Brexit är inte den första konflikten – Skottland och England har stridit i hundratals år

Efter brexit förbereder sig Skottland för en ny självständighetsomröstning. Men konflikten om brexit är inte den första mellan England och Skottland – i hundratals år pågick blodiga strider som lämnade djupa spår efter sig.

Bannockburn, Falkrik och Culloden är exempel på platser där strider mellan England och Skottland ägt rum sedan medeltiden.

Den senaste, verbala konflikten blossade upp efter att Storbritannien i slutet av juni sade nej till Europeiska unionen: En stor del av skottarna hade velat stanna kvar i EU.

Efter att brexit-resultatet klarnat var Skottlands försteminister Nicola Sturgeon snabb att meddela om att Skottland förbereder sig för en ny självständighetsomröstning.

Men det är inte bara brexit eller missnöjet med Westminster som ligger bakom självständighetsdrömmen som en del skottar strävar efter, en självständighetsdröm som inte heller delas av alla i Skottland.

En gång i tiden var Skottland ett eget kungarike och hade sin egna kung sittandes både på den skotska och på den engelska tronen.

Northumbria vs. Dalriada

Vi börjar med den tidiga medeltiden: Konflikter pågår mellan Skottland och England redan innan England heter England och Skottland heter Skottland. Under 500–600-talen strider exempelvis det anglosaxiska kungadömet Northumbria mot folket pikter och riket Dalriada, som var kungadömet innan Skottland.

Mellan 900- och 1100-talet har England och Skottland fått sina namn och strider pågår också då.

Det självständiga Kungariket Skottland varade från det medeltida 800-talet fram till år 1707, då staten Kungariket Storbritannien bildades.

Bland de första konflikterna i större skala finns de skotska frihetskrigen som pågår mellan 1286-1314.

Kris i kungahuset 1286: Alexander III av Skottland faller av sin häst

Grunden till frihetskrigen läggs år 1286 då Alexander III av Skottland faller av sin häst och dör. Hans tronarvinge, den 3-årige Margaret, avlider bara några år senare, år 1290. Margarets död leder till en kris i kungahuset eftersom det inte finns någon tronarvinge kvar.

I krisen kliver två tronpretendenter fram som båda anser sig ha rätten till tronen: John Balliol och Robert Bruce. Meningsskiljaktigheterna mellan rivalerna är så stora att Skottland är nära på att hamna i ett inbördeskrig.

Skotska frihetskrig och Huset Stuart på tronen

• 1286 Alexander III av Skottland avlider. Även hans tronarvinge avlider 1290.

• 1290 Det skotska kungahuset i kris. Edvard I av England erövrar Skottland 1296: En lång period av krig mellan England och Skottland följer. Skottland allierar sig med Frankrike fram till 1560.

• 1300–talet skotska frihetskrig, ett skotskt parlament införs.

• 1320 Arbroathdeklarationen, skrivelse som utropar Skottlands självständighet skickas till påven Johannes XXII. Syftet var att säkra Skottlands ställning som ett kungadöme.

• 1371 Huset Stuart (tidigare Stewart) tar över den skotska tronen.

• 1500–talet Misslyckade försök att invadera England.

• 1560 Skottland blir protestantiskt.

• 1603–1707 Personalunion bildas mellan Skottland och England: Delar på monark, men behåller sina egna parlament.

• 1707 Unionsakterna. Staten Kungariket Storbritannien bildas, Skottlands och Englands enskilda parlament upphävs.

• 1714 Huset Hannover tar över tronen i Storbritannien efter Huset Stuart.

För att undvika inbördeskriget vänder man sig till Edward I av England i hopp om att han som en granne och respekterad kung kan avgöra konflikten som uppstått.

Edward I inser ändå snabbt att han själv kan vinna på det regentlösa Skottlands bekostnad. Genom att presentera flera kandidater till tronen pressar han Balliol och Bruce, vilket leder till att Balliol svär en trohetsed till Edward.

Edward I väljer då John Balliol till Skottlands kung år 1292. Det tar ändå inte länge innan Edward I börjar blanda sig i Skottlands angelägenheter, allt från beskattning till att kräva att skotska trupper ska kriga i Frankrike.

