Sommaren i city: Pokémon Go-spelare invaderar Gamla kyrkoparken i Helsingfors
Jag undrar om inte mobilspelet Pokémon Go är den största sommarflugan sedan gud vet när? Det spelas överallt just nu: i Helsingfors, i Finland, i Europa, i världen. Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett så många människor fastna för ett nytt spel så här på nolltid.
Mina barn spelar det, mina grannar spelar det, mina vänner spelar det, och när jag går omkring i stan tycks var och varannan spela det. Hur jag kan veta det? I så gott som varje gathörn eller park, på varje torg och vid varje sevärdhet finns det människor som stirrar på sin mobil och svischar med pekfingret över skärmen. De spelar Pokémon Go.
Du spelar spelet i din mobiltelefon med hjälp av en app som du kan ladda ner gratis. Pokémon Go utspelar sig i en så kallad förstärkt verklighet, till skillnad från en virtuell verklighet som ersätter den verkliga världen med en simulerad. Med det menas att du spelar spelet ute i till exempel staden Helsingfors och spelet använder sig av din omgivning med hjälp av mobilens kamera och gps. Sedan appliceras spelet på eller i den riktiga världen.
Tycker du att det låter krångligt? Det tyckte jag också. Det var därför jag ville testa spelet.
En blodig nybörjare
Till saken hör att jag är en inbiten icke-nörd. Jag har då aldrig i mitt liv spelat spel på vare sig dator, konsol eller telefon. De senaste virtuella spelen jag ägnade mig åt var så kallade arkadspel på sent 70- och tidigt 80-tal. Spel som spelades i stora automater som fanns i spelhallar. Spel som Space Invaders (1978), Pac-Man (1981) och Donkey Kong (1982).
Det var därför jag bad Yle X3M:s spelkritiker och -guru Björn Karlsson att hjälpa mig. Sagt och gjort. Vi träffades och det första jag måste göra var att ladda ner spelet till min mobil. Det gick snabbt och enkelt. Efter att jag hade installerat spelet, öppnade jag det. Jag fick jag välja min spelfigur, pojke eller flicka, och så kunde jag modifiera den genom att byta ut hår- och ögonfärg och kläder. Men det var inget måste.
Jag var faktiskt överraskad över hur bra och logiskt användargränssnittet var. Jag fattade vad jag måste göra och kom framåt till själva spelmodus utan problem. Det var bra eftersom jag får i nerverna så fort jag inte fattar vad jag måste göra. Jag fångade min första Pokémon hemma hos Björn i hans kök och sedan for vi ut.
Barnsligt och enkelt
Nu undrar du kanske hur spelet fungerar? Det är så här: Ute i den riktiga världen finns en parallellvärld som befolkas av så kallade Pokémons. De här Pokémons skall du fånga med hjälp av så kallade Pokébollar som du kan samla på dig vid Pokéstops som finns utplacerade på utvalda platser: vid sevärdheter, konstverk, skyltar, i parker, i gathörn osv. Du ser dem och de Pokémons som du kan fånga på kartan på din mobil.
Du fångar dem genom att skjuta med bollarna på en Pokémon. När du träffar den kapslas den in i bollen och vips, är den din. Det är lite barnsligt men ändå helt skoj. I videon här nedan kan du se hur det fungerar i praktiken.
Ibland får du ett ägg vid ett Pokéstop. Du kan placera ägget i en inkubator och ruva på det. Det gör du genom att gå några kilometer. Ägget kläcker sedan en pokémon som du kan utöka din samling med.
Samlingsplatser
Somliga Pokéstops är uppgraderade med så kalla Lure Moduls. Det betyder att du kan slå dig ner där och vänta på Pokémons som regelbundet besöker stället. Finns det flera sådan utökade Pokéstops på ett och samma ställe har du en given träffpunkt för områdets Pokémonspelare.
