Kvinnan i konsthistorien - Om skönhetsideal och bildkonst
Det talas mycket om hur skadliga dagens skönhetsideal är. Men varifrån härstammar de här utseendenormerna som framför allt kvinnor tvingas förhålla och anpassa sej till? För det finns en röd tråd, då man ser på kvinnobilden igår och idag.
Det här är en genomgång, eller ett svep, av representationen av kvinnan genom konsthistorien.
Den fokuserar enbart på det västerländska och europeiska perspektivet, vilket i och för sej är dumt eftersom “idealkvinnan” har sett totalt annorlunda ut på andra håll i världen.
Samtidigt är det här ändå en version av det kanon som påverkar vår europeiska visuella kultur än idag, på gott och på ont.
Venus från Willendorf, ca 29 000 f.Kr.
Venusfigurerna
Venus från Willendorf är en av de första kanoniserade avbildningarna av kvinnokroppen och härstammar troligen från kring 29 000 år före vår tideräknings början. Man vet väldigt lite om själva verket, som är en staty på endast 11 centimeter, en såkallad idol.
Eftersom de organ som förknippas med reproduktion har framhävts, antas det att hon är en fertilitetssymbol av något slag.
I seriealbumet Kunskapens frukt skriver Liv Strömquist såhär:
“Framvisandet av vulvan går EXTREMT långt tillbaka i vår kultur. På de allra äldsta bilderna och föremålen som hittats på jorden vimlar det av vulvor. (...) En irriterande vana hos arkeologer är att döpa dessa figurer till “Venus” - och på så sätt associera dem till kärleksgudinnor. (...) Mycket tyder dock på att vulvasymbolen hade en mycket bredare existentiell innebörd.”
Hon fortsätter:
“Alltså det finns ju en massa teorier. Men två saker är ju ändå UPPENBARA:
Att vulvan - under den här tiden (på grund av att den hittats i gravar och tempel) var EN DEL av det sakrala/andliga/existentiella, och inte - som det senare blev - att vulvan ansågs stå i MOTSATS till det sakrala/andliga/existentiella.
Att folk inte hade samma slags panik kring vulvan som den som utvecklats på senare tid.”
Antiken (ca 700 f.Kr. - 600 e.Kr.) - gudinnestatyerna
Under antiken dyrkas kvinnliga gudinnor sida vid sida med de manliga gudarna.
Erotiken är deras gåva till mänskligheten. Via gudinnestatyerna speglar konsten ett tydligt kroppsideal.
Venus från Milo är en grekisk skulptur som dateras till ca 130 f.Kr. och föreställer kärleksgudinnan Afrodite.
Maria Lactans, Finströms Kyrka (Åland), väggmålning från senare halvan av 1400-talet - Foto: Elina Räsänen
Medeltiden (ca 400 - 1500 e.Kr.) - Jungfru Maria
I takt med kristendomens utbredning trängs de kvinnliga gudinnorna åt sidan. I princip all konst från den här tidsperioden är kristen konst, “vanliga” kvinnor avbildas inte. Jungfru Maria är ändå länge central, i och med undret med Jesu födelse, likaså en del andra kvinnliga helgon.
I vissa av verken kan man idag läsa in erotiska undertoner (så som Maria Lactans). Elina Räsänen, universitetslektor i konsthistoria vid Helsingfors universitet, förklarar att den medeltida synen på sexualitet är en helt annan än den vi har idag. Därför är bilder av Jungfru Maria med bara och mjöksprutande bröst inte ovanliga i sin kontext (dessutom har mjölken teologisk betydelse som är jämförbar med Jesu blod.)
- Nakenhet kopplas inte ihop med sexualitet, utan ses som en symbol för själva livets början. Jungfru Marias kroppslighet är självklar under medeltiden, säger Räsänen.
De facto har Jungfru Maria genom tiderna setts som viljestark och porträtterats i en aktiv roll, inte alls så mild och from som vi gärna tänker på henne idag. Till exempel kan hon strida mot djävulen och befria mannen, i kontrast till dagens Madonnabild som är mycket snävare. Enligt Räsänen är hela Madonnabegreppet en missvisande term och en efterhandskonstruktion, som grundar sig på 1800-talets italiencentrerade konsthistorieskrivning.
Räsänen påminner också om den nakna och blottade Jesus. Till exempel på 1300-talet talas det mycket om Jesus moderlighet, han porträtteras som svag och hjälplös med drag som idag anses feminint kodade.
- Konstvärldens bild av av en Muskeljesus kommer in i registret först långt senare, säger Räsänen.
