Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Captain Fantastic - Viggo Mortensen fascinerar som fanatisk farsa

Uppdaterad 07.03.2022 09:45.
Far spelar gitarr och dotter läser på trappan till ett enkelt hus.
Bildtext Ingen pappa von Trapp direkt. Viggo Mortensen handskas ledigt med både gitarr och jaktredskap i rollen som familjefadern med alternativa utbildningsideal.
Bild: Regan MacStravic

Captain Fantastic är ett underhållande och gripande drama som landar perfekt i en tid av prat om bildningskris, curlande föräldrar och allmän avsaknad av värderingar.

Det första bildsvepet leder oss in i en djup skog där vi följer en ståtlig hjort på jakt efter föda och vatten. Ur den sköna grönskan rusar plötsligt en hord av barn i olika åldrar fram – kamouflagemålade och högt skrikande.

Med några snabba grepp är hjorten avlivad och dagens måltid fixad.

Grattis - ni har just mött familjen Cash i deras hemmiljö. Pappa Ben (Viggo Mortensen) och hans sex barn lever nämligen på naturens villkor, avskärmade från den kommersiella, förljugna och destruktiva världen.

Men det innebär ingalunda att dagarna fylls av ett vegeterande vid lägerelden, nej här är det strikta rutiner och stram undervisning som gäller. Disciplin, flit, ärlighet, mod och kunskap – där har ni ledorden.

Och allt är frid och fröjd tills ett sorgebud tvingar den lilla enheten att möta den traditionella civilisationen. För vad händer då?

Ensidig marknadsföring

Captain Fantastic i regi av Matt Ross är ett utmärkt exemepl på en film där det inte lönar sig att basera sina förväntningar på vare sig filmens trailer eller på den bild som huvudsakligen används i samband med lanseringen.

Trailern antyder att det rör sig om ett sentimentalt familjedrama, planschen att det handlar om den typ av absurd komik som Wes Anderson brukar laborera med.

Filmplanschen till Captain Fantastic
Bild: Finnkino Oy

Visst får man anledning att plocka fram näsduken och visst uppstår det komiska situationer, men i det stora hela är detta ett seriöst drama med politiska undertoner.
Ett intrigbygge som väcker tankar om hur kunskap bäst förmedlas, om hur likhetstecken ofta sätts mellan livsstil och konsumtion och om var gränsen går mellan att fostra och att indoktrinera.

Kan starka värderingar övergå i svaghet?

Färgstarka personer

Med ett garde av idel färgstarka karaktärer kunde det hela lätt ha kantrat över i ett förlöjligande av det som skildras, men skickliga skådespelare och ett fungerande manus (av regissören Ross) gör att helheten hålls på rätt köl.

Visst blir motsättningarna stundvis övertydliga och visst plockas det en del billiga poäng på till exempel kristnas bekostnad, men det blir aldrig någon regelrätt glorifiering av pappa Ben. Han må vara lika bra på matematiska problem och litterära anlyser som han är på kampsporter och bergsklättring, men han har inte alltid rätt.

Och det inser både publiken och hans familj.

Alla sex barnen i familjen Cash möter pappa Ben med en anklagande blick.
Bild: Finnkino Oy

Vinnande Viggo

Mycket långt är det Viggo Mortensen som bär upp helheten på sina inte alltför späda axlar, men även de unga skådespelarna gör väl ifrån sig.

Speciellt fäster man sig vid George MacKay som den begåvade äldsta sonen och Shree Crooks som yngsta dottern Zaja - ett verbalt yrväder som helst går omkring naken.

Helt obetalbar är scenen då 8-åringen citerar och analyserar "Bill of Rights" inför de släktingar som anklagar Ben för att vara ansvarslös när barnen gått miste om en normal skolgång. Ett argument som kunskapsmässigt faller lite platt sedan den urbana sjätteklassisten tippat på att det hela har något med prissättning att göra.

När man skiljs från familjen Cash gör man det i ungefär samma sinnesstämning som man lämnar Thomas Vinterbergs Köpenhamnskollektiv - sorgsen över att även goda föresatser kan landa i svartvita lösningar, glad över att det trots detta finns de som inte är rädda för att omsätta sina ideal i praktiken.