Filmrecension: Effektfull Bodom-mardröm

Fyra, tältande ungdomar vid en avlägset belägen sjö. Ljus sommarskymning som övergår i nattsvart skräck. Låter det bekant?

Låt det genast vara sagt: Bodom är inte en faktabaserad film om de brutala händelser som ägde rum vid Bodom träsk i juni 1960. Den är inte heller någon dramathriller som ägnar sig åt semiseriösa spekulationer kring förövaren och dennes motiv.

Bodom är helt enkelt en fiktiv skräck & slasherfilm vars emotionella sfär kryddas med de associationer blotta titeln i sig väcker hos de flesta finländare. Vem har väl inte ryst inför tanken på den ångestfyllda panik det måtte innebära att bli överfallen i ett tält?

Fyra raska ungdomar

I filmens centrum står inledningsvis Atte (Santeri Helinheimo Mäntylä) - en spensligt byggd gosse med ett brinnande intresse för de olösta Bodom-morden. Med sig bär han ständigt ett anteckningsblock med skisser, artiklar och fotografier i anslutning till fallet.

I något skede har ändå de tummade sidorna mist sin tjusning och ersatts av drömmen om att uppsöka platsen och rekonstruera det skedda. En medhjälpare har han funnit i jämnåriga Elias (Mikael Gabriel), en machokille som besitter en viss dragningskraft när det gäller det motsatta könet.

Ett faktum som man kan anta att kommer väl till pass när det gäller att hitta två lämpligt byggda tjejer som är villiga att ställa upp på en nattlig färd ut i skogen.

När vi stiger in i filmen har Atte och Elias funnit vad de söker. Flickorna ifråga heter Iida (Nelly Hirst-Gee) och Noora (Mimosa Willamo) och är bästa vänner.

Vi inser snart att de inte har informerats om syftet med utflykten.

Välbekanta element

Taneli Mustonen och Aleksi Hyvärinen har byggt sitt manus på välkända ingredienser och den dynamik som uppstår mellan motsatser.

Vi har den veka pojken och den tuffa, den stramt hållna blondinen med religiös bakgrund och den mörkhåriga rebellen med skinn på näsan. Vi har den ensliga platsen och den skrämmande bakgrundshistorien.

Vi får dessutom ta del av ständiga hänvisningar till sex. Både verbala och i form av de heta blickar som kastas i olika riktningar. Innan mörkret faller har starka känslor lagt sig som ett svettigt täcke över det trånga tältet.

Och vi vet att det kommer att gå dåligt. Riktigt supermegauselt.

Snygg rytmisering

Det som gör Bodom till en fungerande film i sin genre är rytmiseringen, ett par oväntade intrigmässiga vändningar samt en fungerande skådespelarkvartett. Speciellt Willamo och Hirst-Gee gör intryck i såväl sina enskilda insatser som i samspelet med varandra.

Faktum är att det hela fungerar riktigt bra - fram till det skede då filmen tar steget in i slasherfasen.

För när blodet väl strittar tappar åtminstone jag, som inte är något fan av genren i sig, intresset och börjar längta efter slutscenen. Och i samma veva upphör jag att bry mig om vem som kommer att överleva - om någon alls.

Associationer av olika slag

I takt med att intresset för de fiktiva gestalterna avtar börjar jag i allt högre grad fundera över hur de anhöriga till offren 1960 skulle förhålla sig till det som skildras och i det skedet kan man väl konstatera att de verklighetsassociationer som tidigare tjänat filmens syfte förvandlats till ett ok.

Något av ett ok är också de påtagliga yttre likheterna mellan Gabriels och Helinheimo Mäntyläs karaktärer och de manliga huvudpersonerna i Murder by Numbers från 2002 - en thriller om två extremt begåvade unga män. Den ene en machokille med kvinnotycke, den andre en vek bohem med en förkärlek för böcker och teorier...

En intervju med Mimosa Willamo kan du läsa här.