I och med reformationen och Martin Luther flyttas det religiösa fokuset till enbart bibliska berättelser och från 1600-talet förminskas Marias roll till den sörjande modern. Så småningom suddas alla helgonberättelser ut och vi glömmer till sist bort också Jungfru Maria, även om hon finns kvar i folkminnet och traditionerna till långt in på 1800-talet. (Inom katolicismen avbildas kvinnliga helgon fortfarande.)
Under medeltiden ses människokroppen som något tillfälligt. På grund av den dualistiska världsbilden (kropp vs förnuft) är realismen inte viktig - konsten består mest av exakt likadana gubbar på rad. Det viktiga är alltså inte hur karaktärerna ser ut, utan vad de representerar.
Men under senmedeltiden återuppväcks antikens ideal med människan i fokus. Det är fortfarande bibliska händelser som porträtteras, men nu de kan utspela sig i vanliga medeltida städer bland vanliga kvinnor och män.
Jämfört med dagens visuella kultur där vi lever i ett överflöd av bilder, utsätts den medeltida kvinnan för väldigt få intryck. Det är inte förrän uppfinningen av boktryckarkonsten på 1400-talet och i förlängningen den allmänna pressens genomslag på 1800-talet som vanliga mänskor exponeras för bilder i sin vardag. Kyrkan är länge det enda stället där kvinnor ser bilder på andra kvinnor.
Caravaggio, Judith halshugger Holofernes, 1598-1599
Renässansen (ca 1400-1600) - Caravaggio-realismen
Nu är människan i fokus, kroppen är något som verkligen avbildas. Kvinnobilden är realistisk, om än väldigt idealiserad, till och med i högre grad än under antiken.
Det handlar fortfarande om kyrkokonst, bibliska händelser och helgon. Till kanon hör Caravaggio-realismen, som porträtterar bibliska händelser placerade i vardagliga miljöer och via “vanliga” mänskor.
Manierismen (från ca 1520-talet)
Under senrenässansen uppstår manierismen, en extrem version av renässansens ideal med långa smala armar och ben - men ännu mer överdrivet, till och med förvrängt.
Manierismen kan ses som en reaktion mot högrenässansens ordning och perfektion, men också som ett försök att imitera till exempel Michelangelos virtuositet. Förenklat kan man säga att det är mycket yta och lite innehåll.
Rubens, De tre Gracerna, 1636-1639
Barocken (ca 1500-1700) - Rubens mulliga kvinnor
Under barocken är trindhet och mullighet ett tecken på välstånd - också konsten är en klassfråga. Målningarnas runda kvinnor symboliserar också fertilitet, då det anses lättare att föda barn om man inte är pinnsmal.
Både antikens och renässansens idealiserade kvinnobilder, som är slankare än barockens fylliga kvinnor, kan ändå tyckas mulliga jämfört med dagens extremt smala skönhetsnormer!
1600-talets genremåleri - Vermeer
Nu tar konsten ett kliv från de religiösa motiven till bilder från vardagslivet.
I genremåleriet framförallt i Tyskland och Nederländerna porträtteras kvinnorna som en självklar del av befolkningen.
Det är fortfarande de mulliga kvinnornas tid med bröst som hänger ut ur klänningar, fester och dekadens.
Johannes Vermeers oljemålning Kopplerskan föreställer en scen från en bordell.
Rokoko (medlet av 1700-talet) - privat kontra offentligt
Nu börjar kvinnoidealet bli betydligt smalare. Det är mycket peruker, tyll, silke och siden. Könsrollerna går ganska långt ihop, visuellt är det inte så stor skillnad mellan män och kvinnor.
Däremot avbildas de i vitt skilda situationer: männen som aktiva, till exempel på jakt, medan kvinnorna mest syns i en mer passiv roll i hemmet där de sensuellt sitter och syr eller läser en bok. Fördelningen mellan det aktiva/offentliga/manliga och det passiva/privata/kvinnliga befästs.
1800-talet - modeindustin och industrialiseringen
Från och med 1800-talet gör modeindustrin på allvar framfart i västvärlden. I och med moderniseringen och industrialiseringen sker en viss emancipation, dvs frigörelse, av kvinnan.
Konsten reagerar reaktionärt på detta och porträtterar ytterst få fria kvinnobilder. Istället syns kvinnan i stillsamma interiörer där hon sitter som ett objekt. Till exempel Carl Larsson (se: nationalromantiken!) målar akvareller av det idylliska familjelivet med väldigt traditionella könsroller.
1880-talets realism - Albertine
Mot slutet av 1800-talet lyfter realismen fram de sociala jämställdhetsproblemen också inom konsten.
