Katja Nyberg: När drömmen blir sann

Mitt knä och min axel håller på att falla av. Men det gör ingenting. Jag har nått mitt mål. Katja Nyberg beskriver vägen från Tapio Korjus spjutläger till norsk olympisk mästare i handboll i OS-gästkolumnen.

Jag tror att OS – medvetet eller omedvetet – var en av orsakerna till att jag kom ganska långt med min idrott.

Både vinter- och sommar-OS var en del av min uppväxt genom tv-rutan. Det var alltid en höjdare när det närmade sig. För mig var det backhoppning, skidåkning och ishockey som var det roligaste under vinterspelen, kanske helt naturligt för en finländare. På sommaren var det friidrott, basket och såklart handboll som var favoriterna, men det mesta gick nog ner.

Jag kommer från en relativt idrottsintresserad familj med pappa i spetsen, men också mamma satt och skrek i vardagsrummet när finnarna gjorde väl ifrån sig.

Jag var på ett spjutläger med Tapio Korjus som instruktör som 12–13-åring. Vi skulle då skriva ner våra mål med spjutkastningen, hur långt ville vi komma. Jag minns att jag svarade att mitt mål var att vinna OS-guld.

OS-drömmen kryper närmare

Barcelona 1992 är de första sommarspelen som jag kommer ihåg ganska bra. Sydkorea möter Norge i handbollsdamfinalen och vinner med 28-21.

I det norska laget den gången spelar en högerkant vid namn Kristine Duvholt – hon är i dag en av mina närmaste vänner och jag är gudmor för en av hennes söner.

1996 är det Atlantas tur. För min egen del har damhandbollsfinalen etsat sig fast i minnet – Danmark-Sydkorea i finalen, Danmark vinner efter förlängning. I guldlaget spelar min kommande lagkompis och vän Lene Rantala, två år senare spelar vi tillsammans i Norge.

På fjärde plats i Atlanta kommer Norge med bland annat Tonje Larsen, Kristine Duvholt och Kristine Moldestad, likaså mina lagkompisar två år senare. Undrar om de vet att det satt en finländsk flicka hemma och följde med dem på TV och drömde om det de fick uppleva? Knappast.

Spjutkastningen får stiga åt sidan

Jag är 17 år och har vid denna tidpunkt förstått att jag har ganska mycket talang, och älskar dessutom att träna. Jag spelar handboll och kastar spjut. Tränar spjut på förmiddagen och handboll på kvällen. Speciellt inom handbollen har utvecklingen varit god och jag har fått höra om intresse från utlandet.

1997 flyttar jag till Stockholm och blir handbollsproffs. Vi hittar en spjuttränare och jag försöker kombinera. Det blir svårt. För att kunna utveckla mig i spjut krävs enormt mycket. Mitt rekord på 52,50 meter är bra, men att därifrån kliva upp som bäst i världen och vinna OS-guld – det kräver att jag slutar med handbollen och endast satsar på spjut.

Nu är det handbollen som betalar min lön, och kanske det också är där jag trivs bäst. Jag har alltid tyckt om att träna ensam, eller med pappa och mina spjuttränare Keijo Kanerva och Into Turvanen. Det var aldrig tråkigt. Men samtidigt har det kanske varit ännu roligare att vinna handbollsmatcher tillsammans med kompisar.

Kanske är det därför mitt val inte är så svårt till slut.

En utböling i norska dressen

Det blir handboll till hundra procent. Efter en säsong i Stockholm flyttar jag vidare till Norge och Larvik. Med många spelare som hade spelat både OS, VM och EM, och som jag har sett upp till i många år. Jag har bara drömt om att bli lika bra som dem och få uppleva allt de gjorde med sitt landslag.

Tanken på ett nationalitetsbyte är ett tema mellan mig och pappa. Det visar sig att finländsk handboll inte kan ge mig mer än den redan gjort. Jag är evigt tacksam för att jag fått växa upp i Finland, spela min juniorhandboll i Finland och bära den finska flaggan på bröstet såväl i junior- som damlandslaget.

Ett alternativ var såklart att bara satsa på klubblag, det finns massor att vinna på klubbnivå också. Champions League, Europacupen, norska cupen och Elitserien och så vidare. På så sätt kunde jag fortsätta representera Finlands landslag. Ingen dålig kombination det heller.

Samtidigt måste jag erkänna att jag inte ångrar mitt val.

Jag får mitt norska pass i januari 2001. En stor dag i mitt liv. Nu kan jag börja drömma på riktigt. Nu är det bara upp till mig själv.

Jag har pratat med Norges förbundskapten Marit Breivik på förhand. Hon är positiv till min flytt. Lite mediegrejer blir det i starten, alla är kanske inte lika glada över att en ”utlänning” ska spela i det norska landslaget, men det går ganska fort över. Och att kallas den finskfödda norska landslagsspelaren känns bra.

