Herberts: OS en byggsats med delar som inte hör ihop men ändå limmats fast

Några dagar innan OS-starten känns Rio inte riktigt redo. Det gäller för arrangörerna att blunda och hoppas på det bästa. Inte helt olikt läget för Finlands trupp, skriver Christoffer Herberts på plats i Brasilien.

– Är det alltså så att den nya metrolinjen inte hann bli klar, frågade jag mannen vid transportdesken, sugen som jag var på att smidigt byta betongen på mediecentret mot sanden på Ipanema.

– Nejdå, den är färdig, svarade han stolt.

– Okej, var hoppar jag på, undrade jag ivrigt.

– Nja, den har inte öppnat än. Den öppnar nästa vecka. Kanske, sade brasilianen.

Historien om den nya metrolinjen är talande för hela arrangemanget av OS i Rio de Janeiro. Metrolinje nummer 4 som kopplar samman OS-området Barra med stadsdelarna i centrum har kostat tre miljarder euro att bygga. Fem dagar innan OS-starten har någon vanlig passagerare ännu inte åkt den.

Lång lista på bakslag

Att det här med metrobyggen inte är det enklaste kan valfri Esbobo också vittna om, men för Rio är det bara ett exempel i raden. De senaste åren har det mesta gått snett.

Zikaviruset. Föroreningen av stränderna och det globala intresset för problemen. Tvångsförflyttningar av favelor. Ökad polisbrutalitet. Opinionsundersökningarna som visar att bara 30 procent av invånarna tror att OS för något gott med sig. Kontraktsbråk kring arenabyggen vilket till exempel innebär att inga testtävlingar hunnit köras i den nya velodromen. Frågetecken kring beachvolleyn i Copacabana. Paniklån från den brasilianska staten. Följda av paniklån från IOK. En idrottarby som inte är klar när huvudpersonerna flyttar in.

Och så det faktum att 20 procent av biljetterna ännu är osålda.

Rioborna har annat att tänka på. Som en envis lågkonjunktur. En djup politisk kris. Och så klart fotbollen.

Den som helgen innan OS-öppningen plockade på sig den lokala dagliga sporttidningen hittade först 14 sidor om regionens fotbollslag. Rioklubbarna Flamengo, Fluminense, Botafogo och Vasco fick minst ett uppslag var. Först efter det kom några pliktskyldiga sidor om de stundande olympiska spelen.

Bygger ännu för fullt

Summan av den brasilianska kardemumman är att med OS runt hörnet känns Rio inte riktigt redo. Transporterna haltar, väggar och tak i presscentret är omålade, hissdörrarna öppnas oregelbundet medan mattorna hafsigt limmas fast med stora delar av journalisterna redan på plats.

På höghusen utanför OS-området hänger banderoller som berättar att man kan hyra lägenheterna under spelen, och områdets snabbmatsrestauranger som tänkt tjäna stora pengar de kommande veckorna ser chockade ut över att få kunder och tar en timme på sig att göra maten.

90 000 poliser har satts ut på de mest märkliga ställen för att skapa en känsla av trygghet. En tungt beväpnad säkerhetsvakt står till exempel bredvid bankautomaten mitt i mediecentret. Ifall nån ackrediterad journalist skulle få för sig att just där råna en annan ackrediterad journalist, med blotta händerna som vapen.

Inställningen är det inget fel på och välkomnandet är varmt, men vid en första anblick känns hela Riospelen som en byggsats med delar som inte riktigt passar ihop men som ändå limmats fast. Sen är det bara att blunda och hoppas att det håller hela vägen.

Mellan två och fem medaljer

På ett helt annat plan är Finlands olympiska trupp i ett liknande läge. En alltför knapp tidtabell, med följden att det gäller att tejpa hårt och hoppas att det håller är väl en bra beskrivning av spjutässen Antti Ruuskanens och Tero Pitkämäkis sommar. Medan det där med att blunda och hoppas på det bästa sedan länge varit Finlands roll i medaljtabellen.

Efter bojkottspelen 1984 har Finland i de sju sommarspel som arrangerats alltid fått mellan två och fem medaljer. Att Finland relativt sett blivit en sämre idrottsnation har kompenserats med att antalet OS-grenar blivit fler. De 739 medaljer som delades ut 1988 i Söul hade i London för fyra år sedan blivit 960. Finland vann alltså senast 0,3 procent av dem.

2–5 medaljer är gaffeln som Finland hoppas på nu också, men idrottsnationen fasar för den dag då det saldot underskrids och medaljkontot i tidernas sämsta blåvita sommarspel visar på ett. Eller noll.

Den här gången har Finland ändå ett drygt halvdussin idrottare som kan ta medalj utan att det vore tidernas skräll, och ett par av dem lyckas antagligen.

Spjutfinal nästsista dagen

Det vad de alla har gemensamt är att medaljerna i deras grenar delas ut under den sista veckan. Herrarnas spjutfinal avgörs sista lördagen, onsdag samma vecka är det Petra Ollis tur i brottning och dagen efter avgörs Suvi Mikkonens klass i taekwondo. Boxaren Mira Potkonen kan säkra sin medalj under den andra måndagen och också de största seglingshoppen Tuula Tenkanen och Tapio Nirkko kör sina medaljrace under avslutningsveckan.

Om inte blixten slår ner på samma ställe och Satu Mäkelä-Nummela fixar en tidig medalj i trapskytte talar allt för att Finland står på noll i medaljligan när OS är en bit över halvvägs, och det utan att någon skada är skedd.

Kontentan blir med andra ord den samma, både för de hårt prövade arrangörerna och för den finländska truppen. Slutresultatet räknas.

Det finns all anledning att låta OS-elden slockna innan man drar några slutsatser om hur de här spelen gick. Vi sammanfattar måndag 22 augusti. På metrolinje nummer 4.