Den norska författaren och konstnären Christian Krogh agiterar till exempel för de prostiuerades sociala och samhälleliga rättigheter i romanen Albertine och målningen I polisläkarens väntrum med samma tema.
1800-talets hysteribilder
Konstnärer som Munch och Strinberg älskar att hata den “dysfunktionella” kvinnan. Den kvinnliga galenskapen fascinerar och irriterar. Hur ska kvinnan kunna ha vettiga åsikter om hon är så nyckfull?
99 procent av konstnärerna som porträtterar kvinnlig hysteri är förstås män. Kvinnan ses som skör jungfru eller galen vampyr, alternativt som gammal änka.
Akseli Gallén-Kallela, Aino-triptyken, 1891
Nationalromatiken - den blonda nordiska kvinnan
Under nationalromantiken mot slutet av 1800-talet och i Finland i början av 1900-talet i sker en återgång till bilden av idealkvinnan. Nu skapas verk med ett klart syfte - byggandet av nationen och det nationella människoidealet.
Blondhet och blåögdhet blir en särprägel i Norden, och konsten får en särkild roll i det nationella identitetsskapandet. Kvinnor målas idealiserade i en likaledes idealiserad nordisk natur. Nationalismen blir kroppslig.
Under den här tidsperioden är konsten i Finland fortfarande mycket realistisk. Det handlar om folkbilder och realism.
Då Finland blir självständigt används kvinnan som instrument i nationsbildandet, så som Lex-gudinnan som ingår i bronsstatyn över Alexander II på Senatstorget i Helsingfors.
Det blir också ett stort rabalder kring statyn Havis Amanda - en kvinna kan ju inte porträtteras naken på en offentlig plats!
Det finns förstås kvinnliga konstnärer som är öppna med sin egen sexualitet i konsten, jämfört med 1800-talet då kvinnor bara fick hålla på med såkallat dekorationsmåleri, alltså blommor och stilleben. Många av dem tvingas ändå flytta utomlands för att på allvar kunna idka sin fria konst.
1920-talets pojkflickor
För att kunna frigöra sej från objektspositionen i hemmet, det vill säga det som anses “kvinnligt”, måste bilden av kvinnan bli mer “manlig”. Till exempel använder sej Ford av reklam där kvinnor ses bakom bilratten, som aktiva i den offentliga sfären som tidigare varit reserverad för mannen.
1920-talets smalhetsideal är alltså direkt kopplat till den manliga kroppen som överlägsen den kvinnliga.
Detta är den pojkaktiga kvinnans guldålder, som inom modevärlden förkroppsligas av Coco Chanel.
Modernismen (sent 1800- och tidigt 1900-tal) - Pablo Picasso
Från och med slutet av 1800-talet får också den abstrakta konsten och modernismen vind i seglen, nu vill man bort från att avbilda den faktiska världen, kroppen blir mindre viktig igen.
Pablo Picasso tar fullständigt avstånd från tidigare västerländska bildkonventioner och presenterar en helt ny slags målarteknik - och erotik.
Dadaismen (1916-1923) - Hannah Höch
En av de vikitgaste inriktningarna inom modernismen är dadaismen, som problematiserar det rådande smala kroppsidealet och objektskapet, men också industrialiseringen, kapitalismen och framförallt kriget.
Den tyska konstnären Hannah Höch skapar till exempel makabra bilder med collageteknik som en protest mot skönhetsnormerna.
Egon Schiele, Kvinna med gröna strumpor, 1917
Expressionismen (1900-talet)
Typ alla expressionister är män. De tar mest ställning emot Andra världskriget.
Egon Schieles målningar och teckningar avbildar ofta förvridna kvinnokroppar i starka färger och med markanta sexuella övertoner.
Popkonsten i USA (sent 1960-tal)
Efter den abstrakta expressionismen får popkulturens naivistiska visuella språk ta plats också inom högkulturen. Det är hypersexualiserat, glansbildsaktigt och inspirerat av porrindustrin. Artister som Andy Warhol, Jeff Koons och Damien Hirst blir hela folkets hjältar. (De styrs långt av pengar.)
Niki de Saint Phalle, Les Trois Graces, 1995-2003
Nyrealismen (medlet av 1950-talet) - Niki de Saint Phalle
Nyrealismen kan ses som den franska motsvarigheten till popkonsten. Den fransk-amerikanska konsntären Niki de Saint Phalle (1930-2002) riktar skarp kritik mot det mansdominerade samhället och patriarkatet.