Det finns säkert nån i Finland som tycker att jag är en landsförrädare, men jag gissar att dessa människor inte befunnit sig i min situation och inte vet vad jag gjort för att nå såhär långt inom handbollen.

En enorm besvikelse

Jag får spela mitt första mästerskap för Norge 2002 – och vi tar genast EM-silver. Ganska stort redan det! Under VM i Kroatien följande år har laget inlett ett generationsskifte. Vi är inte bra nog och slutar sjätte. De fem främsta kvalificerar sig för OS 2004.

Det är en stor besvikelse för samtliga spelare och tränare. Aten blir inte lika roligt att följa med. Saknaden att själv vara med är enorm och jag tror de flesta i laget lider under hela OS.

För mitt och lagets del blir det att se framåt och börja jobba mot EM i december 2004. Vi får revansch och tar guld.

VM 2005 går utan mig på grund av en axelskada. Skadan är såpass allvarlig att den kan sätta stopp för min dröm om OS-guld. Stenhårt arbete i ett drygt års tid gör ändå att axeln fungerar igen, men jag skjuter inte längre lika hårt.

VM-turneringens bästa spelare

Vi har börjat få ganska bra rutin i laget, håller en stomme intakt som jobbar mot OS i Peking.

2006 vinner vi på nytt EM-guld. Det största med det är att vi kan spela följande års VM utan press – i och med att vi tack vare guldet kvalificerar oss för Peking.

För min egen del inleds ett krig mot min egen kropp. Små och större skador dyker upp, många års hård träning börjar märkas i kroppen.

Jag fick otroligt mycket tillbaka från all friidrottsträning, men det är klart att en axel som har kastat 20 gånger så mycket som de andras börjar bli lite sliten. Jag har också haft tre avrivna korsband som gör att knäna nog inte har lust att hålla på i så många år till.

I VM i Frankrike 2007 tar vi silver. Jag blir vald till turneringens MVP, med mamma och pappa sittande på läktare.

OS-nerverna infinner sig

Sommaren 2007 åker vi och bekantar oss med Peking. Vi spelar en fyranationsturnering och ser samtidigt att allt som ska stå klart om ett år, olika arenor och själva OS-byn där vi ska bo, är långt ifrån färdiga. På arenan där handbollens semifinaler och finaler ska spelas finns bara ett betonggolv och några murade väggar. Men vi får tag på skisser på hur det ska se ut om ett år.

OS-nerverna börjar nu på allvar slå in, ett år före mästerskapet. Ska jag verkligen få uppleva detta?

I juni 2008 blir jag uttagen till truppen som ska representera Norge i OS. Tufft! Vi pratar inte om det, men alla i laget vet att vi kan vinna guld. Vi har ett kanonlag. Vi är fysisk helt överlägsna och har spelat tillsammans i många år.

Drömmen går i uppfyllelse

Dags för OS. 9.8, 11.8, 13.8, 15.8 och 17.8 spelar vi gruppspel – och vinner alla matcher. 19.8 är det kvartsfinal mot Sverige, ännu en dröm som går i uppfyllelse. Vi slår Sverige med 31-24. Två dagar senare väntar semifinal mot Sydkorea. Det blir ett dramatiskt slut på matchen och vi vinner med ett mål, 29-28.

Vi är klara för finalen som går mot Ryssland den 23 augusti. Vi äger matchen ända från start och vinner till slut med 34-27. Jag gör fyra mål.

Mitt knä och min axel håller på att falla av. Men det gör ingenting. Jag har nått mitt mål.

Nånting jag har drömt om ända sen liten har gått i uppfyllelse. Det är konstigt, trots att man vunnit EM ett par gånger och tagit VM-silver, så är det nånting annorlunda med ett OS-guld.

Det är svårt att förklara vad som gör OS så stort. Är det det att det går bara vart fjärde år? Är det det att nästan alla idrottare är samlade på ett ställe? Jag vet inte, men nånting magiskt var och är det i alla fall för mig med dessa ringar.

OS-finalen en perfekt avslutning

Tankarna efter finalen går till min mamma och pappa, mina syskon, till Kristine Duvholt och Moldestad, Lene Rantala som är hemma i Larvik och passar min hund, till Nalle Cup, Sjundeå Cup, alla mina Spartakompisar som jag spelat juniorhandboll med, och många fler.

Jag tänker på Pelé som plötsligt stod vid min sida i OS-byn ett par dagar tidigare. På Usain Bolt, Michael Phelps, Andreas Thorkildsen, Jelena Isinbajeva, Roger Federer. Så många världskända – men också mindre kända som mig – som drömt om detta sen barnsben och äntligen får uppleva det.

OS-finalen den 23 augusti 2008 blir min sista match i det norska landslaget. Kroppen är färdig. Jag är nöjd.

Och om nån nu undrar om jag ångrar mitt nationalitetsbyte? Nej.

Katja Nyberg
Skribenten är en finskbördig tidigare handbollsspelare som tog OS-guld i handboll med Norges landslag 2008.