Filmrecension: Kärleksfullt om 70-talskollektiv

Sexton år efter Lukas Moodyssons svenska Tillsammans dyker Thomas Vinterberg ner i livet i ett danskt kollektiv. Och även denna gång landar vi i frågan: är det möjligt att dela allt?

Världen är insvept i varma höstfärger den dag då arkitekten Erik (Ulrich Thomsen), journalisten Anna (Trine Dyrholm) och deras dotter Freja (Martha Sofie Wallstrøm Hansen) inspekterar det stora huset i det respektabla kvarteret i utkanten av Köpenhamn.

Huset är ett arv och tänkt att gå direkt till försäljning – men är det verkligen den bästa lösningen? Skulle inte dessa öppna rum kunna bana väg för ett öppnare sinne? Skulle det inte vara en bättre idé att dela skönheten och boendekostnaderna med andra frisinnade individer?

Skulle inte livet bli mer spännande på det viset?

Tio små människor – en stor dröm

Huset utgör basen för den dröm som Anna och Erik snart delar med karismatiske Ole (Lars Ranthe), romantiska Mona (Julie Agnete Vang), missanpassade Allon (Fares Fares), studenten Emma (Helene Reingaard Neumann), samt kollektiv-veteranerna Steffen (Magnus Millang) och Ditte (Anne Gry Henningsen) och deras sjuklige son Vilads (Sebastian Grønnegaard Milbrat).

En dröm om gemenskap.

Och detta i ett hus där det rimligen borde finnas rum för alla i både bokstavlig och symbolisk mening, närmare bestämt 450 kvadratmeter av utrymme. Men det visar sig snart att varken stora fönster eller hisnande takhöjd hjälper den som känner sig förbisedd. Tvärtom hittar sorgen och desperationen många vinklar och vrår att gömma sig i.

Eller för att citera Erik som inledningsvis är skeptisk till husets volym: "att bo tillsammans är att lägga märke till varandra, att se och höra varandra".

Helt fel har han inte. Efterhand verkar det allt svårare att verkligen se varandra och de inledningsvis så glada veckomötena fylls snart av allt obekvämare anmälningsärenden.

Och den avslappnade lycka som präglar gängets nakna simtur i början av filmen övergår allt oftare i emotionella kallsupar.

Inbjudande och ombonat

Både när det gäller estetiken och atmosfären är Kollektivet en film man som betraktare genast är beredd att flytta in i. Färgskalan är varm och mjuk, gemenskapen innerlig och glad.

Den uppenbara nostalgifälla eller överdrivna fokusering på yttre aspekter som alltid öppnar sig för den som vill skildra 70-talet lyckas Vinterberg huvudsakligen parera. Visst sitter detaljerna, hänvisningarna och musiken exakt där de skall - men de tar aldrig över, stjäl inte uppmärksamheten från det som sker på handlingsplanet.

Och efter kilometervis av filmer om vilsna singlar som pratar om sex, drömmer om evig ungdom och blir höga på konsumtion känns det väldigt befriande med ett handlingsplan befolkat av vuxna människor som drivs av något annat. Även om de förvisso också både pratar om och har ett... tja, färgstarkt sexliv.

Det komplicerade 70-talet

När Lukas Moodyssons Tillsammans hade premiär år 2000 var det vissa som ansåg att filmen förlöjligade de vänsterintellektuella strävanden som utgjorde filmens resonansbotten. När det gäller Vinterberg har den typen av reaktioner hittills inte gjort sig hörda. Åtminstone inte särskilt högljutt.

För min del är filmens enda problem att utgångsläget är maffigare än vad kontentan blir - i slutändan landar vi nämligen helt enkelt i den enskilda individens emotionella kris och oförmåga att se bortom det egna begäret.

Men denna invändning till trots är Kollektivet en film jag kommer att se igen - inte minst för att den väcker en längtan efter alla dessa goda föresatser. Som drömmen om det delade hemmet som ett led på vägen mot större gemenskap och en helare värld. Typ.