Peter Sandström: Några ord om Patricia

Det måste ha varit en lördag när jag träffade Patricia. Det var den 13 augusti 1983. Jag har inga minnen av detta möte, men enligt dagboken var det så.

En kolumn av författaren Peter Sandström

Egentligen har jag fört dagbok bara vid tre tillfällen i mitt liv. Min handstil är slarvig, kanske rentav undermålig, och har alltid varit det. På mitt första skolbetyg har jag vitsordet 5 i stilskrivning, och den som senare har sett min piktur i reporterblock eller anteckningshäften brukar fråga om jag behärskar stenografi. Det gör jag inte, men min skrivstil ser ut som om jag hade stenograferat.

Jag förde dagbok under tre längre tågturer i Europa i början av 1980-talet. Egentligen vet jag inte varför jag gjorde dessa dagliga anteckningar, men det kan hända att jag väntade mig att resorna skulle vara av betydelse för mitt senare liv, och att det därför var min plikt att försöka komma ihåg somt av det som hände i Köpenhamn, Amsterdam, Köln, Zadar, Edinburgh, Bazouges la Perouse. Var åt jag crepes med räkor? Träffade jag någonsin ett gäng marockaner som ville fotografera mig för att de påstod att jag påminde om Mick Jagger? Röktes en joint bakom ett lager för vitvaror och belysningsattiraljer?

Jag minns inte. Första kapitlet i dagboken omfattar den 12 juli till den 12 augusti 1981. Då Interrailade jag med min syster. I andra kapitlet reser jag med Kurt och Fredrik från den 25 juli till den 24 augusti 1982. Båda kapitlen är skrivna med blå kulspetspenna. Anteckningarna handlar mest om vad vi har ätit och var vi har övernattat.

Dagbokens tredje kapitel är skrivet med röd penna. Det är augusti 1983 och jag reser ensam. Jag är långhårig och mager, jag tycker inte om att prata med främlingar.

Lördagen den 13 augusti stiger jag på tåget söderut från Stockholm. Jag är på väg till Amsterdam. Jag sitter och tjuvlyssnar till den livliga diskussionen i kupén intill. Det skrattas och pratas där. I dagboken skriver jag att det är

sju finlandssvenska pensionärer på Kuriren-resa.

I Helsingborg pratar jag med Richard från Stockholm. Av allt att döma bestämmer vi oss för att tillsammans ockupera en hel kupé i en av direktvagnarna till Amsterdam. Vagnarna kopplas på i Helsingör, och tanken är säkert att vi skall kunna sova gott på varsin soffa i kupén under den nattliga färden söderut.

Glädjen blev dock kortvarig. Vi fick sällskap av två amerikanskor som var så in i helvete amerikanska. Den ena dock ganska trevlig. Den andra försjönk genast i en Agatha Christie-roman.

Kanske är det hon som var ”ganska trevlig” som har skrivit sin adress längst bak i min dagbok. Med prydlig handstil står där ”Patricia” och ett efternamn och en gatuadress i Santa Ana, Kalifornien.

Jag visar det där åt min syster i juli 2016. Kanske jag ännu kunde skriva till den där Patricia, säger jag. Syster säger att efternamnet verkar rätt ovanligt. Tänk om hon lever, säger jag. Syster, som tycker om att surfa på nätet, gör lite efterforskningar. En av hennes sökningar ger resultat. Hon får fram en länk till en nekrolog. Syster sänder mig ett mail med rubriken ”Tror att du int behöver skriva åt Patricia i Kalifornien ...”

Jag öppnar länken och läser att Patricia har gått bort år 2011. Hon hade en examen i arkitektur, och hon tyckte om att måla och att laga mat. Hon gillade också att resa i Europa, och hennes favoritland var ”…the Ole Country ... Norway”. Hon var född år 1960.

Det måste ha varit henne jag mötte i den gamla världen på ett tåg med destination Amsterdam. Jag skrev aldrig till henne.

Lyssna på podcasten SANDSTRÖM här:

Sandström

Spela upp