga människor som bara vill vara nära, trots att det är svårt.

Men jag är glad att Närpes teater låter dem försöka.