Bokrecension: Andtbackas poesi (o)roar

”Skrivande utan experimentell ansats, / eller sinne för världens kladdighet, // blir för tråkigt. Politisk dikt urartar / lika lätt i moralism och förstelning. // Att bryta med en trend behöver inte innebära / att man återgår till en tidigare. (---)”

I den nya diktsamlingen Vallarna visar Ralf Andtbacka upp nya/andra sidor av sitt författarskap – här finns ett större allvar, en svidande självreflektion och ett undersökande av mellanmänskliga relationer samt av varat som ett komplicerat tillstånd i obeveklig rörelse mot en kollaps, ett ras, ett förintande.

Diktsamlingen är indelad i tre avdelningar som är olika till form och ton, men som binds samman av trådar som löper in och ut mellan raderna.

”Oskärpan” heter den första avdelningen som kännetecknas av en strävan att försöka fokusera, att ”kalibrera siktet”, när omvärlden förefaller att vittra sönder och tillvaron skakas i sina grundvalar. När kroppen börjar bjuda motstånd och när något oroande slår en kil i de mellanmänskliga relationerna.

”Allt mer färdig med den känslan. Kan inte förklara det. Hur jag / behandlat andra och andra behandlat mig. Konsten att bära åren. / På ett rimligt sätt. Som ett dun på tungspetsen. Snart dags  / att åter bära våra åror.”

I Bibeln vandrar man i dödsskuggans dal, men i Vallarna rör man sig delvis i ett landskap som präglas av en djup dalgång, en kanjon, eller en svårforcerad terräng av högt gräs. Ett yttre och inre landskap som i lager på lager består av gamla katastrofer och tillkortakommanden:

”Allt som föds, ur denna ro  oro  medan någonting i betraktaren / rasar. Se landskapet utifrån och inifrån. Genom skiktet av gamla katastrofer. Förnimmelser, tillvägagångssätt, ja, hur gör man riktigt  sitt Herculeaneum av riktighet.”

Ordlekar som roar och oroar

Ordleken ”åren” och ”åror” i den tidigare citerade dikten pekar framåt mot den andra avdelningen i diktsamlingen som bär titeln ”Ressentimentet” och är en lång sammanhållen svit som består av ord radade efter varandra i ett tillsynes osammanhängande flöde. Ord lösryckta ur en kontext där ordföljden kan te sig godtycklig och nyckfull.

Så småningom ser man hur upprepningar, avledningar, homonymier och olika form av rim skapar rytm och någon form av sammanhang, överraskningar och kollisioner, i det som initialt ter sig som ett oändligt ordbrus som sväljer allt från astrarna till kakelkrysset, vämjeligheten till ändlösheten.

Alla ord står i bestämd form vilket gör att man som läsare känner sig delaktig på ett alldeles speciellt sätt – som om författare och läsare delade samma upplevelse- och erfarenhetshorisont. Som om man ser och uppfattar samma sak:

”… / Känslan. Röklukten. Skjutgrindarna / Skjutgrindarna. Markfästet. Sorlet. / Markfästet. Astrarna. Synranden. / Astrarna. Tystnaden. Annexet. (---)”

Varje rad består av tre ord av vilka ett är kursiverat – ofta upprepas just det ordet i raden därpå, antingen oförändrat eller något ”manipulerat”, såsom Blådårarna – Blodådrorna, Somalierna – Sommeliererna, Styggheten – Skyggheten, Bukfettet – Folkvettet.

Orden kan också fungera som ett slags scenanvisningar där läsaren tar sig fram i ett yttre och inre landskap med hjälp av ett slags fragmenterad karta.

Vad är ett autentiskt liv?

Den sista avdelningen i diktsamlingen bär titeln på hela samlingen, nämligen ”Vallarna”.

”Vakna och återfinn dig själv – ” lyder den inledande dikten och många dikter kretsar kring frågan om hur ett autentiskt liv kan tänkas se ut.

Dikterna i denna avdelning fokuserar i hög grad på ett vi och ett självreflekterande jag i förhållande till ett du i en vardaglig miljö där man kan unna sig en ordentlig fry-up även om det inte är helg, där man kan förundras över varför stuggrannen kör röjsåg alla tider på dygnet, där man letar efter borttappade böcker i bokhyllan eller kollar in kattvideor på nätet.

Samtidigt genomsyras diktavdelningen av ett illamående och en stigande oro över livets förgänglighet och alltings nyckfullhet, sönderfall och tillfällighet.

Vallarna är en diktsamling som pendlar mellan olika sinnesstämningar och tillstånd, mellan ro och oro – en samling som kännetecknas av såväl elegi och vemod som en språklig underfundighet och nyfikenhet som kännetecknar Ralf Andtbackas poesi.