Skottarna inser då att de måste kriga mot Edward I, vilket inte är en lätt uppgift eftersom Edwards armé är bland de bästa i Europa.

Under 1295-1296 allierar sig Skottland med Englands fiende Frankrike, vilket i praktiken innebär en krigsförklaring mot England. Edward I reagerar snabbt och stormar den på medeltiden viktiga staden Berwick, krossar den skotska armén vid Dunbar och går utan svårigheter vidare in i Skottland. Balliol tvingas abdikera.

Grunden för frihetskrigen är lagda.

Stirling Bridge och vinst för Skottland 1297

Under århundraden hade Skottland genomgått flera förluster mot England, men i ett uppror år 1297 som leds av två riddare, William Wallace och Andrew Murray, blir det en vinst för Skottland.

I slaget vid Stirling Bridge lyckas Wallace och Murray besegra Edward I:s armé. Men redan nästa år är Edwards armé tillbaka och invaderar Skottland igen genom slaget vid Falkirk.

Edwards armé fortsätter att attackera Skottland i sex år framåt efter vinsten i Falkirk. År 1304 kapitulerar den skotska adeln och självständigheten tycks förlorad.

År 1306 återvänder däremot Robert Bruce, mannen som tidigare tävlat om kungatiteln, tillbaka till Skottland. Nyheten förargar kung Edward I, men han dör år 1307 och hinner inte blanda sig i Bruces planer.

Sex år senare, år 1313, har Bruce med våld lyckats ta tillbaka största delen av Skottland.

Den nya engelska kungen Edward II tågar in i Skottland men misslyckades att återta det i slaget vid Bannockburn år 1314. År 1328 erkänner England Bruce som Skottlands kung och Skottland som ett självständigt land.

På 1300-talet tar huset Stuart över tronen i Skottland, och huset Stuart kommer att påverka både Skottlands och Englands historia i flera århundraden framåt.

Skottlands kung blir kung över England 1603

Robert Bruces sonson Robert II av Skottland blir den första skotska kungen från huset Stuart då han tillträder 1371. Huset Stuart sitter på den skotska tronen fram till år 1603 och tar efter det över den engelska tronen och blir både Skottlands och Englands kungahus.

Orsaken är att Englands drottning, Elisabet I av England dör 1603 utan en tronarvinge. England och Skottland bildar en personalunion, vilket betyder att de delar på monarken.

Det leder i sin tur till att Stuart-kungen James VI av Skottland också blir kung av England och får titeln James I av England och Skottland.

Även om kungen är samma i personalunionen mellan Skottland och England är de självständiga stater med egna parlament.

Med ett undantag i mitten av 1600-talets maktkonflikt, då monarken avsätts för drygt tio år år, regerar Huset Stuart över Skottland, England och Irland fram till 1707 och över Storbritannien och Irland fram till 1714.

Det skotska klansystemet

• Har en över 1000 år gammal historia.

• I gäliskan betyder ordet klan familj eller barn, och i det gamla klansystemet beboddes ett visst område av ett större antal människor som förlitade sig på klanledaren, som i sin tur ofta fungerade som krigsledare, domare och markägare.

• Flera klanmedlemmar såg sig själva i förstahand som en medlem av sin klan och först i andrahand som en medlem av landet, och ställde upp i de strider som klanledaren beordrade dem att delta i.

• I uppror så som Jakobitupproren på 1700-talet hade inte alla klanmedlemmar sympatier för varken jakobitismen eller Bonnie Prince Charlie. Men de deltog i upproren om deras klanledare gav order om att delta.

Englands och Skottlands nuvarande union föds år 1707 i och med Unionsakten. Unionsakterna leder bland annat till att Skottlands och Englands enskilda parlament upphävs och makten flyttas till London som en följd av unionsbildandet.

En av orsakerna till att Skottland gick med på unionsbildandet var den dåliga ekonomiska situationen som kungariket hamnat i efter ett misslyckat försök att kolonisera Panama i slutet av 1600-talet.

I sitt ekonomiskt svåra läge intresserar sig Skottland för de affärsmöjligheter som unionen med England kan erbjuda. I och med unionen skulle marknaden för skotska produkter öppnas både i England och på annat håll i det brittiska imperiet.

