Bokrecension: Att acceptera sorgen, inte bära den som ett ok

Under många år levde författaren Henrika Ringbom med sorg och bekymmer, sjukdom och död. I boken elden leende skriver hon om hur en resa till Japan lärde henne att leva med katastrofer och traumatiska erfarenheter.

Vintern 2008 står Henrika Ringbom framför några träsnitt på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. Träsnitten är gjorda av två av Japans främsta konstnärer, Katsushika Hokusai (1760-1849) och Utagawa Hiroshige (1797-1858).

Henrika Ringbom blir totalt betagen och drabbad av konstverken eftersom hon så väl känner igen sig:

”Bilderna överrumplade mig genom att tala om min egen livssituation, just den som jag hoppats få en respit från.”

I träsnitten fastnar hon för bärarna som kånkar på både varor och människor på den mödosamma kustvägen mellan Edo (dagens Tokyo) och Kyoto. De seniga och kraftiga bärarna stretar fram i skymning och hård blåst, de pulsar fram i knähöga snödrivor och trotsar regnet som öser ner. Vilotiden är begränsad och vägen tillsynes oändlig.

Under en längre tid har Henrika Ringbom fått axla många sorger och bekymmer, och hon är smärtsamt medveten om att den tunga tiden inte skulle vara över på en tid än. Sedan en tid tillbaka fördelar Ringbom nämligen sin tid mellan en döende moster i Stockholm och sin egen dementa far som ligger på långvården.

Framför tavlorna på Ateneum börjar dock en tanke gro och fyra år senare äntrar Henrika Ringbom flyget till Tokyo för att resa till sina drömmars Japan - inte minst för att ”vandra längs samma väg som de seniga männen på träsnitten. Hem från resan hoppades jag vända med ett bagage som vägde lättare än det jag bar på när jag gav mig av.”

För tre år sedan gav Henrika Ringbom ut diktsamlingen Öar i ett hav som strömmar där det ingår en svit inspirerad av Hiroshiges bildserie ”Femtiotre raststationer vid Tokaido (scener från landsvägen mellan Edo och Kyoto)”.

Diktsviten handlar om de sista dagarna i moderns liv och Henrika Ringbom sitter vid mammans dödsbädd.

Henrika Ringboms mamma dog i bröstcancer vårvintern 2002, och några veckor senare lät Henrika Ringbom undersöka sig själv – med den påföljden att hon två veckor senare själv låg på operationsbordet. Även hon hade insjuknat i bröstcancer.

Ett livslångt intresse för Japan

Henrika Ringboms intresse för Japan vaknade tidigt. När hon var sju år gammal dog hennes farfar stilla i sin säng medan hennes far satt på ett flygplan till Japan där han skulle delta i en konferens. Med sig i kappsäcken hem hade fadern ”en underskön turkos sidenkimono i ett färggrant mönster med fåglar och pioner och stiliserade moln”.

Länge trodde hon att Japan skulle förbli en dröm, en fantasi, ”en fjärran ort som jag kunde projicera min längtan på, en underbar plats fylld av smäckra människor med en tillbakahållen estetik, stark känsla för naturen och ett vänligt och smidigt umgängessätt.”

Och i början av 2000-talet började Henrika Ringbom allt mer rikta in sig på Indien – hon hittade yogan, läste in sig på Gandhi och ickevåld, och plötsligt framstod Japan mindre och mindre intressant.

Men – såväl utställningen på Ateneum som den genomgångna cancerbehandlingen fick Henrika Ringbom att tänka om.

Att lära sig leva med katastrofer

”Är det någon mening med att resa för att uppleva sådant som man kunnat föreställa sig? / Upplever man någonsin någonting som man kunnat föreställa sig?” frågar sig Henrika Ringbom i inledningen till den nyutkomna boken elden leende som bär underrubriken ”Berättelse från en resa till Japan”.

Resan var ursprungligen planerad att gå av stapeln våren 2011, men jordbävningen och kärnkraftsolyckan i Fukushima ändrade på resplanerna.

Noteras kan att författaren Pirkko Lindberg för sin del reste runt i Japan hösten 2013 för att forska i livet i Japan efter kärnkraftsolyckan i Fukushima, och sina intryck redogör hon för i reportageboken Fukushima för evigt.

I mars 2012 kommer Henrika Ringbom så äntligen iväg. ”Väntetiden” har hon ägnat åt att läsa in sig på Japan och den japanska mentaliteten fascinerar henne. I skenet av förödande jordbävningar verkar det nämligen som om japanerna har en konkret och mental beredskap för återkommande och oförutsedda katastrofer. Man är helt enkelt ständigt medveten om eventuella hot och man lär sig leva med osäkerheten. Man lär sig också samla sig, komma igen och skapa mening i förödelsen, konstaterar Henrika Ringbom.

Resan till Japan blir ett sätt för Ringbom att försöka närma sig det japanska sättet att förhålla sig till oförutsedda händelser, att försöka lära sig att acceptera livets flyktighet och att i högre grad lära sig att ta vara på stunden.

Det har gått tio år sedan hon opererades för bröstcancer och är numera friskförklarad – men det har tagit lång tid för henne att förlika sig med det som hänt, att våga lita på att livet bär.

Att ta steget in i tavlan

Mötet med verklighetens Japan blir omvälvande och till en början är det svårt att ta in alla intryck som väller emot en – mycket är så annorlunda, förvirrande, oväntat och t.o.m. obegripligt. De förväntade känslorna av lycka och glädje får stå tillbaka för känslor av ångest och rädsla.

Ett av målen med resan var att vandra längs samma väg som bärarna på de japanska träsnitten stretade fram på, att göra tavlan till sin och att träda in i det landskap som förhoppningsvis skulle komma att hjälpa henne att förstå och försonas med smärtsamma erfarenheter och upplevelser i livet.

Henrika Ringbom fick dock avstå från att gå kustvägen mellan Edo/Tokyo och Kyoto eftersom den idag är begravd under bebyggelse, motorvägar och tågbanor. Istället begav hon sig till Kisodalen i inlandet där delar av den medeltida vandringsleden finns bevarad.

”Jag vill gärna tro att mina joggingskor nu beträder samma stenar som de knotiga bärarnas sandaler på Hiroshiges tid. Men alla tankar på träsnittens bärare skingras fort. Vägen för mig ner till en landsväg där bilar och långtradare susar fram, och in på privata bakgårdar där jag kryssar mellan parkerade bilar och cyklar, vedstaplar, skottkärror, gasflaskor och trädgårdsredskap. För det mesta går jag ändå inne i en mörk, tät skog.”

”Pilgrimsvandringen” i Kisodalen blir inte den kontemplativa upplevelse som Ringbom tänkt sig där och då – men i efterhand inser hon att vandringen trots allt tjänade sitt syfte. Liksom hela resan till Japan.

En trösterik berättelse

På samma sätt som en annan Japanentusiast, författaren Zinaida Lindén, förmår levandegöra den japanska verkligheten för sina läsare blir Henrika Ringboms odyssé också, och inte minst, en mångskiftande inblick i den japanska kulturen, religionen och vardagen.

elden leende är en på många sätt trösterik och hoppingivande bok där Henrika Ringbom rannsakar sig själv, sina känslor och sina upplevelser utan att väja för smärtpunkterna och sårigheterna.

Boken är ett vittnesmål om hur man kan gå vidare – inte nödvändigtvis genom att lämna det förflutna bakom sig, utan snarare genom att förmå närma sig ”det stumnade och skadade”, att bära det med sig utan att bli nedtyngd och utmattad.