Marcus Rosenlund: Läroplanen-u-akbar!

I går morse följde jag min yngre son till skolan. Det var hans första skoldag, hans första steg på skolvägen, och som det ofta går så var pappan antagligen nervösare än barnet, som stolt och högljutt gick omkring och förevisade sin nya ryggsäck för sina nya klasskamrater.

Med sig på skolvägen har vår lillgrabb inte bara en sprillans ny ryggsäck, utan också en sprillans ny läroplan. Och som jag ska förklara så är det här dokumentet inte bara hans vägkarta under de kommande åren, utan ett mäktigt vapen mot all sorts religiös och politisk fanatism.

Ni som oroar er för islams ökade inflytande: om ni menar allvar, avvisa inte flyktingarna. Välkomna dem hit och sätt deras barn i skolbänken bredvid min son. Inom nio år kommer de att utmana sina föräldrars världsbild.

Välkommen till Esbo

Faktum är att det här inte är någonting vi behöver vänta på. Det är på gång redan nu, bland annat där jag bor. För mina barn är det inte snack om en "mångkulturell framtid". Mångkulturen är redan här. De känner inte till någon annan verklighet, de har bott mitt i den sedan de föddes. Och inte bara de: det har också deras muslimska klasskamrater.

Området i Esbo där vi bor är relativt invandrartätt och följaktligen är också vår sons skola mycket brokig när det kommer till elevernas etniska, religiösa och språkliga bakgrund. Redan på dagisets gård talades det tiotals olika språk och hela skalan av hudfärger fanns också representerad. Ingenting nytt under solen för vår lillgrabb med andra ord, för honom är det här så som det alltid har varit.

Det är bara vi vuxna som ser det som någonting anmärkningsvärt. Vissa av oss i alla fall. För så här såg det inte ut på skolgården då vi var barn.

Alla i mina hemknutar ser ju inte på utvecklingen med blida ögon. I det senaste riksdagsvalet fick Sannfinländarna omkring en fjärdedel av alla röster i vår stadsdel. Vissa blänger surt på invandrarna och det har förekommit rasistiskt skrikande. Rasistiskt våld är sällsynt, såvitt jag vet i alla fall. ”Odins soldater” har också hittills lyst med sin frånvaro, till all lycka (och de skulle bli synnerligen uttråkade om de dök upp. Lugnare och tryggare kvarter än våra får man leta efter).

"Suomi suomalaisille"

Anmärkningsvärt är att de där som blänger och muttrar ”Suomi suomalaisille” nästan alltid är äldre personer, i medelåldern eller äldre än så. Mina söner, sex och nio år gamla, de reagerar överhuvudtaget inte på en persons hudfärg eller språk när de går på stan. För dem är det här med mångkultur ingenting som behöver förklaras eller uppmuntras till. Det är någonting självklart. Något som de har levt med hela sina liv.

Det betyder naturligtvis inte att min son inte kan råka i gräl med en mörkhyad kille på skolgården. Klart att barn blir osams med jämna mellanrum. Men jag har aldrig hört att barnen skulle säga saker som att ”det är för att han är en sådan där [muslim / ryss / n-ordet / etcetera]”.

De bedömer varandra utgående från om den andra är en trevlig typ eller ett ”dumhuvud”. Du är antingen en kompis, någon de vill leka med, eller så är du en sådan som de inte gillar om du inte kan bete dig. Men ras eller religion har sällan med saken att göra, de tänker inte i sådana banor längre. Och för mig är det hoppingivande.

Jag ser med hopp och tillförsikt fram emot tiden då deras generation kommer till makten. Kanske vi då kan lägga av med det här tramset om vi mot de och ta itu med de riktiga problemen.

Kanske.

Mångkulturens hemliga vapen

Men tills vidare pågår den här diskussionen trots att vi strikt taget skulle ha så mycket viktigare saker att oroa oss för. Det pågår en "islamisation" av Finland och vem vet vilka andra skrämmande främmande element som hotar vår jungfruliga kultur.

Vad yrar de om egentligen?

