Nu är Ingmar Bergman större än någonsin på teaterscenerna

I Stockholm samlar den tredje Bergmanfestivalen svenska och utländska föreställningar till en jättesatsning som också fungerar som ett genrep inför det Bergman100år-jubileum som arrangeras 2018 – då också Finland lär komma med på ett hörn. Festivalen invigdes med en utmanande uppsättning där utdrag ur en rad Bergmanverk möttes. Tyska Sebastian Hartmanns regi väckte delade känslor.

43 föreställningar, 15 seminarier, 10 utländska gästspel, samtal och möten. Förutom flera nya Dramaten-produktioner, hämtas gästspel från Tyskland, Holland, Belgien och Norge till festivalen som pågår fram till den 4e september. Förstås på Dramaten, som alltid var Ingmar Bergmans hemmaplan.

Tidigare har festivalen arrangerats med oregelbundna mellanrum, och med litet otydlig profil - kanske därför är den också så gott som totalt känd i Finland. Men i väntan på 100-årsjubileet har greppet skärpts, nu fokuserar man på Bergman-verk eller projekt som utgår från Bergman-filmer eller -idéer.

Nu verkar det också lätt att samla ihop ett festivalprogram med Bergman-föreställningar. Bilden är tydlig. Intresset för Bergman på en teaterscen är större än någonsin. Konstnären som i Finland framför allt är känd som den stora filmregissören, börjar allt mer erövra teaterscenerna också i sitt hemland.

Själv har jag tidigare tänkt att en Strindberg-festival skulle vara en mer relevant satsning i Sverige, men idag håller Bergman småningom på att köra förbi Strindberg. Årligen sätts ett femtiotal nya Bergman-produktioner upp runtom i världen, framför allt hans kammarspel (Höstsonaten, Persona, Efter repetitionen). Men det överlägset populäraste Bergman-verket på teaterscenerna idag är Scener ur ett äktenskap, som fortfarande lockar en stor publik. I Argentina lär en uppsättning av pjäsen ha dragit sammanlagt 150.000 åskådare!

Scener ur ett äktenskap gästar också den nu pågående festivalen, i en version av den spännande belgiska teatergruppen TG Stan.

Festival som en möjlighet att utmana traditionerna

I Norge har den redan etablerade Ibsenfestivalen betytt oerhört mycket för den norska teatern och framför allt för hur man ser på sin egen nationaldramatiker.

Något liknande hoppas den norska Dramaten-chefen Eirik Stubø att man i Sverige ska kunna åstadkomma med Bergmanfestivalen.

Kanske inleddes årets festival därför med Huset vid nattens ände, som totalutmanar teaterns stora scens traditionstyngda atmosfär, och skakar om kulisserna lika mycket som Kristian Smeds gjorde med sin Okänd soldat på finska Nationalteaterns stora scen för snart tio år sedan.

Regissören Sebastian Hartmann är ett känt och omstritt namn hemma i Tyskland. Hans postdramatiska dekonstruerande teaterestetik är provocerande och utmanande. I Stockholm hanterar han Bergmans verk och person på ett samtidigt respektlöst och respektfyllt sätt, och som utlänning behöver han inte heller bry sig om den aura av högstämdhet och traditioner som Dramatens stora scen brukar kunna tyngas av.

Pjästiteln syftar på Bergmans hus på Gotländska Fårö där Hartmann själv skrev stora delar av pjäsen. Här möts en hel rad av Bergmans verk och gestalter. Hartmann har plockat bitar ur romaner, tv-serier och filmer, och låter sekvenserna glida in och ut ur varandra, figurerna vandrar för korta stunder in i ett Bergman-verk, för att sedan vandra vidare. Dessutom kryddar Hartmann historien med stora doser metateater – skådespelare som med jämna mellan rum stiger ur sina roller och kommenterar det som görs på scenen - och med en fiktiv Ingmar Bergman som både demaskeras och ställs till svars.

Det är tvära kast mellan scenerna. Det är ofta högljutt, det är bara några få scener som inte spelas med eller mot musik. Det är också mycket slapstick, som scenen när filmförebilden Victor Sjöström projiceras mot en vägg som Bergman-gestalten kastar sig mot i desperation, och fastnar på som en seriefigur.

Filmteam som följer med allt

Hela tiden följer filmteam med allt som händer, och så blandas spelet med jättelika projiceringar mot väggytor som ständigt flyttas omkring på scenen. Titelns hus står sällan i centrum även om flera scener utspelar sig i de fem rummen på två plan, man ser oftast bara skymten av det och får förlita sig på det som handkamerorna förmedlar. Eller så är det som när andra akten börjar, med två skådespelare som sätter sig i salongen, väntar på att föreställningen ska börja och grälar under tiden behärskat fram en dialog ur Scener ur ett äktenskap medan vi i publiken ser dem både sittande i salongen och som projicerade på scenen.

Det är en scen som sätter tonen för andra akten, samtidigt avdramatiserat och tillspetsat och oerhört komiskt och välspelat.

Det här med kringvandrande filmteam på en teaterscen kan förstås vid det här laget kännas som ett slitet påklistrat stilgrepp, men just i det här fallet är det hundraprocentigt berättigat. Som konstnär varvade Bergman film och teater, och den mixen blir nu konkret på Dramatens stora scen.

Den som såg Akse Petterssons Titanic nyligen på Svenska Teatern i Helsingfors, kan föreställa sig det hela. Det är samma grundidé – bara med den skillnaden att Sebastian Hartmann skruvar till det tiofalt, plus att han har ett svårslaget material att bolla med; de Bergmanska texternas djup och finess.

Visuell magi och fina skådespelare

Det stora med föreställningen är dels det visuella, dels skådespelarensemblen.

Visst kör Hartmann tidvis över innehållet med sitt visuella fyrverkeri, men då det sitter rätt blir bilderna magiska, när pjäsgestalterna mixas in i bildkonst och filmprojiceringar, ett slags drömspel som får tid och rum att förlora sin betydelse.

Jag imponeras också stort av att ensemblen (nio skådespelare) inte bara så totalt verkar ha omfattat det tyska uttrycket, utan också gör det väldigt väldigt bra.

Däremot köper jag inte alltid elementen av det överdrivet barocka, sexscener och nakenhet och känslor som dras till sin spets, den där klichébilden av tysk teater. Eller hur det dekonstruerande greppet tidvis kan göra det väldigt svårt att hänga med i handlingen.

Kanske är det också just det som får delar av premiärpubliken att lämna föreställningen i pausen, kanske kan någon tycka att Hartmann uppträder för respektlöst i detta svensk teaters allra heligaste – speciellt som motivet är legenden Bergman.

Men är inte en Bergmanfestival den optimala platsen för just det, att utmana traditioner och legender?

Huset vid nattens ände är en del av Dramatens repertoar och fortsätter spelas också efter festivalen, liksom andra premiärer som Dramaten tajmat in till festivalen såsom versioner av Persona och Den goda viljan. En Höstsonaten kommer från Tyskland och en Scener ur ett äktenskap från Belgien, det blir också en läsning av en nyupptäckt Bergman-pjäs som svenska Radioteatern ska producera senare i höst. Festivalprogrammet.
Tomas Jansson återkommer med ett reportage om Bergmans roll och betydelse idag, då blir det också intervjuer med bland andra regissören Sebastian Hartmann, Dramaten-chefen Eirik Stubø och Bergmanstiftelsens Jan Holmberg.