Sommaren i city: Genom staden på en 75 år gammal cykel
Det finns inte ett bättre fordon att göra stan med på sommaren än en cykel. Att cykla är snabbt, svalkande, tyst, miljövänligt och väldigt, väldigt trendigt. Eller kan du tänka dig en hipster utan sin fixed bike?
Jag själv cyklar på en ca 30 år gammal 10-växlad Tunturi Retki Super. En klassiker. Eller cyklade får jag väl lov att säga. Efter att jag fyndade en ny cykel i en antikaffär häromdagen.
En ny cykel som såg väldigt gammal ut. Men den verkade vara i mycket bra skick. Förutom att det inte fanns luft i de gamla däcken. Alla rörliga delar fungerade. Och att cykeln tycktes vara i originalskick gjorde inte saken sämre.
Nyckeln var av märket Maro. En Maro Special. Maro? Never heard. Jag reserverade cykeln och for hem för att se om jag kunde hitta något om märket. Resultaten var väldigt blygsamma, men gav ändå en fingervisning om cykelns proveniens.
För det första hittade jag Maro i en lista över gamla finska cykelmärken. Tyvärr utan inga som helst vidare förklaringar. Och så hittade jag det lilla plåtmärket som finns framme på ramen i en finsk antikhandel på nätet. Det var exakt samma märke, men ordet Special saknades. Det här tyder på att cykeln kan vara finsk.
Men hur gammal kunde cykeln tänkas vara. Antikhandlaren hade inget riktigt svar på det. Han, och jag, gissade på allt mellan 20 och 50-talet. Dags att forska vidare.
Navet är nyckeln
När man vill bestämma en gammal cykels ålder är bakhjulets nav ofta en bra historieberättare. Så var det också på den här cykeln.
Jag läser: Komet 41 F & S D.R.P. Ausl.-Pat. Be. Klart som korvspad, eller?
Efter lite efterforskning på nätet kunde jag lätt knäcka koden. Navet är av märket Komet som tillverkades av det tyska företaget Fichtel & Sachs i Schweinfurt. Det är tillverkat år 1941. D.R.P. betyder Deutsches Reichspatent. Här är det frågan om ett Auslandspatent, ett patent för utlandet. Det är patenterat av Reichspatentamt som fanns fram till år 1945 i Berlin, därför Be.
Nu vet jag alltså att min cykel är tillverkad år 1941 eller, om navet köptes in sent om året, 1942. Och att navet tillverkades för försäljning till utlandet eftersom det var ett exportnav.
Mera tyskt
Också cykelsadeln är ett original från början av 40-talet. Och också den är tysk. En Veleda. Den tillverkades av bröderna Isringhausen i Bielefeld.
Den är döpt efter en germansk völva, en spåkvinna som tillhörde bruktererna och ledde ett germanskt uppror mot Romarriket år 69. Bruktererna var en germansk stam som levde i nordvästra Tyskland söder om Teutoburgerskogen i dagens Nordrhein-Westfalen. Kom ihåg det. Det är tent i morgon.
Maro or the art of bicycle maintenance
Efter att jag hade fått någorlunda svar på mina frågor for jag, beväpnad med en cykelpump, tillbaka till antikaffären. Affären blev av och jag pumpade däcken. För första gången sedan gud vet hur länge. Och vet ni vad? De höll. Otroligt.
Det var bara att cykla i väg. Jag hade tidigare stämt träff med Jörgen Holmström eller bikefixaren, som han också kallar sig. Han står på sommaren med sin ambulanta cykelverkstad vid Eirastranden. Han hade lovat hjälpa mig med en första genomgång av cykeln.
Jag kände mig som en kung, när jag susade fram längs med stranden på en 75 år gammal hoj. Cykeln rullade mycket bra. Och den var lätt att trampa. Ramstorleken passade mig också perfekt. Inte för liten och inte för stor.
Jag tänkte på amerikanen Robert M. Pirsigs bok Zen or the art of motorcycle maintenance. Jag vet inte varför. Kanske därför att Pirsig i boken undersöker begreppet kvalitet och han anser att kvalitet inte kan definieras.
Hur som haver såg jag fram emot mitt möte med cykelfixaren Jörgen och mitt första närmare möte med min nya kärlek: min Maro Special från 1941.
Cykelfixaren fixar cykeln
Väl framme tog sig Jörgen en första titt på den gamla oldtimercykeln. Han tyckte också att den såg bra ut. Jag skulle börja med att smörja alla rörliga delar enligt hans anvisningar. Det mesta kändes bekant. Bara smörjningen av naven med hjälp av en smörjnippel hade jag aldrig gjort tidigare.
Efter smörjningen tittade vi på alla skruvar och fastsättningar. Vissa skruvar var lösa: en vid ett av de fina gamla handtagen, en vid de likaså fina gamla pedalerna och en under sadeln. Fastän skruvarna var delvis rostiga fungerade de alla och gick att dras åt. Försiktigt. Så att de inte går av.
Efter skruvarna drog vi åt ekrarna, som alla var hela. Allt var med andra ord hur bra som helst. Cykeln bedömdes vara i utmärkt skick, för sin ålder. Det enda som bekymrade oss var däcken. Framdäcket är ett fint gammalt Nokiadäck och bakdäcket ett fult grått polskt.
Vi beslöt oss för att byta däcken. Och innerslangarna. För säkerhets skull. Och för syns skull. Men det hann vi inte med i onsdags. Så det får bli på veckoslutet. Jag återkommer med en bild av den gamla cykeln med splitternya däck. I gammal stil, förstås.
Nöjd cyklar jag hem genom den begynnande sensommarkvällen på mitt fynd: min Maro Special från 1941. Cykeln, mannen, staden i en fin symbios.
En videohälsning till alla Berghällhipsters
Väl hemma hittar jag ännu en gammal östtysk läkarväska som matchar den gamla cykeln på ett perfekt sätt. Så nu är det bara att fortsätta Sensommaren i city. På cykeln. Som sig bör.
Och hej, om du vet något om cykelmärket Maro och dess historia, hör av dig!
' /%3E%3C/svg%3E)
