Sällsynta stordåd av Eriksson och Richardsson – gemensamma nämnaren Päivi Tikkanen

Vem vet vad jag får för mig, säger den historiska hindermästaren Sandra Eriksson. Det är ju galet, beskriver den trefaldiga medaljören Camilla Richardsson sitt dagsverke. Båda två hörde till Kalevaspelens stjärnor.

Det var två lättade österbottniska löpardamer som fick varsin guldmedalj runt halsen i Kalevaspelen på söndagen. För Sandra Eriksson var prispallsbesöket mer än bekant, och det blev det även för Camilla Richardsson i Uleåborg.

Och båda två ställde till med något väldigt sällsynt i FM-sammanhang.

Sandra Eriksson vann sitt tionde raka guld på 3000 meter hinder. Hon är den femte idrottaren i Kalevaspelens över hundraåriga historia att samla fulla tio.

De övriga är Olli-Pekka Karjalainen (15 guld, slägga), Arto Bryggare (11 guld, 110 meter häck), Asta Ovaska (11 guld, kula) och Päivi Tikkanen (10 guld, 3000 m).

– Det låter nog riktigt roligt. Jag har ju i så många år pratat om att jag ska ta tio raka, så det känns riktigt bra, säger Eriksson till Yle Sporten.

Vad ska du nu hitta på, O-P har rekordet med 15?

– Det är väl 16 som gäller för mig då, skrattar Falkendamen till. Nä, får se, kanske jag står över hinder på Kalevaspelen nåt år, eller så blir jag taggad och siktar på 20. Man vet aldrig vad jag får för mig.

”Det är ju galet”

Camilla Richardsson blev i sin tur den andra idrottaren under de senaste 20 åren som tagit tre medaljer under samma FM-tävlingar med 10 000 meter som en av distanserna. Janica Mäkelä (3000 mh, 5000 m, 10 000 m) gjorde det 2011, och före henne senast Päivi Tikkanen 1995 (1500 m, 5000 m, 10 000 m).

Richardsson följde upp silvret på 5000 meter med ett guld på 10 000 meter och en och en halv timme senare silver på paraddistansen 3000 meter hinder.

– Jag förstår nog att det är sällsynt, för nog är det ju galet. Det är ju de tre värsta grenarna att kombinera, utropar en sprudlande glad och med tanke på pärsen överraskande pigg Richardsson.

– Jag joggade ner ett par kilometer efter prisutdelningen (10 000 m), tog mig till omklädningsrummet och byttet om lite och därifrån direkt till callingen – och så for jag iväg.

– Men farten var behaglig och jag hade ju värmen i benen från 10 000, så inte behövdes det så mycket. Jag återhämtade mig konstigt snabbt, det kändes riktigt bra också i mål, jag var inte tvungen att lägga mig ner och spy.

Richardsson har klagat över seghet i kroppen nästan hela säsongen och först på fredagens 5000 meter lossnade det. Och nu fick hon ett stort plåster på såren som skurits upp av uteblivet OS och EM-final.

– Många sa att det här var dumt, men jag tycker att det var så värt det. Nu känns det som om säsongen fick ett litet uppsving, jag behövde faktiskt det här, medger Vasa IS-damen.

– Inte är det ju någonting jag skulle göra under en vanlig säsong, men jag var småfrustrerad efter EM och behövde något drastiskt – och det här var ju måttligt drastiskt!

”Jag var på riktigt dåligt humör”

Även för Sandra Eriksson var EM i Amsterdam en missräkning. Finalplatsen kom enkelt, men väl där svarade inte kroppen och Eriksson slutade tia. Nu har allergiproblem som plågat henne börjat släppa taget.

– Det var tyvärr mycket pollen i Amsterdam men efter det har det blivit bättre och bättre för varje dag. Nu funkade kroppen för en gångs skull, så det var riktigt, riktigt skönt.

Hur har du tacklat besvikelsen efter EM?

– Ganska dåligt, svarar Eriksson med ett flin. Två första dagarna vilade jag helt, jag var på riktigt dåligt humör. Efter det körde jag lätta länkar i några dagar, jag var inte alls sugen på att springa hårdare.

– När jag sen började springa på bana igen en vecka senare funkade inte kroppen överhuvudtaget. Först i början på den här veckan kändes det som om jag lite börjar vakna till liv igen.

Idrotten börjar kännas rolig igen?

– Jamen precis. Jag kände att det var jag som bestämde över min egen kropp igen och inte några yttre förhållanden. Så nu känns det riktigt kul och jag tror det ännu kan bli väldigt mycket bättre i sommar.

Richardsson funderar på grenbyte

Sandra Eriksson tävlar eventuellt i Karlstad på onsdag, men i övrigt står en hel hop hinderträning på programmet inför avresan till OS i Rio, där Eriksson gör sitt elfte mästerskap i karriären.

– Jag hoppas förstås jag kan göra mig själv rättvisa där och att kroppen fungerar och att jag kan ge allt vad jag har. Förhoppningsvis räcker det till en finalplats.

För Camilla Richardsson blev det ingen resa till Brasilien och hon får med den nyfunna storformen försöka sätta nya personliga rekord under återstoden av säsongen.

Främst på 3000 meter hinder – men varför inte också på de övriga medaljrika sträckorna som i framtiden kan komma att spela första fiol.

– Om man ser på VM nästa år har jag fortfarande störst chans att klara kvaltiderna på hinder, menar Richardsson. Men nog är jag ju en uthållighetstyp och i nåt skede tror jag nog 5000 meter kunde bli min huvudgren.

Vad ska du göra nu efter 13 000 FM-metrar inom loppet av ett par timmar?

– Nu ska jag njuta, jogga ner – och så ska jag äta!