Lasse Grönroos: Jag har föräldramötesfobi
Det talas mycket om vikten av att engagera sig i sitt barns skolgång. September är föräldramötenas högsäsong. Men liksom alla sociala situationer där människor som inte känner varandra från tidigare ska samsas och diskutera så finns det risk för att det inte går så smidigt som det borde. Alla kan inte vara lika talföra, upplysta eller insatta även om var och en säkert nog bryr sig om barnets bästa.
Nu har jag aldrig varit på ett föräldramöte i skolan, så jag talar inte med någon som helst djup livserfarenhet om det här ämnet. Och konstigt skulle det ju i och för sig vara om jag hade sprungit på föräldramöten innan jag har barn i skolådern. Men den dagen kommer. Förr eller senare ska man sitta där med fötterna inklämda i en pulpet avsedd för sjuåringar. Eller ska man? Har de ens pulpeter längre eller använder de bara Snapchat?
Men om jag har förstått saken rätt så handlar det alltså om att engagera sig. Om att visa att man är intresserad och bryr sig om sitt barns skolgång och framförallt om att skapa nätverk.
Lättare sagt än gjort om man som jag är av den folkskygga sorten med för litet extra tid. Som har nollkoll på den nya läroplanen alla talar om. Som dessutom ofta är skeptisk till nya människor och har inställningen att andra människor minsann först får bevisa att de är bra typer, innan man förbinder sig till att samarbeta med dem.
Att sedan sitta på möte och lyssna på käbbel om veganalternativ i matsalen, genusmedveten slöjd eller behovet av etiskt odlade krukväxter i aulan kan driva en till vansinne. Man kanske bara vill veta vad skolan tänker göra åt den där lilla ligisten som kastar de andra barnens mössor upp i trädet varje rast. Där blir man lätt överröstad, nedröstad och lämnad åt sitt öde.
Jag misstänker att det kan gå på samma sätt som på husbolagsmötet och båtklubbens talko. Hartikainen som brukar gå och fiska med Liimatainen på helgerna drar inside-skämt med båtklubbspolarna medan de lägger nytt tak på klubbhuset medan undertecknad får kratta bakom vedlidret. Med en vag känsla av att de skrattar ÅT mig istället för MED mig när de räcker mig en litet för kort plastkratta.
Det här vill man ju inte vara med om som förälder på föräldramötena. Så för att visa mig på styva linan, trots att jag har knäna under hakan där jag sitter i barnets pulpet, önskar jag att ni som har gått på föräldramöten delar med er av era erfarenheter.
Vad ska man alltså göra och vad ska man inte göra? Vad händer ens på de här föräldraträffarna? Finns det olika slags "typer" av föräldrar man kan identifiera? Varför lönar det sig att engagera sig och vilka är fallgroparna? Hur ska man få en slapp pappa som undertecknad att visa litet större intresse för det här?
Var med och skapa en guide "for dummies" som vägledning för alla som inte ännu gått på föräldramöte. Dela med dig av dina erfarenheter om föräldramöten! Hur borde de se ut för att engagera föräldrar? Du kan skriva i kommentarsfältet eller använda formuläret som skickas till oss. Guiden publiceras senare på svenska.yle.fi.