Recension: Hur klara av all denna kärlek?

Det finns författare som inrangerar sina böcker i ett eget universum så att romanpersonerna i de olika böckerna tangerar varandras liv på ett eller annat sätt. När man läst tillräckligt många får man syn på det nät av kontakter romanfigurerna har till varandra. Peter Sandström har en annan metod.

Han skildrar det mänskliga livet med hjälp av sina egna biografiska ramar där han själv och hans familjemedlemmar likt skådespelare får iklä sig olika roller i olika romaner.

Så för den som läst Peter Sandströms tidigare berättelser är persongalleriet i den senaste romanen Laudatur bekant, liksom miljöerna. Men det nya är hur författaren den här gången väljer att skildra dem. I Laudatur rör sig romanjaget, den fiktiva Peter Sandström, i Nykarleby och Åbo i två olika tidsplan.

Det förgångna gör sig påmint

I september 2014 får den 51-årige Peter ett sms av sin mor med texten ”Så var det med den saken.”. Bilden föreställer en dödsannons. Vems det är kan han inte urskilja, men när han ringer upp henne får han veta att det är kvinnan på vars grav hans mor i tiderna lovat att dansa.

Det för oss tillbaka till augusti 1988. Då var romanjaget 25 år, en ung man med framtiden för sig som i skarven mellan militärtjänstgöring och jobb i Åbo tillbringar några veckor hos Mor och Far i Nykarleby. Han ser fram emot en glad och harmonisk samvaro med två lugna mänskor som inte lägger sig i vad andra håller på med. Men det blir inte riktigt så …

Sandström är mästerlig på att, med en lakonisk underskruv, skildra bristen på samvaro, emotionell tafatthet och avstånd mellan mänskor. Romanjaget iakttar sina medmänskor och förundras över deras handlingar. De skildras genomgående i ett försonligt ljus, även när romanjaget inte begriper de bakomliggande motiven. Under och genom allting strömmar en outtalad kärlek.

Det speciella med Peter Sandströms roman Laudatur är inte egentligen vad som händer i vare sig Åbo eller Nykarleby, nu eller då, utan det sätt på vilken romanjaget uppfattar, tolkar och filtrerar det som sker i hans omgivning.

Tvättstugans melankoliska Buster Keaton

Det 51-åriga romanjaget håller till i trähuslägenhetens tvättstuga där han tvättar familjens kläder och läser poesi. Hans hustru Zebra dyker upp alltemellanåt från sina vistelser hos ”någon som kallas Mäkinen”. Hon är 49 år och gravid. De halvvuxna barnen som bor hemma har sitt eget liv och med dem vet han inte vad han ska prata om. Men istället för att anstränga sig för att nå dem är det som om romanjaget bara förmår längta och hålla masken.

Som en känslornas antropolog noterar han den ökade distanseringen i familjelivet. Hustrun Zebra är upptagen av en akademisk karriär och njutningsfullt försjunken i forskningens värld. Vad hon vill med honom vågar han inte fråga. Tillvarons långsamma färd utför ger honom en sakta molande ångest.

Romanjagets mörka motpol är den tidigare chefen, professor Tulijärvi. Ensam i en halvtömd lägenhet är han redan på upphällningen, kärlekslös och sarkastisk. Han representerar ett annat mansjag än både romanjaget och hans far även om de delar samma tystnad.

Trädgårdsmästaren som tappar greppet

Då är det lättare att minnas sommarveckorna i Nykarleby när föräldrarna visade sig vara betydligt mer mångfacetterade än den unga Peter tänkt sig. Far i den här berättelsen är liksom i tidigare skildringar upptagen av sitt växthus och av trädgårdsplanering.

Men det här är inte den självmordsbenägna krigsveteranen som förekom i en av novellerna i till dig som saknas eller i romanen Transparente Blanche. Nej det här är en man som tror på glädjen och kärleken. Han är en man som förmår hålla liv i växter som andra inte klarar av, och han står inför pensioneringen...

I en absurd kavalkad av händelser uppdagas vem kvinnan i dödsannonsen var och vilken andel hon har i fars glädje. Vi rör oss i ett agrart landskap med absurda inslag där högt och lågt blandas med frejdig humor. Augustiveckorna i Nykarleby är fyllda med en vitalitet som den medelålders Peter Sandström bara kan sakna.

Också här lyser en karg kärlek igenom, sonens till föräldrarna och föräldrarnas till sonen. Den unga Peter är en likadan betraktare som den medelålders. Han registrerar och försöker tolka vad som sker, med ungdomens öppna sinnen. Alltemellanåt känner han sig ensam och saknar sin fästmö och sin syster.

Lyhörda betraktelser

Författaren Peter Sandström har ett språk som det lyser om. Han fångar stämningar genom liknelser och associationer. Det är ett lite ålderdomligt och exakt sätt att skildra livets olika nyanser, skiftningar och rubbningar. Resultatet är en text som ska läsas långsamt, njutningsfullt.

Och titeln, Laudatur? Kanske kan den föra tankarna till hur vi vägs och mäts i ständig konkurrens och dessutom med en lite akademisk touch. Men jag väljer att tänka på den svenska betydelsen: berömlig.

Det är kanske inte är ett betyg romanjaget skulle ge sig själv som far och äkta man. Det är inte heller ett betyg att ge för romanpersonernas problemlösningar som ofta är lite väl impulsiva. Men det är definitivt det rätta betyget för romanen Laudatur. Läs den!