Men unionen får ingen lugn start. Bara några årtionden innan unionsakterna har det redan börjat bubbla under ytan på de skotska högländerna då Stuart-kungen James II har tvingats fly landet och jakobitismen uppstår.

Jakobitupproren samlar de missnöjda

Efter att den öppet katolska James II tar över den skotska och engelska tronen 1685, börjar brittiska protestanter ängslas över en katolsk dynasti. James II:s svärson, protestanten William III kallas till hjälp och han invaderar England år 1688. James II flyr i panik till Frankrike.

Flera anhängare av James II, som vill se honom och hans ättlingar på tronen, inleder det första jakobitupproret år 1689. Namnet jakobitism kommer från det latinska ordet för James: Jacobus.

Det första upproret lockar inte många och flera av de skotska högättade följer snarare med situationen istället för att delta i upproret.

Med massakern i Glencoe i färskt minne (se faktaruta) växer det skotska motståndet och år 1707 samlar jakobiterna anhängare både hos dem som starkt anser att Stuartkungen James II har rätt till tronen och hos dem som är missnöjda med unionens styre och deltar i upproret som en protest.

Även Frankrike ser sin chans mot sin fiende England genom att stöda upproret år 1708. Men upproret misslyckas.

För den nybildade unionen är jakobiterna ändå farliga. De fördelar som hade lovats med unionen uteblir och höga skatter förargar många i Skottland.

Det tredje jakobitupproret startar på inhemsk mark utan stöd från utlandet och lyckas även få med sig det fattiga och katolska Lancashire i England. Men även det tredje upproret slås ner.

Exilprinsen Bonnie Prince Charlie tar ledningen

Det sista jakobitupproret inleds 1745 med James II:s sonson Charles Edward Stuart i spetsen, mest känd som ”Bonnie Prince Charlie”. Trots försök lyckas inte Charles Edward Stuart att få med Frankrike i upproret och börjar då samla ihop egna trupper. Och den här gången inleds upproret framgångsrikt.

Prinsens trupper överraskar den brittiska armén och lyckas inta Edinburgh, vinner slaget vid Prestonpans och har så småningom kontrollen över Skottland. Samtidigt säger Bonnie Prince Charlie att franska trupper kommer att komma till hjälp, vilket ändå inte händer.

De skotska trupperna som består av klanmedlemmar marscherar neråt mot England och når ända ner till Derby, där de tvingas retirera. De vinner ännu slaget vid Falkirk mot regeringsstyrkor som är fler än jakobiterna.

Slutet på upproret blir då Charles Edward Stuart tar kommandot och väljer att slaget mot regeringsstyrkorna ska ske vid det öppna fältet Culloden.

Det jakobitiska upproret krossas brutalt: Inom en timme dödas mellan 1 500 - 2 000 jakobiter. Efter slaget vid Culloden flyr prinsen Charles landet och dör alkoholiserad 1788 i Florens.

Följderna av jakobitupproret 1745 medför stora förändringar för Skottland och den gäliska kulturen.

Bland annat förbjuds det gäliska språket. Ingen förutom armén får använda kläder av det rutiga tartantyget. Det gamla klansystemet avvecklas också.

I dagsläget har alla skotska klaner ett eget tartantyg, men det är inte förrän i början av 1800-talet som så kallade "klantartaner", specifika tyger för olika klaner, uppstår som en påhittad, uråldrig tradition. Innan 1800-talet användes tartantyget, men det fanns ingen skillnad på vem som klädde sig i vilket tyg.

Så småningom börjar ändå Skottlands position i unionen förbättras. 1800-talets industrialism ger stora städer och en starkare ekonomisk position för Skottland.

År 1999 får Skottland tillbaka sitt parlament efter nästan 300 år. Skottland ordnar en självständighetsomröstning år 2014. 55,3 procent säger nej till självständighet.

Den 24 juni 2016 säger Storbritannien nej till Europeiska unionen. Majoriteten av de skotska väljarna hade ändå velat stanna kvar i unionen. Skottlands försteminister Nicola Sturgeon meddelar i juni att Skottland förbereder sig för en ny självständighetsomröstning.

Källor: The Guardian: A brief history, Reuters, Education Scotland, BBC History, Yle Uutiset, Nationalencyklopedin,Travel Scotland, Peak District Online.