Att hitta galenskapens språk

Johanna Holmström skriver om den kvinnliga galenskapens historia. Hennes kommande roman utspelar sej på det historiska Själö mentalsjukhus för kvinnor - men hon vill frångå den alltför ofta förekommande sexualiserande tonen i fiktiva skildringar av kvinnors mentala ohälsa.

- Kvinnans galenskap har alltid varit en annan än mannens. Den är mer förknippad med kropp och sexualitet.

Det säger författaren Johanna Holmström, vars kommande roman behandlar den finländska kvinnans galenskapshistoria. Boken är fortfarande under arbete, just nu under uppsyn av redaktör Sara Enholm Hielm och utkommer förhoppningsvis nästa år på Förlaget.

- Det är mycket intressant att vi idag har ett sånt behov av att genast diagnostisera all psykisk obalans - speciellt hos kvinnor, som statistiskt diagnostiseras i mycket högre grad än män, säger Holmström.

Hon vill genom litteraturen undersöka vad det här beror på. Enligt henne har det delvis att göra med att kvinnor oftare söker hjälp än män - mansrollen kanske inte på samma sätt tillåter tecken på svaghet eller sjukdom. Samtidigt finns det en historisk rädsla för kvinnlig oberäknelighet som är starkt knuten till sexualiteten och reproduktionen.

Fridfulla Själö med en mörk historia

För ett par år sen började Holmström researcharbetet med att helt enkelt googla kvinnligt vansinne. Via sökningen kom hon in på Jutta Ahlbeck-Rehns doktorsavhandling “Diagnostisering och disciplinering, Medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889-1944”. Det var då det sa klick.

Själö är en ö i Nagu skärgård där det år 1619 grundades ett hospital för spätelskesjuka, som senare blev Finlands första statliga mentalsjukhus. Det var verksamt ända till år 1962, de sista 70 åren som mentalsjukhus endast för kvinnor. Där placerades mest såkallade hopplösa fall och kvinnliga mentalvårdspatienter med kriminell bakgrund. Kvinnorna hade i regel väldigt lite kontakt med omvärlden. All post lästes och i vissa fall hände det till och med att patientbrev konfiskerades. De allra flesta som skickades till Själö skulle aldrig mera åka därifrån.

Självklart åkte Holmström till Själö och det gamla sjukhuset, som numera fungerar som Skärgårdshavets forskningsinstitut vid Åbo universitet.

- Idag är Själö är en vacker paradisö, kontrasten känns enorm mellan den vackra nästan kulissartade omgivningen och det som pågick inuti mänskorna som skickades dit och levde isolerade från resten av världen, säger hon.

Holmström tillbringade tre nätter i en gammal sjukhuscell och försökte känna efter vad som kunde ha rört sej i huvudet på de kvinnor som varit intagna där och sovit i samma rum. Det var nervöst, vilka känslor och tankar skulle dyka upp under natten i den kusliga historiska omgivningen?

- Det var lite av en besvikelse, jag kände bara att det var väldigt, väldigt fridfullt, medger hon.

Friska och sjuka känslor

Projektet kändes enormt, det finns faktiskt en hel del konstnärer som försökt sej på att beskriva och förstå Själös historia, denna fläck i vårt lands mentalvårdshistora. Men ämnet är halt och slipprigt. För Holmström blev det ett uppehåll på ett helt år, under vilket hon istället skrev spänningsromanen Hush Baby - för att helt enkelt vila tankarna på ett mera lättilgänligt tema. Men kvinnorna på Själö fanns kvar nånstans i bakhuvudet, och så småningom började tre fiktiva romanpersoner ta form. Hon jämför processen med sin tidigare roman Asfaltsänglar, som också tog flera år i anspråk och krävde ett visst avstånd.

- Jag behövde distansera mej från upplevelsen av det fysiska Själö. Först sen kunde jag börja skriva.

Den nya bokens huvudpersoner är två mentalvårdspatienter från olika epoker, samt en vårdare på Själö, som alla delvis är inspirerade av historiska fakta och patientjournaler. Men vad krävs det av en författare för att komma in i huvudet på karaktärerna? Hurdana stämningar måste man sätta sej in i och hur påverkas det egna psyket?

Holmström har i arbetet utgått från känslor hon är bekant med. Hon menar att det finns likheter mellan “friska” och “sjuka” känslor. En viss labilitet som ändå inte slår ut i psykos, tankar om att göra sina barn eller sej själv illa, perioder av depression eller tonårsångest. Känslor som hon i viss mån kan känna igen sej i och som hon sedan förstorat i texten.

- Det är fascinerande att skriva om mänskor som gjort “onda” handlingar. Men visst blev jag också själv ganska deprimerad under vintern då jag höll på och skrev som mest, säger hon.

Överlag tror Holmström att mänskor som har upplevt mörker och svårigheter har förutsättningar att skapa bra konst, men att det är väldigt svårt att vara kreativ om man är mitt inne i en kris.

- Jag måste nog vara ganska stabil för att skriva.

Diagnostisering och sexualisering

Själv har hon vägrat att använda psykofarmaka, även om läkare gärna velat skriva ut mediciner då hon sökt hjälp till exempel i samband med en svår fas i en relation. Hon tror att vi är alltför rädda för de stora känslorna, istället för att låta dem komma och handskas med dem.

- Förr hade folk till exempel sorgetid på ett år då någon i familjen dog. Ingen förväntades bete sej som vanligt nästa dag på jobbet.

Speciellt mycket förväntningar läggs på hur kvinnor ska bete sej. Då blir det också lättare att avfärda all psykisk obalans som en sjukdom, menar hon. Det har alltså att göra med strukturer. Kvinnor har genom historien förväntats vara i “gott skick” för att kunna uppfylla sin plikt, alltså föda barn och sköta dem. Holmström tror att till exempel en stor del av hysterin helt enkelt var ett uttryck för borgerlig frustration.

Då hon gick igenom Själökvinnornas diagnoser, märkte hon att en stor del av dem handlade om just stora känslor. En moder som dött, hjärtesorger, sexuellt utnyttjande. Känslor som inte längre gick att hantera. Det var förstås lättare för omgivningen att isolera sådana personer. Eller medicinera dem, så som idag, istället för att gå den “svårare” vägen och verkligen jobba med sej själv, gå i terpi och hitta orsaker till och lösningar på problemen, funderar hon.

En annan aspekt är hur kvinnligt vansinne har behandlats i fiktionen - där just hysterin men också andra galenskapsskildringar ofta görs på något sätt sexiga.

- Jag vill komma bort från den här romantiserande bilden och visa att det inte finns något sexigt i kvinnors psykiska ohälsa.

Hittills går hennes roman under arbetsnamnet Tystnadens arkeologi. Det är ett begrepp som filosofen och idéhistorikern Michel Foucault (som bland annat skrivit om vansinnets historia) har myntat. Foucault menar att den moderna, förnuftiga mänskan inte längre förstår vansinnets språk och att vansinnet därför blir förbisett eller förbjudet, alternativt tvingas manifesterar sej genom att ta förnuftets form och därmed fjärmas från sej själv.

Via denna tystnadens arkeologi vill Johanna Holmström öppna upp det kvinnliga vansinnets historia.

- Den som undersöker galenskapen kan hitta dess språk under alla lager av tystnad.

I augusti uppmärksammar Svenska Yles kulturredaktion relationen mellan konst och psykisk ohälsa. Lördag 27.8 kan man besöka Radioteaterns installation "Röster ur själarnas rum" på Lappvikens sjukhus i Helsingfors mellan 12-16.