I Helsingfors finns de största vid Gamla studenthuset och i Gamla kyrkoparken. I Pestparken som den också kallas finns hela sex sådana Pokéstops med Lure Moduls. Du kan inte tänka dig hur många spelare som samlas där. Björn och jag var där på en måndag eftermiddag tillsammans med hundratals andra Pokémon Go-spelare. Helt otroligt.
Det som slår en är att många spelar Pokémon Go i grupp. Vänner och syskon spelar tillsammans. Och många familjer. Spelet är ett nöje som tycks attrahera unga som gamla.
Nördar och icke-nördar
Förvisso är nördfaktorn ganska hög men i parken finns människor av alla de slag. Stämningen är avslappnad och påminner lite om Valborg. Spelare kommer och går i en strid ström. Jag kan tänka mig hur det ser ut här om kvällarna och på helgerna.
Spelets aggressionsfaktor är lika med noll och det påverkar förstås stämningen överlag. Spelet framkallar inte heller någon hektik. Så du kan lugnt slå dig ner och umgås med de dina och de andra som finns och spelar på samma ställe.
Spelets beroendefaktor är i början ganska hög. Det är skoj att gå genom stan och plocka åt sig bollar, ägg och roliga figurer. Jag känner mig som en modern dagsdrivare som flanerar genom staden. Eller drishar som man säger i Helsingfors.
Då och då kommer man till en arena, ett så kallat Gym. Det fanns ett på Sandvikens torg. Det här gymmet kan man erövra och så äger man stället tills en annan spelare lyckas fördriva en därifrån. Min level räckte inte till för en sådan operation. Jag kom till level fyra på några timmar. Björn hade level 17 så det var hans uppgift att försöka ta över Sandvikens torg. Men han lyckades inte.
Plus och minus
Nu undrar du kanske om jag blev biten av flugan? Så där, skulle jag säga. Jag är också annars mycket ute och på stan. Spelet är förvisso samtidigt lockande och pockande. Men pockandet på din uppmärksamhet är nog också lite distraherande. Förvisso kommer du till ställen du inte har sett tidigare men hur mycket ser du egentligen?
Spelet väcker inte heller några nostalgikänslor i mig som det gjorde för Björn, som hör till den åldersgrupp som spelade de första Pokémonspelen som barn. Också den enerverande musiken stängde jag av med detsamma.
I min telefon (en iPhone 5) fungerade spelet bara "så där". Det hängde sig många gånger och när det fanns många människor på ett och samma ställe och tävlade om nätets utrymme fungerade det dåligt. Ett problem som jag har haft många gånger förut med den sortens telefoner. Det var förstås ganska frustrerande eftersom jag fångade bara få Pokémons på de stora Pokéstops där det fanns många människor.
Och så var då det där med batteriet. Mitt batteri tog slut på en timme. Som tur var hade Björn med sig en extern batteriladdare som jag fick använda. Han var långt ifrån den enda. Jag kan tänka mig att tillverkarna av de här bärbara extraladdarna gnuggar sina händer och tackar Nintendos dotterbolag Niantic för spelet.
Så vad skall jag till sist säga om hela paketet? Vilket betyg skall jag ge? Spelet är ju helt skoj. Man måste spela det ute som är definitivt ett stort plus med tanke på dagens soffpotatisar till unga. (Den här sommaren måste föräldrarna ropa in sina ungar i stället för att sjasa ut dem!) Man kan spela det ensamt eller i grupp. Det är gratis.
Det är så här: om jag skulle vara i Björns ålder skulle jag ge den 4 av 5 Pokébollar. Men i och med att jag saknar den där nostalgifaktorn som unga vuxna har och inte är så nördig av mig får Pokémon Go 3 av 5 Pokébollar av mig.
Det finns sämre saker man kan fördriva en sommardag med. Solen skiner. Gå ut och spela, gott folk. Men se upp för trafiken, trösklar och stup!
' /%3E%3C/svg%3E)