Hon jobbar själv som modell en tid och blir mycket medveten om skönhetsidealens destruktivitet. Hon hyllar kvinnokroppen samtidigt som hon tar ställning emot skönhets- och andra normer. Mest känd är hon för sina sina stora färggranna kvinnofigurer som kallas Nanas.
- De enorma självmedvetna amazonkvinnorna är fria aktörer som vill ta över världen, förklarar Jan Förster, chef för Helsingfors Konsthall, som i höst ställer ut Niki de Saint Phalles verk för första gången i Finland.
Enligt Förster blir de Saint Phalle ofta missförstådd och populariserad. Hon är ganska radikal för sin tid och hennes verk har ett mörker under den till synes färggranna ytan.
Hon är nästan militant feministisk, bland annat målar hon in färgkapslar i sina verk, som hon sedan skjuter med pistol så de exploderar. Symboliken i det är extremt stark.
- Hon spelar med dikotomin glitter och glans kontra dysterhet och monstruösitet. Det var hon som började med karamellfärgerna, långt före popkonstnärerna i USA. Många tror att hon hade blivit större än Andy Warhol, ifall hon varit man, säger Förster.
Även om hon räknas som nyrealist är hon själv noga med att frånsäga sig all slags kategorisering.
Nutidskonst (konstnärer födda efter 1960-talet brukar räknas hit)
Idag kan man tänka sig att en av konstens uppgifter är att utmana de rådande skönhetsidealen. Samtidigt återskapas de hela tiden av bland annat mode-, film- och underhållningsindustrin.
Den visuella kulturen vi omges av har en enorm kraft. Trots att vi människor på ett intellektuellt plan kan vara medvetna om att ideal och normer är just bara ideal och normer, påverkas vi ändå av dem. Ifall vi inte lever som eremiter i skogen utan tillgång till internet är vi hela tiden tvungna att spegla oss i dem.
Amalia Ulman grundar år 2014 ett instagramkonto som senare visar sej vara helt fiktivt. Hon låtsas vara en fashionista, postar selfies i glammiga hotellrum, går på skönhetsoperationer och så vidare. Allt är photoshoppat och/eller iscensatt.
Performansen öppnar en diskussion om kvinnobilden i sociala medier och om hur kvinnor porträtterar sig själva, samt om tron på sociala medier som sanningsenliga dokument. Det är också en kritik mot det konsumtionsinriktade kvinnoidealet, att shoppa sig till ett bra liv och en bra kropp.
Bildkonstläraren och frilanskuratorn Helena Björk fascineras av Ulmans projekt.
- Jag tycker det är superspännande att hon hittade på det här och att folk gick på det. Jag är själv intresserad av fiktion på sociala medier. Det är ju bara en bråkdel av en mänskans liv som syns via sociala medier, så allt är egentligen berättelser. Jag tror att det kommer att bli ännu vanligare att konstnärer använder sociala medier som uttrycksmedel.
Iiu Susiraja är en av våra mest kända nutidsfotokonstnärer, som ofta jobbar med självporträtt i vardagliga hemmamiljöer. De kan ses som både humoristiska och samhällskritiska, beroende på vad man läser in i verken.
Eftersom den här artikeln handlar om kvinnobilden, kan vi till exempel välja att se dem som ett långfinger till rådande trådsmala skönhetsideal. Eller som kommentarer till den tidigare nämnda indelningen i kvinnligt/privat kontra manligt/offentligt.
Helena Björk understryker bildernas lekfullhet.
- Susiraja leker med representationen av sej själv, av kvinnan, av vardagen.
Tärähtäneet ämmät, det vill säga konstnärsduon Katriina Haikala och Vilma Metteri, har bland annat samarbetat med ett antal designers för att skapa baddräkter, såkallade monokinis, för kvinnor som på grund av bröstcancer opererat bort ena bröstet.
Helena Björk säger att budskapet är tydligt. Monokiniprojektet går ända in i det offentliga utrymmet, där utgångspunkten är att kvinnor är sina kroppar och att kvinnokroppar ska ha två bröst, allt annat ses som undantag.
- De kvinnor som tackar nej till en bröstrekonstruktion, till exempel de som ställt upp i monokiniprojektet, står för ett radikalt normbrott, eftersom kvinnligheten så långt definieras genom fysiska attribut.
Slutligen påminner Helena Björk om att vi ofta vill kategorisera och skriva om konst som om den kunde betraktas som något objektivt - men allt handlar sist och slutligen om tolkning. Vad man ser, hur man ser det, vem det är som ser. Att bara kasta in ett verk i någon epok, så som den här artikeln gör, är att förenkla saker. Samtiden är komplicerad och vissa tendenser kommer att framträda tydligt först senare.