Den sköra älvan och andra popkulturella myter om anorexi

I den konstnärliga diskussionen beskrivs sjukdomen anorexi ofta som något mystiskt och vackert. Popkulturen älskar att idealisera den tyngdlöshet som anorexin antas medföra. Men den fysiska verkligheten är långt från den skimrande älvan som är så lätt att hon inte lämnar några fotspår efter sig.

Anorexic beauty, feather-weight perfection, anorexic beauty, underweight goddess

― (Pulp - Anorexic Beauty)

- Anorexi är en brutal sjukdom, inte minst för mänskor som har varit sjuka länge, säger Monica Ålgars, doktor i psykologi.

Anorexi kan vara att tappa håret, att få hjärtproblem och problem med sköldkörteln. Anorexi kan också vara förstoppning, osteoporos och ryggkotor som kläms ihop.

- Det kulturella estetiserandet av sjukdomen gör knappast någon nytta för mänskor med problem med kroppsbild och ätande, säger Ålgars.

Inom litteraturen finns en hel genre av verklighetstrogna anorexiskildringar. Ålgars har träffat patienter som har tyckt att vissa böcker varit viktiga i kämpandet med den egna sjukdomen. Hon nämner Kira Poutanens Ihana Meri, som handlar om niondeklassaren Julia som börjar banta och utvecklar grav anorexi, eller Marya Hornbachers självbiografiska bok Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia.

- Det som kan vara skadligt är romantiseringen av anorexi, ifall det finns en idealiserande ton. Men många författare är samtidigt människor som berättar sin historia, det är helt klart att det finns ett värde och en styrka i det.

Kulturell idealisering

En viss typs estetisering av kvinnokroppen är dessutom så djupt rotad i vår västerländska kultur att man inte alltid lägger märke till den. Det är vanligt att unga kvinnor talar om att “jag är en sån som alltid fryser” eller “jag har så lågt blodtryck”. Ingen skryter med att “fan vad jag svettas” och “oj vad mitt blodtryck är högt”.

Jargongen inom loppisgrupper på Facebook är också beskrivande, det är allmänt förekommande att folk säljer kläder “för att de är för stora”. Eller att man gör ett nummer av att vuxna kvinnor köper kläder på barnavdelningen.

- Hör det här ihop med idealiseringen av den lilla, sköra, späda och svaga kvinnokroppen? undrar Ålgars.

I want to walk in the snow
And not leave a footprint

― (Manic Street Preachers - 4st 7lb)

Ett led i diskursen är också hur anorexi behandlas i pressen. Ätstörningsförbundet i Finland har (på finska) listat några råd för hur journalister kan skriva om ätstörningar på ett sätt som inte är triggande. Råden handlar till exempel om att undvika siffror såsom kalorimängder i maten eller sjuka personers vikt, samt att inte frossa i bilder på avmagrade människor.

Förbundet skriver att en ätstörning är en livsfarlig psykisk sjukdom och att slapp journalistisk rapportering kring den i värsta fall kan orsaka stor skada för sådana som lider av sjukdomen eller är i riskgruppen.

Kan det vara farligt att tala om anorexi på fel sätt också inom konsten?

- Jag menar absolut inte att det är dåligt att människor berättar sina historier, tvärtom är det värdefullt att olika slags upplevelser och berättelser får höras, säger Ålgars. Men det är intressant att just anorexi är en sjukdom som är så estetiserad. Varför är det så?

Inte bara en modern sjukdom

Ofta tänker man på ätstörningar som moderna sjukdomar, och det är de också till en viss grad. Delvis saknas systematisk data från tiden före 1850-talet, men mycket tyder på att anorexi faktiskt blev vanligare i västvärlden i början av 1900-talet, enligt Ålgars. Samtidigt finns det en långtgående tradition och en nästan religiös aspekt på en viss typs idealisering av den anorektiska kroppen.

- Det klassiska exemplet är fastande helgon som svalt sig själva av spirituella, religiösa orsaker. Självsvält i en annan tid och en annan kontext, säger Ålgars.

Franz Kafkas novell Hungerkonstnären är också beskrivande. Den skildrar den 1800-talskultur där man åkte runt och visade upp människor som klarade av att svälta sig själva som något slags publikattraktioner, vilket tyder på samma fascination av den som kan säga nej, den som avstår. Det övermänskliga i att kunna stå över jordiska behov.

Vem är det som insjuknar?

Om vi stannade upp ett antal människor på gatan och frågade vad ätstörningar beror på skulle många antagligen svara skönhetsideal. Ålgars påpekar ändå att vi alla utsätts för samma ideal och att trots allt bara cirka 1-2 % av kvinnor insjuknar i anorexi.

Orsakerna till att vissa människor insjuknar i ätstörningar är komplexa, och ännu inte helt kända. Sannolikt är det en kombination av många saker och studier tyder på att biologiska faktorer såsom ärftlighet spelar in. En annan aspekt är de psykologiska faktorerna: bland annat personlighetsdrag som perfektionism, tvångsmässighet, dåligt självförtroende och negativ självbild.

- Populariserande kunde man säga att det är generna som laddar pistolen men omgivningen som fyrar av den, säger Ålgars.

Det vill säga: det att vi lever i en omgivning som uppmuntrar till smalhet och bantning kan trigga biologiska och psykologiska mekanismer hos en del av befolkningen, som gör att man insjuknar i en ätstörning.

