Arvid Mörne i fokus på symposium
Med anledning av att det i år är 140 år sedan författaren och litteraturhistorikern Arvid Mörne föddes och 70 år sedan hans död arrangerar Porkala ungdomsförening ett symposium kring Mörne lördagen den 20 augusti.
I många år vistades Arvid Mörne ofta ute på Porkala där han hade en skrivarstuga ute udden, och en stor del av hans prosa och lyrik kom till under sommarhalvåret på Vikanäs i Seppviken.
I symposiet deltar bl.a. redaktören Stina Bäckström som berättar om Mörnes liv i Porkala och under en viskonsert framförs nya kompositioner av Mörnes dikter. Visorna framförs bl.a. av Frida Andersson, Carita Holmström, Henrik Huldén och Lasse von Hertzen.
På symposiet kommer också pensionerade läraren Tove Fagerholm att presentera Arvid Mörne och hans diktning.
Arvid Mörne läses nog inte särdeles allmänt idag, och de flesta av oss känner antagligen inte till särdeles mycket mer än att han skrev texten till den populära visan ”Båklandets vackra Maja”.
En mångsidig lyriker och debattör
Enligt Tove Fagerholm var Arvid Mörne en mångsidig person och författare:
- Han var skärdgårdsälskare, han var Nylands skald, han var folkbildare, han var en hetsporre, han var en protestdiktare. De flesta av oss tänker nog mest på honom som havets sångare, men han var en stark protestdiktare. Han var finlandssvensk till hela sin själ men med en djup insikt i finsk kultur. Han var fosterländsk, och han kämpade hela sitt liv för social rättvisa. Han var en enstöring som blev allt dystrare med åren. Men han hade den ovanliga gåvan att hans diktning aldrig mattades av utan han skrev fullödig dikt in i det sista, och det är ganska ovanligt.
Enligt Tove Fagerholm var Arvid Mörne orättvist förbisedd under hela sitt liv, vilket han var djupt bitter över – och han är också orättvist förbisedd idag.
Arvid Mörnes sociala samvete vaknade tidigt.
- Under studietiden vid universitetet i Helsingfors åkte de unga studenterna ut i folkbildningsuppdrag, och Arvid Mörne kom till Pojo där han upprördes över hur illa ställt arbetarna hade det. De var underbetalda, de levde under usla förhållanden och ingen brydde sig om att bilda dem. Mörne upprördes också över torparfrågan, han ansåg att många torpare hade det orättvist och ogeneröst illa. Enligt Mörne kunde Finland inte bli ett fritt land utan att alla mådde väl i landet. Att alla fick vara med om att skapa det Finland som alla drömde om under den ryska förtryckstiden.
Mörne, modernismen och Runeberg
Arvid Mörne debuterade vid sekelskiftet med diktsamlingen Rytm och rim (1899). När de finlandssvenska modernisterna trädde in på parnassen med Edith Södergran i spetsen förhöll sig Mörne tudelat till den nya diktningen.
- Han var en av dem som uppmuntrade Edith Södergran, och när hon bad om råd sade han till henne att ”ser inte fröken att era dikter är stiliga?”. Men han gisslade också modernismen för att de enligt honom förbisåg språkets skönhet. Han kunde sakna melodin i själva poesin, men han kunde också uppskatta den. Han skrev t.ex. uppskattande om Elmer Diktonius och Diktonius uppskattade Mörne tillbaka, och Edith Södergran stödde han hela sitt liv.
Rent litterärt finns det ett stråk av J L Runeberg i Arvid Mörnes diktning:
- I Mörnes diktning finns dikter som liknar Runebergs idyll och epigram-poesi, och han använder sig av samma epigramteknik som Runeberg gjorde. Den som säger att Arvid Mörne är oläslig idag måste ju säga samma sak om Runebergs idyll och epigram! Men Mörne hade en kluven inställning till Runeberg som kallade sig finne. Mörne kunde inte kalla sig finne fastän han behärskade det finska språket till fullo – född och uppvuxen i Kuopio som han var. Han ansåg sig vara finlandssvensk och finländsk.
Enligt Tove Fagerholm behövde Runeberg aldrig kämpa för sitt språk, och han behövde aldrig kämpa för att få uppmärksamhet – tvärtom fick han nästan alldeles för mycket av den varan.
- Under Runebergs tid hade den finlandssvenska rörelsen så många ledare att man inte behövde bry sig om sitt språk. Det fanns också de som trodde att svenskans tid snart var ute om Finland blev en nation. I det fallet hade Mörne en alldeles motsatt åsikt: han uppmanade finländarna att enas i Runebergs anda. Eftersom vi behövde vara eniga för att bli självständiga hänvisade han till Runeberg som ju hade enat ett helt folk med sin diktning.
Protestdiktare i själ och hjärta
Under hela sitt liv kom Arvid Mörne att intressera sig för tre politiska rörelser – den svenska samlingsrörelsen, den socialdemokratiska arbetarrörelsen och det aktivistiska motståndspartiet. Hans politiska engagemang satte givetvis spår i hans diktning:
- När han blev besviken på vårt folk och tyckte att vi var för ja-sägande och för undfallande inför förryskningspolitiken skrev han upprörd dikt. En tid skrev Mörne ganska mycket för den röda fanan även om han aldrig anslöt sig till något parti. Hans vänstersympatier var en nagel i ögat på många och bidrog till att de avfärdade hans diktning som politisk.
Tove Fagerholm påpekar också att Arvid Mörne på 1930-talet var en av de första och starkaste rösterna mot Lapporörelsen, och att han också tidigt såg de nazistiska och opolitiska diktatoriska rörelserna i Europa och protesterade mot dem, skrev om dem och talade mot dem.
- Han talade ständigt för demokrati och nordiskhet. Han framföll den nordiska modellen i ett splittrat Europa, och han sörjde djupt över att hela den europeiska kulturen kördes överstyr när böcker brändes och framstående författare bannlystes, utvisades eller sattes i koncentrationsläger.
Finlands historia i dikt
Enligt Tove Fagerholm finns det ingen finländare som så levde i tiden som Arvid Mörne gjorde i sin diktning:
-Om man läser hans dikter får man ta del av fyra decennier av Finlands historia. Mörne speglar sin tid på ett unikt sätt om man vill förstå tiden mellan år 1899 och 1946, dvs. åren då Arvid Mörne var aktiv som författare. (Mörnes sista diktsamling utkom 1944, två år därefter utgavs en samling postumt).
Porkala som inspirationskälla
Under åren 1913-43 var Arvid Mörne docent i inhemsk litteratur vid Helsingfors Universitet, och Tove Fagerholm berättar att Mörne vistades i Porkala under universitetets ferier och att han långa perioder vistades ensam i sin skrivarstuga.
- Porkala har varit han allra främsta inspirationskälla. När han har känt sig riktigt deprimerad, nedslagen och förstummad, eller upplevt att hans ord är som löv för vinden, har han återfått diktådran när han kommit ut till Porkala. Egentligen var Mörne väldigt ensam och förtegen om sitt liv. Han är självutlämnande endast i sin diktning. Ensamheten fanns också i Porkala, men från diktarstugan hade han en underbar utsikt ut mot havet och han kunde följa havets liv och lyssna till havets röst. För min del är det skönt att veta att han hade en plats där han mådde riktigt bra.