Om dessa "islamkritiker" verkligen är så rädda för religiös och politisk fanatism, inser de inte att de har ett av de effektivaste vapnen mot sådant tänkande i världen till sitt förfogande?

Den finländska läroplanen.

När min son och hans nyblivna klasskompisar marscherade in genom skoldörren för allra första gången i går morse, gick de då indelade enligt religiös eller språklig tillhörighet? Eller kön? Eller ens längd?

Nej. De gick naturligtvis i alfabetisk ordning. Alfabetet, den Stora Utjämnaren. På ett bra sätt.

Alla ska vara med!

Den finländska läroplanen är lite som EU, på sätt och vis. Den är stor, ambitiös, komplicerad, spretig, omöjlig att skriva ut med bara en kassett printerbläck, den är progressiv och idealistisk och man kan till och med kalla den ställvis lite naiv och världsförbättrande, men än en gång, på ett bra, harmlöst sätt. Det märks att det är sjuttiotalisterna som har skrivit den.

Läroplanen innehåller allt det där som de radikala muslimerna (och vissa radikala kristna också) hatar. Och då kan den väl inte vara helt fel, eller hur, Timo Soini? Jag menar, ta nu till exempel följande slagord som jag copy-pastade från läroplanen:

”Humanitet, bildning, jämlikhet och demokrati”

”Kulturell mångfald är en rikedom”

”Nödvändigheten av en hållbar livsstil”

”Alla elever är unika och har rätt till god undervisning”

För karikatyren av en radikalmuslimsk predikant är de här fraserna ju rena rama skräcken! Och om man anser, speciellt som vissa mer extrema sannfinländare gör, att det här är saker som retar gallfeber på rättroende muslimer, så borde man ju finna en nästintill sadistisk tillfredsställelse i tanken på att de flyttar hit till Finland och deras barn utsätts för den här sortens förhatlig anti-islamistisk propaganda åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan! Eller hur, Sebastian Tynkkynen?

"Tänk om pappa har fel!"

Den finländska läroplanen är kort sagt det perfekta vapnet om man vill fila ned de vassa kanterna från vilken som helst extrem ideologi, religiös eller politisk.

Om inte barnen till dessa skrämmande, fanatiska muslimer blir fullständigt sekulariserade av att utsättas för all denna superhelylleliberala trädkramar-jargong så vet jag inte när och var de blir det! Om barnen är vakna ens under en tiondel av timmarna så borde det åtminstone så ett frö av tvivel i dem. Eller hur, Olli Immonen?

Jag vet personligen att fröet till mitt tvivel på gudars existens såddes tidigt i grundskolan då jag fick höra om att det finns si och så många olika religioner i världen, ”och de kan ju inte alla ha rätt – i så fall, tänk om de alla har fel?”

Hur kan ni som är rädda för att islam tar över Finland och världen ens drömma om att sumpa chansen att pränta in den här sortens tänkande i barnen till muslimska föräldrar? Det är ju precis vad ni gör när ni vill stöta bort dem, raka vägen i famnen på IS eller vilka extrema fanatiker som än styr i deras hemtrakter!

Var tror ni att det är sannolikare att barnet till en muslim lär sig sekulära, västerländska sätt att tänka och gör uppror mot sina föräldrars världsbild, i Bagdad eller i Pargas? Vad tror du, Teuvo Hakkarainen?

Och härnäst: världen!

En helt annan femma är sedan det att till vilken grad skriver du, Teuvo, och dina partikamrater själva under det som står i läroplanen. Har ni på riktigt bekantat er med vad det står där?

Jag rekommenderar att ni gör det. Den är ett av våra viktigaste dokument och den har fått mycket beröm utomlands, den kunde vara en av våra främsta exportartiklar. Den och föräldraförpackningen. Ni letar ju hela tiden efter nästa Nokia. Nå, här är den!

Fast för mig personligen räcker det sist och slutligen att läroplanen är ett sund och trygg vägkarta för min son att följa under de kommande åren.

Men om den samtidigt irriterar en eller annan fanatiker, inklusive den inhemska, infödda sorten, så vad är bättre än det?