Hunger hurts but starving works when it costs too much to love

― (Fiona Apple - Paper Bag)

Tillfrisknandet då?

Ett typexempel på den sköra älvan och dramatiseringen av en psykisk sjukdom med fysiska symptom kunde vara Natalie Portmans nitiska självkontroll i starkt psykoanalytisk tappning i filmen Black Swan, med sin problematiska modersrelation och explicita svansymbolik.

Sjukdomar som anorexi följer ändå sällan en dramaturgisk kurva som enkelt går att porträttera i konsten. Den kulturella fascinationen av psykoanalysen, grävandet i barndomen och idén om trasiga familjeförhållanden som grunden till psykiska problem stämmer inte alltid överens med verkligheten för en person med anorexi.

I Monica Ålgars dagliga arbete med personer som lider av ätstörningar är det rätt sällan det går att peka ut entydiga orsaker till varför någon blev sjuk. Ätstörningars orsaker är komplexa, och såväl biologiska, psykologiska och kulturella faktorer påverkar.

En större förståelse av det egna förflutna kan ändå ge en viktig förståelse för den man är i dag. Hon brukar uppmuntra sina patienter att rita livslinjer och gå igenom den egna historien. Men tanken om att man alltid skulle kunna härleda sjukdomen till en punkt där det “gick fel” är ogrundad.

- Om man tänker på hur tillfrisknandet kan se ut i verkligheten så är det inte heller alltid entydigt eller följer en klassisk dramaturgisk kurva. Det kan gå framåt och bakåt och det kan ta länge och det kan komma bakslag, säger Ålgars.

När sjukdomen blir en del av identiteten

Många psykiska sjukdomar, till exempel depression, vill man oftast bli frisk från. Anorexi kan vara mer ambivalent, en svår sjukdom att släppa, på grund av den upplevda styrkan och kontrollen som vävs ihop med ens egen identitet. I början av sjukdomsförloppet kan det finnas positiva känslor, en upplevelse av styrka och kontroll, en känsla av att med hjälp av självsvälten kunna hantera sin ångest bättre.

Problemet är att man snart inte längre är den som kontrollerar skeendet, utan sjukdomen börjar kontrollera en. Verkligheten för en människa som lider av en ätstörning ligger långt ifrån den kulturella stereotypen om den sköra, skimrande älvan.

- Många undrar vem de skulle vara utan sin sjukdom. Men av alla som jag har träffat som har lidit av anorexi finns det inte en enda som inte skulle vilja bli av med det stora lidande som hör ihop med sjukdomen, påpekar Ålgars.

Det kulturella perspektivet är kanske oftare ett utifrånperspektiv - och för en som inte har en ätstörning kan den kanske te sig väldigt intressant. Ålgars tror att det handlar om de många nivåerna, den biologiska, den psykiska, samt hela kulturen vi lever i.

- Ätstörningar är teoretiskt fascinerande. Men det är oerhört tungt att vara den som bär alla dessa nivåer på sina egna axlar och i sitt eget liv.

Vem lägger tonen?

Inom musiken finns det en hel del låtar som beskriver hungern som ångestdämpare, skörheten som styrka, den svältande kroppen som vägen till frihet. Problemet kanske inte är verken i sig, utan mer läsningen och hur den sköra älvan idealiseras i vissa mottaganden. Delvis kan det handla om kurateringen, till exempel hur rockpressen hanterar sådana verk, eller vilken nivå eller plattform saker behandlas på.

I feel like I'm disappearing - getting smaller every day
But I look in the mirror - I'm bigger in every way

― (Sonic Youth - Tunic, Song for Karen)

Det är vanligt att unga inom ätstörningsbloggvärlden stöttar varandra i tillfrisknandet, men sätter man sig och googlar hittar man också pro-anorexibloggar där den här typens estetik och till exempel låttexter används för att uppmuntra till extremt bantande och smalhets. Ålgars är åter noga med att inte skuldbelägga någon.

- Jag vill absolut inte gå in i diskursen om att internet är dåligt. Pro-anorexisidor är givetvis problematiska, men generellt sett kan det också finnas en styrka i att unga tjejer själva får ta makten över hur de porträtteras, säger Ålgars.

Att just anorexi har fått den här estetiserande laddningen påverkar också människor med andra slags ätstörningar. Ålgars berättar att många är ledsna över att anorexi får mer uppmärksamhet än till exempel bulimi eller hetsätningsstörning.

- Det laddas så mycket i kvinnokroppen. Det vi kan fundera på är vad som lägger tonen, varför en viss typs kroppar idealiseras. Tanken om den spröda, självförnekande älvan handlar om strukturer. Vem är det som laddar och vem har rätt att ladda?

Varje historia är ändå viktig, enligt Ålgars. Det ska inte bara få finnas en viss typs ätstörningshistorier, man måste inte ha det perfekta tillfrisknandet för att få dela med sig av sina upplevelser.

Men den sköra glasprinsessan är ganska långt ifrån sanningen när man är riktigt sjuk.

I augusti uppmärksammar Svenska Yles kulturredaktion relationen mellan konst och psykisk ohälsa i form av artiklar, essäer, podd och den 27 augusti ordnar Radioteatern evenemanget Lappviken - röster ur själarnas rum på Lappvikens sjukhus i Helsingfors kl 12-16.