Ylva Perera: Jämlik vila efterlyses!

Alla borde ha rätt till betald semester, också vi som arbetar på visstids- och frilansbasis. Det tjänar både individen och samhället på.

“Tillbaka från semestern”-uppdateringarna haglar tätt på sociala medier, varvat med bilder på stränder och frukostar upplagda av dem som fortfarande får kalla sig lediga. Det skämtas om glömda lösenord och obönhörliga väckarklockor, men på ett sätt som andas munterhet: “Nu går vi tillbaka till vardagen”.

En utandning är till ända, en inandning kör igång. För vissa.

Själv känner jag att en stor del av luften sitter packad som en sten högt upp i bröstkorgen, och jag undrar hur många vikarier, visstidsanställda och frilansare där ute upplever samma sak.

Som inte fått den där semestern tilldelad sig, som en naturlig del av ett fortlöpande arbetsavtal. Som borde ha förstått att göra rum för den själv, mellan studieprestationer, examinationer, arbetssökande, deadlines och genomförande av de arbetsuppgifter man för tillfället har på sina axlar.

Som inte känt sig berättigade till att vika rum för ingenting i kalendern, eller inte haft ekonomisk möjlighet att göra det.

Jag lovar, jag är inte bitter för min egen del. Det är en otrolig lyx att ha ett sommarjobb, speciellt ett som både är givande och har att göra med ens utbildning. Det är en lyx att få frilansuppdrag inom en bransch som intresserar.

Det är en förmån att leva i ett land där semester faktiskt ses som en rättighet. För dem som har ett jobb.

Och det är här vi når den springande punkten: jag tycker inte det borde krävas ett jobb för att man ska ha rätt till semester.

Jag tycker att vi alla borde ha rätt till semester och att samhället borde betala oss för det.

I vems intresse är det att vi vilar? Vårt eget, förstås, men i lika hög grad hela samhällets.

Välutvilade människor är friskare och kräver lägre sjukvårdskostnader. Välutvilade människor orkar se framåt och vara innovativa, istället för att bara springa på i samma spår. Välutvilade människor löper mindre risk för att bli apatiska eller fastna i långtidsarbetslöshet.

Nej, jag har inga siffror. Men detta säger väl sig självt?

Enligt vårt nu rådande system ser vi vilan, eller semestern, som belöning efter utfört arbete. Arbete först, semester sedan. Har man fast anställning någonstans fungerar det, eftersom cyklerna är schemalagda.

Men om ingen är skyldig att ge dig semester, att betala dig för att vara ledig, är det väldigt svårt att ta sig rätten att vara det. Du skulle alltid kunna jobba lite mera, förtjäna lite till, få en punkt till på cv:n, innan du tar paus.

I en tid då allt fler av oss arbetar under visstidskontrakt eller på frilansbasis skulle vi behöva ett nytt system för att undvika att folk kollapsar av stress och överarbete helt totalt.

Med den goda onyttan föds engagemang. Vilan hjälper oss skilja allt som kan göras från vad som ska göras.

― Tomas Sjödin, "Det händer när du vilar"

Mitt blygsamma förslag är en social förmån som garanterar alla anställningslösa medborgare semester i åtminstone två veckor per år. Under de här två veckorna skulle man få sin utkomst tryggad av staten, men på villkoret att man faktiskt är ledig. Inte frilansar, inte söker jobb, inte tackar ja till oväntade arbetsturer.

Jag pratar inte om att få stöd för att kunna resa till Thailand eller köpa segelbåt eller ens gå på nöjesfält.

Jag pratar helt enkelt om att bli uppmuntrad av samhället till att göra ingenting, en stund. Jag påstår inte heller att de här pengarna ska tas från andra redan utsatta grupper, utan från dem som redan har.

Att göra ingenting borde nämligen inte vara en lyxvara, förunnat bara dem som haft turen att få en tillräckligt lång anställning.

Att göra ingenting, att vila, att slappa med jämna mellanrum borde vara en mänsklig rättighet.

Vilan är inte jämlik när vissa kan räkna med full lön och semesterpenning, medan andra jobbar hela året utan samma möjligheter. Gällande unga människor är det lätt att säga att man måste “pay ones dues”, alltså slita hårt för att kunna njuta av det senare, men det här gäller inte alls bara unga.

Min 61-åriga svärmor måste också tillbringa sin “semester” med att fylla i blanketter om arbetslöshetsstöd, även om hon vet att hon får komma tillbaka till sitt gamla jobb på hösten. Det är inte samma sak som att bara ställa in autoreply på jobbmejlen och logga ut.

Istället för att se vilan som något man kan få unna sig “sen” när arbetet är gjort, borde vi göra den till det den är: en förutsättning för att något ska kunna göras överhuvudtaget. En utgångspunkt, inte ett mål.

Arbeta från vilan istället för att vila från arbetet

“Arbeta från vilan istället för att vila från arbetet”, sade en klok rumskompis till mig redan mitt första studieår. Då tyckte jag att det lät som trams, arbetet måste ju vara grundläget: världsförbättrandet, levebrödet, kampen!

Nu tror jag mer på rytm och andning - in och ut. Det tjänar både individen, samhället och arbetet på. Och jag vill tro att alla ska ha rätt att leva på det sättet.

Texten uppdaterades 10.35. Rubriken är ändrad från "jämställd" till "jämlik" för att undvika missförstånd.

Läs Svenska Yles uppföljning på kolumnen här.