Malin Nyqvist: Tugga, tugga, svälj 90-tal

90-talets lågkonjunktur längtar knappast någon efter, men då man lyssnar på dagens musik så luktar den 90-tal på lång väg. Har dagens musiker faktiskt inget bättre att komma med än att stöpa om 20 år gamla, beprövade idéer? Det undrar Malin Nyqvist, ny musik- och kulturkolumnist.

Ett spöke går runt i populärmusiken. Ett spöke med hängselbyxor, keps och ironisk humor flankerad av en doft av billigt ljusrött tuggummi. Ett spöke som samtidigt är både En julsagas Gångna Tiders och Nuvarande Tiders Ande men utan förvarning av Marley då han troligtvis fastnade på något utomhusrave och glömde bort tiden. Spöket bär det fruktade namnet 90-tals nostalgi.

Det finns naturliga orsaker till varför 90-talet går igen. De som skapar musik idag var unga på 90-talet och bär därför med sig årtiondet i sin kreativa ryggsäck. Det är lite som den där obligatoriska pafflådan med ”minnen” som följer med en flytt efter flytt men som aldrig packas upp.

90-talet var dessutom musikmässigt ett otroligt intressant årtionde, ett decennium då marginalmusik för första gången på allvar kunde bli listmusik. Att titta på en kommersiell spellista från valfritt 90-talsår är som att för första gången besöka buffén på en Sverigebåt; det folkliga och sunkiga, sill och chokladmousse, delar fördomsfritt tallrik med sushi och champagnemarinerad grönkålsstjälk på hallonspegel, det nya och lyxiga.

Den genrebuffé, från trip hop via eurodisco till britpop, 90-talets populärmusik bjuder på är verkligen lockande. Inte konstigt att samtliga musiker av idag gärna tar en inspirationssväng via 90-tals hittelådan innan hen ger ut sin låt.

Tyvärr, som precis alltid då det blir för mycket av det goda, blir eftersmaken fadd.

Under 90-talets gryning intervjuas en 17-årig Leila K av Sveriges Radio om genombrottet på Rob & Raz låt Got to Get. Reportern frågar ideligen om Leilas hip hop och Rob & Raz housebeats är musik som kommer att överleva i framtiden.

Idag frågar jag mig var framtidens musik blev av. Borta är det svulstiga urvalet och diversitetets sötma, kvar är en E-kod för garanterad streaming. Vi har fortfarande kvar mainstreamlistor med hip hop och housebeats som marinerats 90-tal men under är köttet härsket och industrin pengakåt. Att som musiker inspireras av 90-talet har gått från ett ärligt intresse till en påklistrad kvalitetsstämpel, en masspsykos, en musikalisk galna ko-sjuka.

2014 ger den svenska rapparen Lorentz ut låten Där dit vinden kommer, en låt som genast går upp på topplistorna.

2015 ger den svenska rapparen Erik Lundin ut låten Haffla, en låt som genast går upp på topplistorna.

Båda har samplat Hans Zimmers musik från filmen Thin Red Line från 1998.

Och, båda nämner Leila Ks Got to Get som inspirationskälla.

Vid nästa musikaliska flytt får lådan gärna stanna kvar på vinden, genrebuffén fyllas med nya smakinnovationer och nostalgispökena vila i frid.

As If.